Den hemlighetsfulla vasen |
Den här novellen är jävligt gammal, hade helt glömt bort den. Men men, jag har inte hunnit läsa igenom den här än. Men enyoy! Kommentera, snälla ge konstruktiv teknink så jag kan utveckla mitt skrivande. ~The Black Cat~
Morgonsolen lyste in genom mina skära bomullsgardiner. Jag öppnade mina ögon och suckade, varför vaknade jag..? Jag som hade drömt en så underbar dröm. Utanför mitt fönster singlade röda och gula löv ner från den stora eken som står precis utanför mitt fönster. Det kändes som om en stor tung säck hade lagts på mitt huvud och min näsa var täppt. Näsan droppade som en läckande kran, jag snörvlade. Jag fastställde diagnosen snabbt - jag var förkyld. En del av mig jublade över att få stanna hemma från skolan och få slippa det dumma SO-förhöret. Men mitt huvud värkte och halsen gjorde ont. Nere i köket slamrade mamma och jag hörde henne utbrista “skit också” när lukten av bränt rostad bröd nådde min täppta näsa. Jag gäspade stort och satte mig ostadigt upp. Jag satte på mig mina söta grodtofflor och började gå. Jag stapplade ned för trappan, jag höll i mig krampfärdigt i trappräcket. Jag gnällde till lite, ifall mamma skulle höra mig, och det gjorde hon. Hon klev ut ur köket med en smörgås i ena handen och ett förvånat ansiktsuttryck.
- Vad gnäller du för..?
- Jag är sjuk… , sa jag med min ynkligaste röst och snörvlade till för att stryka under det jag nyss sagt.
- Jaa, du ser faktiskt lite krasslig ut. Vill du gå till skolan eller stanna hemma? , frågade mamma och tog en stor tugga av smörgåsen.
Vilken dum fråga!
- Hemma, sa jag och tittade över axeln på mamma. - Har du bränt något.?
Mamma suckade och gick in i köket igen. Jag följde efter.
- Den dumma brödrosten lyder inte på mig… , sa hon och pekade förebrående på den. Hon suckade och satte sig ner vid köksbordet och tog en klunk ur kaffekoppen.
- Om kaffebryggaren var likadan så skulle jag bli galen, hennes röst lät lite otydlig eftersom hon hade fullt upp med att tugga på sin ostsmörgås. Jag skrattade och gjorde ordning lite hallonte åt mig själv. Jag satte mig i soffan i vardagsrummet när teet var färdigt och satte på TV. Jag hörde mamma sjukanmäla mig per telefon. På TV:n utspelade sig ett komplicerat kärleksdrama, jag tog den rutiga filten från fåtöljen i hörnet och svepte in mig i den. Fåtöljen i hörnet användes inte längre. Det hade varit pappas, men han var i Kalifornien nu med sin nya familj. Jag och mamma pratade aldrig om honom. Mamma hatade honom. Jag minns inte så mycket av honom, han hade stuckit när jag var tre år och nu var jag tolv. Men jag minns att han alltid hade den gamla svarta läderkappan på sig och min ID-bricka runt halsen. Jag kom ihåg hans ansikte svagt, men det var väldigt suddigt.
- Jag måste gå till jobbet nu, gumman. Det är bara att ringa om du vill att jag ska komma hem. Hej då Klara, ropade mamma från hallen, hon stack ut huvudet från hallen och slängde en slängpuss.
- Hejdå mamma, sa jag fortfarande med uppmärksamheten mot TV:n.
Mamma sa ‘hejdå’ ännu en gång och stängde dörren med en låg smäll. Jag satt och tittade på TV några timmar, med några få toalett och kylskåpsletarpauser. Klockan tolv började min mage knorra och jag gick ut i köket för att leta efter något att värma. Då gick strömmen! Det blev helt kolsvart och då menar jag kolsvart jag såg inte ens min egen hand framför mig. Som tur var så var jag inte speciellt mörkrädd. Jag kom på att vi hade en ficklampa i vitrinskåpet som jag stod mot ryggen emot nu. Jag vände mig sakta om, jag så fortfarande inte ett dyft. Jag trevade mig fram i mörkret. Snart så stötte jag på trä, det måste vara vitrinskåpet. Jag öppnade en av lådorna, men det var bara papper där i. Men i nästa låda hade jag bättre lycka. Där låg ficklampan, jag grabbade tag i den och höll den framför mig. Jag suckade ut av lättnad när den började lysa när jag tryckte på knappen. Men precis när ljuset började flöda ur ficklampan så hördes det ett otäckt kras eka i hela huset. Jag skrek till och hoppade förskräckt bakåt. Jag slog huvudet i en hylla och kved av smärta. Jag höll en hand mot bakhuvudet (där jag hade slagit mig) och darrande reste jag mig upp. Med mina darrande händer lyste jag upp hela köket med ficklampan. Men där var allt i sin ordning; disken låg i vasken odiskad, mammas hatobjekt (brödrosten) stod på köksbänken och på köksbordet låg en halväten macka och dagens tidning. Inget trasigt föremål. Jag fortsatte till det stora vardagsrummet. Och där på den röda viktorianska mattan låg rester av vad som hade varit en vas. Det var den svarta vasen med den löjligt smala halsen, den var så smal att man knappt fick i en blomma i den, så mamma hade den bara som prydnad i bokhyllan i vardagsrummet. Hur kunde den ha ramlat..? Men det gjorde väl inte så mycket, som sagt den användes ju aldrig. Mamma skulle inte bli arg. Jag gick sakta mot bitarna av vad som en gång hade varit en vas, men aktade mig noga så jag inte skulle skada mig på dom vassa bitarna. Konstigt nog låg det små Post-it-lappar vid den söndertrasade vasen. Det var små krafsiga bokstäver som bildade kortfattade meningar på vissa och spretiga siffror på vissa. Jag hämtade en sopborste och sopade ihop skärvorna. Sen skyfflade jag ihop allt samman och slängde det i dom överfulla soporna. Jag återvände sedan till de mystiska lapparna och satte mig ner i skräddarställning. Det var sammanlagt tretton stycken. Jag märkte att det var meningar på ena sidan och siffror på den andra när jag började vända dom. Jag lade lapparna så att siffrorna var uppåt. Jag vände den första lappen.
‘Hjälp mig’ stod det på lappen. Kusligt. Jag vände på den andra lappen medan min nyfikenhet växte.
‘Hitta mig’
‘Rädda mig’ stod det på den tredje.
‘Sök efter mig’ läste jag förvånat på den fjärde lappen.
‘Tills du hittar mig’
- Men vem är du..? Det kanske är mamma som skojat lite, men lite konstiga saker att skriva till sin dotter, tänkte jag och vände på den sjätte lappen. Nu var jag lite olustig till mods. Strömmen hade fortfarande inte kommit tillbaka till mitt stora förtret. Jag återgick till läsandet i ljuskäglan från ficklampan. Det stod:
‘Upp för svindlande trappa’.
- Kan det vara vindstrappan som han eller hon syftade på. Den var nog tillräckligt svindlande, sa jag halvhögt till mig själv medan jag vände på den sjunde lappen.
‘Öppna knarrig dörr’ stod det.
- Knarrade inte dörren till vinden..?
På den åttonde lappen stod det:
‘Stig in i mörkret’
- Det här är för fan läskigt, tänkte jag och tittade mig runt i det mörka vardagsrummet. Var det inte mörkare än förut…? Och var inte skuggorna större och hotfullare..? Jag fortsatte läsa de mystiska lapparna.
‘Gå fram tills…’ stod det på den nionde lappen. Jag vände snabbt på den tionde lappen. På den här lappen var handstilen spretigare (verkade som den som skrivit dessa lappar hade haft bråttom). Lappen var blodfläckig noterade jag till min förskräckelse. Jag spärrade upp ögonen och svalde. Skulle jag fortsätta? Jag bestämde mig för att fortsätta. På den tionde lappen stod det:
‘…du ser nu någonting som kan kopplas till en grav’. Jag flämtade till, först strömavbrott och sen blodfläckade post it lappar och nu detta! Någon galen typ som skriver om svindlande trappor och om gravar. Jag hade fått nog! Jag gick och satte mig i den svarta soffan och lutade mig tillbaka bland alla kuddar. Min blick drog till det gamla fotografiet på pappa, den stora svikaren. Men hade bilden ändrats sen sist jag tittade. Jag var hundra procent säker på att pappa hade lett och blottat sina blekta tänder, men nu såg han ledsen och… bedjande ut. Jag slog bort tanken och tittade istället ner på golvet där de gula post it lapparna låg utspridda på den röda mattan. Nyfikenheten segrade, som vanligt, och jag gick och satte mig vi lapparna igen. Vart var jag nu igen..? Just det, den elfte lappen var det ja… Jag letade upp den i vimlet av gula lappar. Där var den! Jag tog upp den och vände på den så jag kunde läsa meningen. Jag läste:
‘För där är mycket riktigt min grav’. Jag släppte lappen och tog ett djupt andetag. Det här var ett skämt, och ett väldigt sjukt sådant. Jag intalade mig att det här var ett skämt och att jag lugnt och sansat skulle läsa vidare, sen skulle jag ringa mamma och be henne komma hem. Det var ju enkelt! Jag letade upp den tolfte lappen och började läsa. Meningen var kort och det var läskigt nog mycket mer blod på den här lappen.
‘Öppna locket’ stod det. Ok, vem är så korkad att man öppnar locket på någons grav. Idiot. Jag tog upp den trettonde och sista lappen. Den var till min stora fasa nästan helt röd… av blod. Jag försökte inte tänka på det och riktade min uppmärksamhet mot meningen istället.
‘Hjälp mig… snälla hjälp mig’ läste jag. Jag rös utmed hela ryggraden. Vad var det för dåre som skrivit det här. Jag samlade ihop lapparna och lade dom på TV. Jag gick och satte mig vid soffan och försökte glömma lapparna. Jag försökte läsa en av mammas gamla tidningar i skenet från ficklampan. Men jag kunde verkligen inte koncentrera mig på hur man går ner tio kilo på fem dagar. Det enda jag kunde tänka på var att det fanns en möjlighet att en död person låg på vår vind, eller ännu värre: en döende person som drog sina sista rosslande andetag och jag var den enda i hela världen som kunde hjälpa honom eller henne. Jag kunde inte stå ut, jag var tvungen att gå upp på vinden och se om det fanns något där uppe förutom massa bråte. Jag letade upp en tjocktröja och ett par extra batterier till ficklampan (man kan aldrig vara nog försiktig). Sen styrde jag stegen mot den lilla gråa dörren i mammas sovrum som ledde till vinden. Jag var tvungen att huka mig när jag gick över tröskeln. En kort trappa låg framför mig. Jag började gå upp med ficklampans ljus som ledstjärna. Var inte trappan ganska svindlande, men det var nog alla trappor. Snart så tog trappan slut och en dörr stod där istället. Jag lade handen på det kalla handtaget. Men ryckte snabbt tillbaka handen. Handtaget var inte fläckfritt, en röd fläck fanns. Blod! Men jag intalade mig själv att det säkert bara var lite oskyldigt röd färg. Men jag trodde fortfarande att det var blod. Jag öppnade dörren, jag aktade noga den röda fläcken, som mycket riktigt knarrade. Men det var säkert bara en slump. När dörren var helt öppen så lyste jag in rummet innanför. Ljuskäglan darrade. Jag steg in i det mörka rummet. Det stank verkligen! Jag kom ihåg när mamma glömde lite revbensspjäll framme, så luktade det men hundra gånger värre. Jag var tvungen att hålla för näsan. Jag lyste runt i rummet, det var fullt med gamla saker. Minst tio kartonger som var fullproppade, gamla bildäck, en rostig cykel, två trasiga stolar och en turistsäng. Allt var täckt med damm. Jag gick fram till en kartong som var märkt ‘skolböcker’ med röd penna. Jag rotade runt lite och hittade en gammal räknebok. Jag fnissade lite. Jag så att mamma hade haft ruskigt svårt med bråk. Hehe, och hon som alltid tjatar på mig att jag ska göra matteläxan ordentligt. Jag rotade runt lite till, men hittade inget mer intressant. Jag fortsatte till kartongen som stod bredvid. Den var märkt ‘Simons saker’ med samma röda penna. Men det var ju pappas saker. Men jag motstod frestelsen att rota igenom hans saker men så kom jag ihåg att någon i detta rum behövde min hjälp. Jag sökte med blicken runt i det mörka och dammiga rum. Och där, i ett av hörnen bakom en hög med gamla bildäck skymtade jag någonting som skulle kunna vara en kista. Jag började bära bort däcken, de var tyngre än jag trodde men snart var alla däck borta och kistan var nu inom räckhåll. Den var dammigare än de andra föremålen, jag drog prövande fingret över locket. Mitt finger blev grå av damm och ett väl synligt streck på locket var resultatet. Stanken var ännu värre här. Till min stora fasa förstod jag att det var från kistan lukten kom. Jag bestämde mig att öppna locket. Jag tog i allt jag kunde och sakta, sakta öppnades locket. Stanken slog emot mig, den var så fruktansvärd och stark att jag höll på att tappa mitt grepp om locket av ren och skär förfäran. Men även om mina händer var hala av svett lyckades jag fortsätta hålla i locket. Jag fortsatte öppna locket tills den var helt öppet. Innehållet i kistan var precis det som jag oroat mig för; ett lik. Jag skrek till och backade förskräckt tillbaka. Jag var nog då i någon sorts trans, för jag blev faktiskt inte helt skräckslagen. Sakta gick mot kistan medan jag höll mig för näsan. Liket var en man. Hans hy var blåaktigt och ögonen slutna. Han hade på sig ett par vanliga jeans och en gammal svart läderkappa. Jag noterade att hans naglar var helt nedslitna och på lockets insida såg jag vita klösmärken av naglar. Usch! Jag betraktade hans ansikte lite sorgset, det var då jag lade märke till det! Han hade en ID-bricka på sig. Jag lutade mig över honom för att kunna läsa namnet. ‘Klara Ståhl’ stod det ingraverat. Jag betraktade hans ansikte lite noggrannare och visst var det han. Det var min pappa! Han hade inte alls stuckit till Kalifornien. Jag kände hur jag kallsvettades och ficklampan gled ur min hand och landade med en duns på det dammiga golvet. Jag kippade efter luft, jag måste ut här ifrån! Precis när jag rusade nerför trappan så hörde jag mamma nerifrån hallen. Först blev jag lättnad, men sen så gick ett ljus upp för mig. Jag stannade tvärt i mitten av trappan, en ensam tår rullade nerför min kind. Jag var fast! Det var hon, min mamma som bar skulden för att min pappa log där uppe på vinden i en kista död.
|
|
|
|
