Jag älskar min bror (kap 22) |
Äntligen har jag nu kunnat lägga in kapitel 22 som jag skulle ha lagt ut i fredags om min dator velat funka ordentligt, haft virus och skit i den :( BAJS
Men nu så funkar den! WIIE =D ^^ hehe, menmen, läs och kommentera om ni känner fört (=
Pöss och kram <3
Kapitel 22
Synen av det jag såg kommer för alltid fastnagla sig i mitt minne. Inne i köket som är mörklagd förutom lampan ovanför spisen som svagt lyser upp en del av rummet, sitter Rasmus ihop sjunken på golvet i hörnet. Benen är utsträckta och armarna är slappa, huvudet det hänger ner så att jag knappt kan urskilja i den svaga belysningen om ögonen är öppna eller inte. Men det som skrämmer mig mest är den högra ärmen som är uppkavlad och remmen runt om.
”Ramsus?”
Viskar jag tyst och min röst dallrar, går knappt att använda. Aldrig har jag varit så rädd i hela mitt liv förut, varelsen på mitt golv, personen som jag tror mig älska vet jag inte om han lever eller är död. Snabbt klarnar mitt huvud om vad som har hänt, han har tagit en överdos.
Jag rusar fram till den näst intill livlösa kroppen som brukar se så stor ut men nu plötsligt liten. Slår armarna runt om honom, trycker kroppen mot min och drar in doften av Rasmus.
Min Rasmus.
Men han rör sig inte vilket känns som om någon vrider om mitt lilla hjärta, pressar ut allt mitt blod och gör mig svag. Allt jag önskar är att han ska öppna ögonen, säga något, men han förblir orörlig.
”Snälla Rasmus.”
Gungar hans kropp i min varma famn.
”Vakna.”
Kysser honom lätt på huvudet, knyter sedan så försiktigt jag kan upp remmen runt hans arm, som om han vore min käraste ägodel. Ger sprutan tömd på heroin en blick, suckar.
”Varför? Gubben varför…”
Känner hur våta tårar rinner och droppar ner på hans grön rutiga skjorta, kom tänka på hur fin han är i den. Kanske låter lite knäppt, hur kan man vara fin i en gammal sliten skjorta? Men det kan man, i alla fall min Rasmus.
Den är en del av honom.
Med mjuka rörelser låter jag fingrarna lätt smeka upp och ner längs hans kind, den är sträv.
Efter ett tag har jag kurat ihop mig bredvid honom med armarna runt och tårar som rinner.
”Lämna mig inte, inte nu.”
Du är den enda jag har kvar. Tyst börjar jag nynna på en sång samtidigt som salta tårar rinner för säkert sjätte gången idag och rädslan för att förlora den enda person som jag har kvar, börjar sedan också förstå att det är Rasmus som jag älskar.
Det vackraste jag vet
Är att se dej när du sover
Här råder stilla frid
Och jag glömmer både rum och tid
Du ligger här bredvid
Och jag känner hur du andas
Att älskas utav dej
Är det vackraste för mej
Så sagolikt det är
Att se morgon-dimman lätta
När mörkret sakta flyr
Och att se hur dagen åter gryr
En kylig morgonbris
Sakta sveper genom rummet
Jag kryper tätt intill
Lycklig för att du finns till
Stunder av stillhet
Ett ögonblick av ro ibland
Stunder av lycka
Att bara ha varandra
Det är en rikedom
Att få älska och att älskas
Vår kärleks varsamhet
Är det vackraste jag vet
Det vackraste som finns
Är att vara någon nära
När månen lyser klart
Över skog och mark så underbart
Du ligger här bredvid
Och jag känner hur du andas
Under tiden som jag nynnar börjar jag långsamt slumra till och försvinner bort till en orolig och drömlös sömn. Men så rycker jag till, något ljud försöker nå mig. Direkt slår jag upp ögonen men lyktan som tändes slocknar lika snabbt.
”Hej Treasure.”
Den röd spräckliga katten tittar på mig, iakttar men fortsätter sedan sin tripp. Mat. Jag följer henne med blicken, studerar hennes fjäderlätta steg till matskålen vid bordet som hon med ett smaskande ljud börjar tugga i sig. Ler lite åt henne medans tankarna for iväg mot gårdagen.
Besvikelsen inom mig då jag såg Rasmus ta emot knark av en langare, kärleken i Bills ögon som bad mig att följa med. Istället för att följa mitt hjärta sa jag nej och vände om, mötte sedan min söta bror som jag kysste och kommer nu aldrig kunna träffa igen eller ens mötta hans blick.
Bill som jag aldrig mer kommer träffa eller ens få höra hans ljuva röst mot mitt öra. En del säger att goda änglar stannar för evigt, min ängel försvann.
Så kanske var han aldrig min goda ängel, inte menad för mig?
Jag vänder på huvudet som vilat på Rasmus axel, känner hur det lättar som en sten då jag ser hur hans ögonlock rör sig. Ett leende sprids när hans vackra ögon öppnar sig, trodde nästan att jag aldrig skulle få se dem igen. Hans gröna smaragd gröna ögon. Bara att dem nu är trötta och förvirrade, inte så konstigt kanske, vem vet vad han egentligen har tagit?
”Sara?”
Rasmus ser in mina blåa ögon, hans är sorgsna.
”Förlåt.”
Jag ler lite, sväljer klumpen i halsen efter all gråt från igår.
”Det gör inget, allt är bra nu.”
”Jag försökte, jag försökte verkligen. Ville sluta för din skull, men kunde inte.”
En tår trillar ner från hans gröna fina ögon som fylls av salta små regndroppar.
”Det är okej, jag ska hjälpa dig. Vi går igenom det tillsammans.”
Jag stryker bort en hårslinga från hans ansikte, håret slutar vid öronsnibbarna som är rufsigt och fylligt. Bill kanske inte var min ängel som stannar, men det kanske Ramsus är.
Jag har förlorat alla, men han har stannat, inte ens en överdos gör så att han lämnar min sida. Jag har berättat om mitt liv i Sverige, Skåne, berättat om en del problem i min familj och han har lyssnat. Kanske kan han till och med kan förlåta mig för det jag undanhållit?
En blick på honom gör så att jag nu vet.
I dessa hemlighetsfulla gröna ögon, i hans trygga famn, hans stora händer och sorgsna tårar som rinner vet jag att han är en del av mig och mitt liv.
Rasmus, min fallna ängel.
--------------------------------------- -------
Låt: Det Vackraste - Cecilia Vennersten
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 3.7) | abeer - 11 jul 08 - 22:19- Betyg:  | | sjukt bra!!! | | sandruskapuska - 13 jun 08 - 02:24- Betyg: | | Åhhh. älskade slutet !! <3<33 | | Mangasagan - 1 maj 08 - 19:49 | | Jättebra!<3 | | tjoh - 30 apr 08 - 16:29 | | underbaaart !! :D:D;D wiiii :):;):) <333 | nesch - 30 apr 08 - 13:45- Betyg:  | | Men OMG skriv med lite självkänsla!!!!!!! |
|
|
|
