Warum macht du das? *2* |
så det blev en del till :D jag pallade skriva hela den *väntar på applåder* så, nån som känenr för att kommenter, för ni vet, det gör mig glaaad :D
så....
läsen und erlaufen! :D
____________________________________________ ____
Hon skyndade sig in genom dörren och in på sitt rum. I och med att hennes mamma gift om sig med en ny, bodde dom nu i ett väldigt lyxigt hus och hon hade eget badrum. Hon gick in där och började tvätta av såren innan hon satte på bandage och plåster där det behövdes. Hon haltade ut till sin säng och la sig där. Ipoden låg bredvid henne nästan under kudden, efter att hon sovit med musiken på. Som alltid. Musiken var en stor del av hennes liv, en stor del av henne. Musiken hon lyssnade på var blandad, ingen speciell. Det hon gillade lyssnade hon på. Så enkelt var det. Hon satte hörlurarna i öronen och bläddrade mellan låtarna. Nyligen hade hon upptäckt ett band som hon aldrig tidigare hört talas om, eller några i skolan brukade tjata om dom, men hon hade aldrig hört dom. Några låtar hade hon fastnat för, och dom fick henne att känna sig bättre. Sångarens röst fick henne att känna sig speciell, det kändes som att han sjöng rakt in i hennes hjärta. Fast hon hade knappt sett en bild på dom.
Hon hittade rätt låt och la sig ner på kudden och stängde ögonen.
Wie soll es mir schon geh’n
Ihr guckt euch nicht mehr an
Und ihr glaubt ich merk das nicht
Wo soll ich jetzt hin
Was habt ihr euch gedacht
Sagt es mir jetzt in mein Gesicht
Sagt wofür das alles hier zerbricht
Es macht mich fertig
Es ist gegen meinen Willen
Es ist gegen jeden Sinn
Warum müßt ihr euch jetzt trennen
Euren Namen umbenennen
Unser Ende ist schon hier
Und ihr sagt es nicht vor mir
Ich hasse euch dafür
Es ist gegen meinen Willen
Tokio Hotel, ett så konstigt namn för ett tyskt band. Även om stavningen var tysk så Tokio? Det kom ju från Japan. Hon hade aldrig förstått varför dom hette det, hon hade inte läst några intervjuer eller något sånt. Varför skulle hon? Det var musiken som betydde något för henne. Att ha bandgrejer eller postrar tyckte hon var helt överskattat. Hennes väggar fick vara som dom var, kolsvarta och nerklottrade med olika citat, dikter, låttexter och andra texter hon tyckte om. Dom flesta dikterna skrev hon själv men det var också några som hon hittat lite överallt som hon kände kom rakt till hennes hjärta. Hon grep tag i en penna och vände sig om så hon tittade in i väggen. ”Gegen meinen Willen” Numera fanns det knappt någon ledig yta kvar på väggen, men hon ville ha med det. Hennes föräldrar var också skilda och hon visste hur det kändes att höra dom bråka varje dag. Skrika och kasta saker på varandra. Det var nog då som hon börjat, då som asken som låg längst ner i badrumsskåpet kommit dit. Hon var nästan säker på det. Ända sen dess hade det bara blivit värre, och hennes arm blev bara randigare och randigare. Fast nu hade det gått ett tag, hon mådde nästan bättre nu för tiden. Men fortfarande kom en längtan att leta upp den där asken ibland, men hon kämpade emot sin vilja och lyssnade på musik. Den fick henne att glömma allt dåligt, allt skit i hennes liv, och bara må bra. Må bra över att höra röster från personer som fanns inne i hennes ipod. För henne bodde dom där inne, levde inget riktigt liv, utan bodde inne i hennes ipod. Så hon kunde lyssna på dom när hon ville. Då kunde hon drömma sig bort till ett land där hon mådde som för så längesen. När inga bekymmer fanns, när hela hennes familj bodde ihop lyckliga, när hon hade många kompisar, när hon tryggt kunde komma hem från dagis, när hon helt enkelt var lycklig. Den tiden var sen länge borta. Nu mådde hon som hon mådde, och fick klara sig själv. Visst, undrade ibland hennes mamma varför hon hade sår och blåmärken, men det var ju bara för att hon var hennes mamma. Hon tyckte väl att hon var tvungen att göra det. Men hon visste att hennes mamma igentligen hellre hade kastat ut henne och bott ensam med sin nya man och hans små jävla bortskämda skitungar. Ibland fick hon för sig att dom visste vad som pågick, men ändå inte gjorde någonting, men vid några tillfällen hade deras väldigt små IQ avslöjat att så var inte fallet.
Hon la undan ipoden när låten var slut och satte sig upp i sängen med ryggen lutat mot väggen. Hon la en kudde bakom ryggen eftersom det var obekvämt och sträckte sig efter fjärrkontrollen som låg vid hennes fötter. Hon satte på tv:n och väntade på att hennes favorit program skulle börja. Hon märkte att någon knackade irriterat på hennes dörr och reste sig upp för att gå upp och öppna den låsta dörren. Utanför stod hennes mamma med ett bre i handen som hon viftade argt med. Hon gav sin mamma ett irriterat ögonkast innan hon ryckte åt sig brevet och gick in i rummet igen. När hon låst dörren kastade hon sig ner på sängen till samma ställning som hon suttit i innan. Hon rev upp kuvertet medan hon tittade på tv:n. Nyheter. Snart skulle programmet börja. Hon drog upp brevet men hennes hjärna var fokuserad på tv-skärmen och rösten som kom ut därifrån.
”Bill Kaulitz, sångaren i Tokio Hotel har idag tagit sitt liv. Han hoppade från ett parkerings hus, med många chockade vittnen runt sig. Han sägs ha lämnat ett brev till sin bror men det finns vittnen som säger att han också gick och postade ett brev innan han gick upp på taket. Ingen vet ensålänge vem brevet var till, eller om det bara var en räkning. Hans bror Tom ligger på sjukhus och vårdas för allvarlig chock, och har därför inte kunnat säga något om händelsen. Dom två andra bandmedlemmarna Gustav och Georg har inte sagt något heller, utan finns vid Toms sida. Över hela världen sörjer fans Bills beslut, och alla undrar varför. Varför? Vad fick honom att lämna denna värld, var han deprimerad, hände det något? Ingen vet och förmodligen kommer ingen få veta…” när nyhetsuppläsaren slutade prata hade hon tårar i ögonen. Hon blev chockad, Tokio Hotel? Det band som hon precis börjat lyssna på och gilla. Han som hade en sån underbar röst. Var borta.
Hon vände blicken mot tv:n igen, fortfarande med brevet i handen, och såg när dom visade en bild på parkerings huset och sen en bild på hono…
Det var han.
Han som förstört hela hennes liv. Han som gjort att hon nästan var död. Var borta. En klump lyftes från hennes hjärta, men samtidigt blev hon chockad.
Han, den hemska människan som gjort så mycket för henne, hon hade älskat hans röst, skrivit något som kom från honom på sin vägg. Nu fanns han inte längre. Borta. Död.
Ansiktet hon såg på skärmen kände hon igen, hon hade ändå sett den munnen, dom ögonen, det håret varje dag i nästan ett år. Så visst, hon kände igen honom. Men om hon aldrig sett en bild på honom, hade hon aldrig fått veta vem det var. Hon tittade ner på sitt täcke, och såg att hon höll brevet i handen. Det hade hon helt glömt bort. Hon vek sakta upp det och började läsa.
Jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte ens om du vet vem jag är. Men jag är någon du hatar. Och jag vill att du ska veta, jag är så ledsen för det att jag inte kan beskriva. Det jag gjorde mot dig, jag skulle aldrig gjort det. Det var fel sätt att hantera det. Okej, jag kanske ska berätta vad det var, så här kommer det.
För längesen, kanske ett och ett halvt år, såg jag dig på gatan. Jag vet inte vad det var med mig, men jag blev helt besatt av dig. Jag förföljde nästan dig, fick reda på vad du hette, var du bodde, hur gammal du var, såna saker. Jag vet det låter konstigt, men så var det.
En dag fick jag syn på dig på stan, med en annan. Du kan aldrig förstå ilskan jag kände. Det kändes som att hela min värld var förstörd. Jag ville bara dö, och skyllde allt på dig. Jag skulle tro att jag var, och är, sjuk. Psyksjuk. För annars hade jag aldrig gjort det jag gjort. Ett tag låg jag bara hemma och grät, vägrade gå upp, men sen blev jag så arg. På dig. Jag visste vilken skola du gick på, så jag ställde mig där och väntade tills du kom från skolan. Ja, det var så det började. Allt jag vill är att du ska förstå hur ledsen jag är, jag förväntar mig inte att du förlåta mig, det förtjänar jag verkligen inte. Men jag vill be om ursäkt, berätta vad som hänt, och varför. Bränn upp det här brevet, riv sönder det, kasta ner det i havet, vad du vill. Det förtjänar jag. Igentligen förtjänar jag något mycket värre, MÅNGA år i fängelse tillexempel. Skulle det få dig att känna dig bättre, eller skulle det ens hjälpa. Det skulle väl vara bättre som du fick slå ner mig, slå och sparka tills du inte kunde längre. Det hade varit rätt, men det går inte. När du läser det här brevet är jag död. Jag klarar inte av det här längre. Jag förtjänar inte att leva.
Nu börjar pappret ta slut, allt jag igentligen vill säga till dig är kort.
Jag älskar dig, obeskrivligt mycket, och kommer alltid att göra det, vad som än händer.
/Bill
You're my angel come and save me tonight
You're my angel come and make it alright
Come and save me tonight...
You're the reason I live
You're the reason I die
You're the reason I give when I break down and cry
Don't need no reason why
Låtar= Gegen meinen willen-Tokio Hotel & Angel-Aerosmith
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | mikaelanystrom - 1 maj 08 - 22:21- Betyg:  | :| ! OMG! OMG! :| GUD SÅ FIN. HERREGUUUD!
kommer det fortsttning????!?!? X___x ... hjälp! | | Fluffy - 1 maj 08 - 20:05- Betyg: | NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ!!!!!! !!!!!!
;________; Snyftsnyft | | Nattros - 1 maj 08 - 19:56- Betyg: | å men gud, så underbar!
Måste bara tillägga att det även är japansk stavning i deras namn... xD |
|
|
|
