Det är svårt att inte känna av nostalgin
När oktober kommer för tidigt
Och himlen återigen skyms av
En kall järnridå
Det är så mycket som
Reflekteras
När jag tanklöst ser ut
Genom mitt halvspruckna fönster
Mot verkligheten
Regnet smattrar hårt mot fönsterbläcket
Och för varje droppe som slås sönder
Ekar det återigen till inombords
Det första höstregnet tar mig alltid tillbaka
Så långt tillbaka
Men det känns fortfarande som igår
Himlen sörjde
Över sin döende värld
Till och med träden
Fällde sina sista färgsprakande tårar
Och de lade sig som ett lapptäcke
Över den dystra trottoarkanten
Jag kunde nästan ta på vemodet
När jag vandrade igenom staden
Och andades in våt gatsten
Med en bitter eftersmak av
Fördunklade drömmar
Jag såg dig inte först
Du var så svår att se
Ifall man inte stannade vid
Såg man inte hur du stod där helt ensam
Så stilla
Mitt i allén
På vägen som leder till havet
Vägen som leder till friheten
Din blick var vilsen
Och oerhört skör
Jag vågade först inte möta den
För jag var så rädd för att
Krossa den
Men trevande tittade du upp
Mötte min blick i duggregnet
Med ett barnsligt leende räckte jag fram min hand
Och du tog den
Tog den utan att tveka
Du hade förlorat din kompass
Och jag hade aldrig haft någon karta
Så vi påbörjade färden på nytt
Resan mot havet
Under ett för litet paraply
Med två par utnötta skor
När vi väl kunde känna doften
Den doft av det hav som
Vi båda hade lärt oss att älska
Så bröt sig en kaskad av ljus
Fram längst himlen
Vid horisontens rand
Såg vi dess purpurröda skådespel
Dess sista livsgnista
Innan den absorberades av
Mörkrets tomhet
För att aldrig mer
Synas till
Jag kommer aldrig att få reda på vad
Men något låg dolt
I dina trolska ögon
Och jag vet
Att du bar på så mycket mer
Än du visade
För till slut orkade du inte ta
Det där enda steget till
Och du bad mig osjälviskt
Att fortsätta utan dig
Men när dina ögonlock
Föll tungt
Så var jag fortfarande där
För att höra
dina sista ekande hjärtslag
Det var du som lärde mig att måla
Måla med orden
Som letar sig utanför verklighetens ramar
Vårat porträtt blev aldrig klart
Men du skall veta att jag målar på det ibland
När våren regnat bort
Och höstens melankoliska vindar
Blåser på nytt
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
PussEmma - 26 feb 11 - 18:55- Betyg:  |
| Jag älskar den..fan.. <3333 |
| PussEmma - 26 feb 11 - 18:50- Betyg: |
Herregud...jag blir gråtfärdig..du skriver så jävla fint!!! Hahah..gråter nu..du skriver så sjukt bra..hoppas du gör något bra av det...
<3 |
| denlillaskiten - 1 maj 08 - 18:06- Betyg: |
| Fin =) |
