DEN SVARTA GESTALTEN (deckare) - del 1 |
läs "DEN SVARTA GESTALTEN (deckare) - inledning :)"
INNAN du läser vidare, för annars kommer du inte fatta nånting ;D
Kapitel 1
Staden
– Vad tycker du?
Jag vände mig om, fäste blicken och stirrade kritiskt på det svarta linnet som Cassie höll upp. Den hade en vit rosett på det vänstra axelbandet och såg mest barnslig ut när hon höll den mot sin normalbyggda kropp. Jag suckade.
– Nja, sa jag och tittade ned på golvet innan jag mötte hennes blick igen. Det är inte riktigt din stil.
Cassie tittade på mig med sina chokladbruna ögon och log.
– Nej, det förstås, sa hon och slängde linnet i en stor och osorterad klädhög.
Hon började gräva i högen efter något att ha på sig, eftersom vi skulle träffa en kompis i staden den kvällen. Det var Cassies killkompis, som hade med sig en av sina kompisar. Det skulle bli som en kväll med fyra kompisar som träffades hemma hos den ena killen för att bara sitta och prata om allt möjligt i ett litet, litet rum.
– Vad ska du ha på dig ikväll?
Cassie hade slutat att leta igenom klädhögen och fäste blicken på mig. Om jag ska vara ärlig så hade jag inte bestämt mig för något än. Jag hade hoppats på att få låna kläder av Cassie, eftersom mina favoritkläder numera tillhörde min granne som fått dem när jag hade vuxit upp. Jag tittade på henne med bedjande ögon och sa:
– Jag har inte bestämt kläder än. Kan jag få låna något av dig?
Cassie log.
– Det gör du alltid, svarade hon. Men det är okej, jag har tillräckligt med kläder ändå.
Hon öppnade en av de fem garderober hon hade i sitt rum. Hon hade en för finkläder, en för vanliga kläder, en för kläder som var för stora eller för små, en för underkläder, badkläder, vinterkläder osv., samt en som innehöll kläder hon inte längre ville använda. Själv hade jag bara tre garderober. Att jag hade så lite kläder att alla fick plats i en garderob ville jag ogärna avslöja. Alla andra hade många kläder. Jag avundads dem ibland, men så funkade vårt samhälle.
– Den här då?
Cassie höll upp en vit topp med en rockig tjej på. Trycket var svart och såg häftigt ut till de svarta jeansen hon hade på sig.
– Den blir perfekt, utropade jag förtjust och log. Vad tycker du att jag ska ha?
– Ta den här!
Jag tog emot den gula T-shirten som Cassie försiktigt kastat till mig. Jag vecklade ut den och granskade den noga. Den kunde funka.
– Tack, den passar nog till mina vanliga jeans, svarade jag och drog tröjan över huvudet.
Cassie stängde garderoberna och log glatt. Vi sminkade oss inte så mycket, det var bara så tillgjort. Som att ta på sig en mask för att man inte vågar visa sitt riktiga jag för verkligheten och omvärlden. Jag svalde hårt och fixade till håret när jag tittade på Cassie i spegeln. Om jag kände henne rätt skulle detta bli en kväll värd att minnas.
Klockan var strax efter sju på kvällen när vi äntligen satt på den blåa bussen och var på väg in till stan. Bussen var knappt halvfull och de som satt där var mest vuxna som alla på något sätt var upptagna. Några pratade i mobilen, andra skrev sms. En tjej lyssnade på sin iPod och vi hörde hur musiken ekade ut mot oss då vi satt bakom henne. Längre fram satt ett killgäng som verkade allmänt osociala mot varandra. Nästan alla sov.
Det ösregnade ute. Kvällen var ännu ung, men samtidigt kändes det som att mörkret skulle falla närsomhelst. Regnets iskalla droppar smattrade mot bussens fönster som säkert inte hade blivit tvättade på flera år. Men vem la ned tid på sådant?
Jag vände mig mot Cassie i bussen. Hon satt på fönsterplatsen och tittade med leende ögon på mig. Jag kunde inte undgå hur hennes blonda, långa hår slingrade sig perfekt ned på kroppen. Hon var varken smal eller tjock, hon var helt normal. Det kändes rätt att säga normal, men vem vet egentligen vad som är normalt och var som är onormalt? Vem har delat in alla människor i dessa olika fack?
Jag tittade framåt och gäspade. Busschauffören såg trött och sliten ut. Han verkade van vid att köra bussen och gäspade lite då och då innan han spärrade upp ögonen för att hålla sig vaken.
När vi kom fram till staden gick de flesta på bussen av. En tredjedel av alla hade paraply, vi andra fick klara oss i regnet ändå. Cassie och jag började gå mot hennes killkompis lägenhet, för det var bara 300 meter till den från busshållplatsen.
– Hur ser dem ut? undrade jag och gick med halvraska steg upp för en lång backe.
– Vänta så får du se, svarade Cassie och svängde plötsligt in på en liten avskild väg.
Jag antog att det var här han bodde, så jag följde efter.
Det var ett fint område med hyfsat många nya lägenheter. De flesta skötte balkongen på ett bra sätt och utifrån såg det ut som alla trivdes i sina lägenheter. Jag visste inte hur det var att bo i en lägenhet, eftersom jag aldrig hade gjort det själv. Min familj hade alltid bott i ett stort hus några km från samhället. Även om samhället inte var så särskilt stort. Det fanns bara en mataffär och några små andra affärer och företag. Det var därför vi åkte till stan ibland, för det fanns mycket mer att göra där.
VAD TYCKER DU? :D KOMMENTERA!
|
|
|
|
