Skyddsängeln |
Den här novellen är väldigt kort, jag vet! Skrev den mest som en beskrivning till en bild jag gjorde. Bilden föreställer den här draken och bakgrunden ser man en ung kvinna ligga på stranden... Enyoy och kommentera xD ~The Black Cat~
Stormen slet tag i Sandras hår och träden bugade sig knakande för stormens vrede. Sandra sprang, sprang för sitt liv. Hon måste komma undan dom, männen i svart och deras helveteshundar! Annars så skulle hon vara död innan morgonsolens första strålar. Skogen var näst intill kolsvart och en kråka kraxade ut sitt missnöje över vädret och intrånget Sandra gjorde. Mörkret gjorde så att Sandra ideligen snubblade på trädens grova rötter. Från Sandras ögon rann det salta tårar och hennes ansträngda andetag tycktes eka i den annars så tysta skogen.
- Jag orkar inte mer, tänkte hon och en känsla av hopplöshet dränkte hennes panikslagna sinne. Plötsligt försvann marken under henne och hon föll handlöst på den kala marken. Först
nu uppfattade hon ljudet av livliga vågor som rullade in från sjöns mitt. Sandra fick en kalldusch från sjöns mörka vatten. En svidande smärta från hennes såriga ben och händer gjorde så att Sandra kände sig yr. Hon grät tyst och tänkte på den hopplösa situationen hon befann sig i. Plötsligt hördes det flera dämpade mansröster och en hunds skall ekade mellan träden. Sandra letade febrilt efter ett säkert gömställe med blicken. Men hon såg knappt någonting alls, bara svaga siluetter av de svajande träden. Vågornas brus ökade i styrka och hon hörde att männen och hundarna kom närmare. Sandra såg sin enda… och sista utväg; sjön! Sandra började i panik krypa ut i det svarta vattnet. Vassa stenar skrapade hennes ben blodiga. Med sina sista krafter slängde hon sig ut i det iskalla vattnet och blundade och hoppades på det bästa. Vattnet omfamnande henne, iskall omfamning. I samma stund som Sandra träffade vattenytan svimmade hon av utmattning. Sjön var djupare än den såg ut att vara. Sandras tunna bleka kropp sjönk sakta ner mot sjöns svarta botten. Hennes långa blonda hår tycktes leva sitt egna liv i det mörka vattnet. Blodet från hennes såriga händer och ben blandades med sjöns vatten. Livet höll på att rinna ut ur Sandra och hennes lungor fylldes sakta med det kalla vattnet.
I den andra delen av sjön så slog en varelse som hade varit i dvala väldigt länge upp sina mörka blåa ögon. Varelsen kände lukten av död och skräck och sträckte upp sitt majestätiska reptilhuvud. Det var bråttom. För att ha varit i dvala så länge var varelsen förvånansvärt snabb. Hans långa eleganta kropp var vit som elfenben och hans ryggfenor var i samma blåa ton som blåklockor. Varelsen var en så kallas havsdrake och var den enda kvar i sitt släkte. Hans artfränder hade varit utdöda sen en lång tid tillbaka. Han var ensam kvar… Den sorg han hade fått uthärda hade tvingat honom bort från havs och fått hans ögon bli mörkare, mörka som oändliga brunnar. När han hade hittat denna dystra mörka sjö så lade han sig till rätta och sjönk in i en dvala som endast en sann själ som var i nöd kunde väcka honom ur. Hans tänder var vassa, men användes endast till att stilla hungern.
Draken var nu alldeles nära Sandras medvetslösa kropp, lukten blev starkare… lukten av hjälplöshet. När draken fick syn på den spröda flickokroppen var han tvungen att stanna. Aldrig hade han sett en sån vacker varelse, och nu var hennes liv i hans händer. Drakens strömlinjeformade kropp störtade fram mot kroppen. Han kände på lukten att hon bara hade ett par sekunder kvar att leva. Han tog ett fast grepp med munnen om hennes jacka och började simma upp mot ytan. Månen lyste ner och det svaga skenet silades ner i det svarta vattnet. I en kaskad av vatten sköt han upp ur vattnet med en synes liten flicka i vattnet. Kråkan kraxade förskräckt till och lyfte från sin mossiga gren. Ljudlöst flög kråkan iväg genom natten. Männen och hundarna hade lämnat stranden i tron att flickan gått och drunknat, så stranden låg nu öde. Den kalla vinden fick Sandra att kvickna till. Hon hostade vatten och rosslade alldeles förskräckligt. Draken lyfte huvudet över vattenytan så inte Sandra skulle behöva vara under vatten. Inte olikt en svans elegans simmade draken sakta in mot land. När han kände hur hans mage skrapade i stenarna på bottnen så sträckte han sig så långt han kunde. Försiktigt, försiktigt lade han Sandra i den våta sanden. Så fort Sandra kände sanden under hennes kropp så lade hon sig i fosterställning och somnade. Draken drog en djup suck av lättnad, hon hade klarat sig. Han blickade upp mot den lysande månen. En gång för väldigt länge sedan hade han ett namn, ett namn som vinden viskat varje gång han glädjefyllt hade hoppat med vågorna, ett namn som havet hade viskat varje gång han simmat runt och letat efter mat eller letat efter någonting annat. Men det namnet var sedan länge bortglömt, bara han själv visste det. Efter en sista blick mot månen begav han sig åter ner till sjöns djup. Kanske skulle han återvända till det livfulla havet… eller kanske skulle han ta lägga sig till rätta på sjöns botten och låta åren gå, vem vet..?
Nästa morgon skulle Sandra hitta en blåskimmrande pärla i sin jackficka, ett minne av en ängel från det djupa blå. Även en ledtråd till den uråldriga havsdrakens namn…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Aurian - 6 maj 08 - 09:50- Betyg:  | Det här var verkligen bra!! Du skriver otroligt bra och jag kunde inte sluta läsa! Helt klart en femma! Jag gillade din idé att skriva från en bild.
Jag tycker att du ska skriva en fortsättning... Även om slutet är väldigt bra blir jag sugen på att veta mer. Vad är den mystiska drakens namn? | | BlackCat - 30 apr 08 - 21:50 | Till Januari:
Tack för kommentaren :D Vad tycker du skulle kunnats förbättrats i den här texten..? Vill ha lite tips och råd xD | | Januari - 29 apr 08 - 14:36 | | detta var en av de bästa oneshot jag läst. spännande och mystisk |
|
|
|
