Anneli förändras |
Dimman svepte sig sakta fram igenom bland de mörka träden,
Anneli kunde inte se vare sig stjärnorna eller månen.
Hon ha vandrat i flera timmar ensam i skogen,
hon var och plockade svampar och bär, till en gryta som hon skulle ha till middag.
Utan förvarning kom den täta dimman fram.
Anneli kunde inte se vart hon skulle och gick vilse.
Hon frös och magen kurrade, som en morrade varg.
Fast hon åt upp de bär och svampar som kunde hittas.
Anneli fann en grusstig, som hon inte en aning om vart den ledde,
det synders ingen skylt som kunde vägleda.
Anneli kunde ju ändå inte läsa, så det hade spelat någon roll, i vilket fall som helst.
Anneli var van med sin ensamhet vid det gamla torpet,
hon hade varken inga vänner eller familj medlem, bara sina getter, kor och sin svarta katt.
Hon hade förståtts en mormor men dog för fem år,
sen dess ha Anneli varit helt ensam och klagade ibland om att hon kände sig ensam men samtidigt kändes det skönt.
Hon började först gå framåt. En, två, tre, fyra och fem steg och stannade.
Vände sig om började gå mot det andra hållet.
En, två och tre steg.
Så stannade hon satte sig på en sten, började grina.
Gnällde för den första gången över att hon är ensam och ville få komma hem.
Anneli stängde ögonen sugs in i tankarna, försökte finna svaren därinne.
I stället för att tänka vart hon distraherad av ugglas hoande, kunde inte bestämma sig.
Hon sitter kvar och fryser, tänker på glada och varma tankar, nickade till några gånger.
Hon ruskade på huvudet och nöp sig i handen för att hålla sig vaken.
Anneli hörde hovslag och gnäggningar en bit bort.
”Snälla kom hit”, bad hon tyst.
Men så försvann ljudet, Anneli lade sig på marken och somnade.
I drömmen drömde Anneli om att dimman var försvunnit, stod på den osäkra stigen.
Mitt från ingenstans red en man kläd i en svart mantel, satt på en ljusgrå häst.
Han påminner väldig mycket om döden tänkte hon medan han räckte sin hand. Hon tvekade en aning kort stund.
Vågade hon lita på den mystiske ryttaren eller på sina instinkter.
Hon ha ju gått vilse i den dimmiga skogen ensam, inom henne var hon arg för hon kunde ju aldrig ta riktiga beslut.
Anneli tar risken, hon ville inte stanna kvar i skogen längre.
Hon lyfte upp sin ena hand mot honom och drog upp henne på hästen och red mot hennes hem.
Anneli vaknade ljudet av en liten fågel på gren ovanför henne.
Hennes mage skrek av hunger, inget ett enda mat bit hade hon med sig,
åt upp alla svampar och bär som hon fann, hittade inga mer.
Med sin kurrade mage fortsatte hon att vandra hemåt, hon gick och gick.
Tills det blev kväll, nästa morgon, fortsatte hon att vandra.
Vid det här laget borde korna och getterna bli mjölkade,
katten är ju oftast ute så Anneli behövde inte oroa sig för den.
Anneli började tänka, långsamt skenar det upp ett slags ljus i huvudet,
så kommer hon ihåg vad hennes mormor talade om för henne gång hur man hittar hem.
Först måste man leta efter en stor forsrinnande bäck,
sen norrut och förbi över två ängar. Anneli lyssna öronen för att höra vattnet, gick skata framåt, till slut hörde hon bäcken.
Först började hon gå i raska ben mot norrut, lite senare så sprang det fortast hon kunde.
Hon sprang genom skogen, förbi de två öppna ängarna och så hörde Anneli plötslig korna och getterna.
Till sin djupa lättand, rann tårarna ut ur ögonen och Anneli skött av glädje.
Genast satte hon i gång med mjölkningen ställde in djuren i ladan, släppte in katten och de var tur med hon hann göra alla sysslor, innan regndropparna föll ner från himlen ner till marken.
Just när hon höll på koka gröt så knakade på dörren, Anneli gick genast fram och öppnade.
En gammal gumma stod utanför, hon var alldeles blöt, gick kläd i en gammal och sliten klänning,
svart sjal och höll i en lång pinne skulle före ställa en käpp.
Anneli tittade sorgset på den gamla gumman och tyckte synd om henne, då gjorde Anneli något som hon aldrig ha gjort förut, hon bad den gamla gumman om att komma in.
Efter att ha gett den gamla gumman mat, lånade ut mormors gamla nattlinne och stoppade ner damen i Annelis säng, som ett litet småbarn. Medan Anneli själv sov i sin gamla mormors säng.
Efter när Anneli gick la sig, hon kände sig ganska nöjd och stolt över sig själv, som lät en gammal främling få sova över natten. Nästa morgon blev den gamla gumman sjuk, hade feber och förkyld, Anneli kunde inte strunta i den stackars damen, så gott hon kunde skötte Anneli om den gamla gumman, blev inte frisk förrän tre veckor senare. Undertiden började Anneli vänja sig vid gummans sällskap, ville inte att hon ska ge sig av utan stanna kvar hos Anneli, började bli som en mormor för henne.
Den gamla gumman stannade kvar hos Anneli tills hon dog av ålderdom. Sorg och död började Anneli förstå det är sånt som händer med oss alla, men ibland måste man leva vidare även om det känns svårt. Anneli låter både de gamla och unga tiggare, stanna över hennes torp och dela sin mat och husrum. Torpet byggdes om till ett värdshus och Anneli anställde en hemlös och arbetslös dräng att arbeta i värdshusen och få gratis husrum. Anneli är inte ensam längre, hon ha förändras allt vare tack av dimman då när hon gick vilse.
Slut!
p.s. ge mig några poäng.
|
|
|
|
