Är du den jag tror? (1) |
- Lina, sista biten också! beordrade Nils.
Jag, Lina, hatade Nils. Mamma jobbade över idag som hon
gjorde oftare och oftare nu för tiden. Nils var alltid elak.
Såklart inte när mamma var hemma. Då var han äckligt snäll
istället, fjäskade och var såå snäll mot mig.
Den enda tröst jag hade var Viggo, en japansk spets –
ingen kille som många kanske trodde…
Innan min älskade pappa insjuknat i cancer hade han köpt
Viggo till mig. Eftersom pappa hette Victor och min
favoritlåt då hette något med Gogo var det självklart att
Viggo skulle heta just Viggo.
Jag åt den sista biten också, det var säkrast så, tänkte jag.
– Glöm inte bort att du ska städa sen också,
så du inte bara ligger och gosar med din lilla vita skit, sa Nils med sur/irriterad röst.
Jag kunde inte bara strunta i att protestera:
– Viggo är en söt och snäll hund som jag fått av min döda pappa, något du aldrig kommer att bli, sa jag lågt
men med bestämd röst.
– Det var droppen! vrålade han. Jag har försökt att vara snäll, men det är jävligt svårt
när du är elak hela tiden.
– Ja… ska jag gå och städa? frågade jag tyst.
– Ja, gör det! och ta med dig Ville eller vad det var han hette, sade han.
– Okej, sa jag. Tog Viggo i famnen och gick upp.
Jag låg ett ta på min säng med Viggo på magen. ”Tänk att man kan vara så sööt?” tänkte jag.
Men var hela tiden beredd på att Nils när som helst kunde komma upp och titta om jag städade.
Plötsligt hör jag Nils komma upp för trappan.
Jag kastar mig uppför sängen och tar tag i det
första 3 smutsiga t-shirtarna och sprang mot dörren.
Viggo var på väg att springa efter mig, men jag ropade ”Nej, stanna!”
och fortsatte mot dörren.
- Håller du på att städa? frågade Nils med neutral röst, det betyder att han blivit glad igen.
- Ja, jag är på väg ner till tvätten, sa jag.
- Okej, vad bra! Men om du vill kan jag ta med det ner, sa han med ett leende. Jag blev väldigt förvånad, men räckte över kläderna med ett leende – inte tillgjort, inte ”to big”, neutralt och lagom.
- Tack! sa jag också såklart, inte att glömma.
- Ingen orsak, sa han, vände och gick ner.
- Så lilla Viggo, ska vi borsta dig lite kanske? sa jag och log. Viggo tittade på mig och såg ut som
”Ja, visst! Bara vi kan leka sen.”
Jag borstade ch gosade omvartannat med Viggo i 2 timmar, när det plötsligt var dags att gå med Viggo på kvällspromenad. Det hade snöat minst 2 dm, så eftersom Viggo var både liten och vit såg man honom inte
för all snö. Det enda man såg var ett blått halsband som sprang omkring - det var så gulligt, kommer jag ihåg.
Vill gärna ha kommentarer angående den här storyn, får jag någon respons blir det en fortsättning ^^
|
|
|
|
