Cyberhimlen |
Jag suger på science fiction, det är bara att inse. Men men, det var en skoluppgift och tänkte att folk skulle kunna kommentera och ge mig lite konstruktiv kritik så jag kanske skulle kunna lära mig att skriva science fiction någon gång. Enjoy och kommentera ~The Black Cat~
Allt började med att Sofia satt och halvsov på en No-lektion för Mr Grey. Mr Grey pratade om rymden och dom olika planeterna i vårt solsystem.
Sofia lyssnade bara på ena örat, för det enda hon tänkte på var den spännande filmen som började om en timme på femman. Filmen handlade om en asiatisk prinsessa som blir tagen som gisslan av utomjordingar.
Men när prinsessan sitter instängd på utomjordingarnas rymdskepp så blir hon kär i en av utomjordingarna och…
- Sofia lyssnar du inte alls?! Nu vill jag att du svarar på vilken av planeterna som har ringar, utbrast Mr Grey med en hög och upprörd röst. Som tur var så hade Sofia redan läst kapitlet om planeterna i läroboken och svarade snabbt med ett leende på läpparna. Hon älskade att göra Mr Grey till åtlöje framför hela klassen.
- Saturnus har flera ringar runt sig som förmodligen består av små isbelagda partiklar.
Men även Uranus har ringar. Dom är inte vågräta som Saturnus utan lodräta. Faktum är att alla gasplaneter har ringar, men ringarna runt Saturnus och Uranus är tydligast, sade Sofia viktigt och flera dämpade fniss hördes i klassrummet.
Även om Sofia inte hörde till dom mest populära i sin klass så var hon ganska respekterad av klasskamraterna för att hon oftast var mer påläst än lärarna och gärna bevisade det på lektionerna.
Mr Grey suckade och vände sig om för att kolla lite diskret i läroboken. Men han verkade inte hitta något fel i det som Sofia nyss sagt utan fortsatte sin genomgång om dom tre stora gasplaneterna Jupiter, Neptunus och Uranus. Sofia lutade sig tillbaka i stolen och tänkte på vad hon skulle äta till filmen.
Snart var skolan slut och Sofia skyndade sig för att hinna ta en buss som skulle gå om tre minuter. Men Sofia hade självklart sin vanliga otur och missade bussen med en hårsmån. Sofia muttrade några fula ord och satte sedan på sin Mp3 på högsta volym. Det enda Sofia hörde nu var Madonna sjunga om kärlek, både lycklig och olycklig. Sofia kunde vägen hem utan och innan och behövde nästan inte ens titta vart hon gick.
Men den här gången så hjälpte det inte att hon kunde vägen utantill. Vid övergångsstället kastade Sofia bara en snabb blick åt höger och gick sedan över vägen. Plötsligt kände hon en skarp smärta i höften och asfalten under sig… sen blev allt svart.
Sofia vaknade upp och hade fruktansvärt ont i huvudet. Det första hon såg var sin egen spegelbild. Hon såg hemsk ut! Det annars så omsorgsfullt fixade håret var nu tovigt och stod rakt upp på vissa ställen. Hennes svarta jacka hade hål och blodfläckar. Och hon hade ett svart, ojligt märke av ett bildäck rakt över överkroppen. Sofia flämtade till och petade lite på det ojliga märket. Hennes finger blev svart av olja och det brände till av smärta vid mellangärdet. Sofia ryckte till av smärta och slöt ögonen. Plötsligt spelades en liten film upp innanför hennes ögonlock. Hon såg sig själv gå över övergångstället. Där kom en grön flakbil i full rulle rakt på henne. Hon blev liggande på asfalten. Sofia slog upp ögonen.
En hemsk tanke for igenom hennes huvud: Nej! Tänk om jag är död! En ensam tår rullande nerför kinden. Sofia såg sig om. Hon befann sig ett medelstort rum med speglar som täckte hela väggarna. Golvet var fullt med mattor, inte trasmattor som man har hemma utan sådana mattor som finns i gympasalen. Sofia tyckte att rummet liknade ett rum som man tränar karate i. Sofia var inte ensam i rummet, det låg flera människor runt henne. De flesta var gamla men det fanns några yngre personer också. Där fanns en medelålders man med hemska brännskador i ansiktet och en tjej lite äldre än hon själv hade en kniv i armen. Sofia rös till. Usch, hon var mitt bland döda människor och hon var själv död.
Kunde det bli värre? Hennes blick drogs till den högra armen. Hon hade ett konstigt armband på sig. Det fanns en blå knapp på armbandet. Sofia tryckte tveksamt på knappen och väntade på att det värsta skulle hända. Plötsligt öppnades en av speglarna och en robot kom ut. Robotens kropp liknade till en viss del en människa, men roboten hade inga ben utan hjul istället. Huvudet var väldigt avlångt och ögonen var tre små svarta inbyggda lampor. Roboten rullade fram till Sofia. Sofia gjorde stora ögon och gapade stort.
- God dag jordebarn. Ta detta och du slipper smärta. Både invärtes och ytlig. Roboten talade metalliskt och räckte över ett glas med flytande vit vätska som liknade mjölk. Sofia tog emot glaset. Hon svalde allt i en klunk. Vätskan såg ut som mjölk men smakade nyponsoppa.
- Följ med mig. Sade roboten och tog glaset och började rulla därifrån. Sofia satte sig upp och blev förvånad över att det inte gjorde ont längre. Hon följde efter roboten. När de gick ut från rummet så stängdes spegeln efter dom och en lång vit korridor låg framför Sofia och roboten. Det fanns inga lampor i taket eller på väggarna. Belysningen verkade komma från golvet. Roboten rullade fram i korridoren och svängde åt vänster efter en stund.
- Ursäkta… kan jag få fråga en sak? Undrade Sofia lite oroligt.
- Frågor jag inte kan svara på. Roboten svarade utan att titta på Sofia.
Sofia suckade. Snart stannade roboten och pekade på en röd dörr som Sofia inte lagt märke till. Sofia skulle just fråga om hon skulle gå in där, när roboten nickade och log ett underligt leende. Sofia öppnade försiktigt dörren på glänt
- Det var på tiden Sofia Nilsen. Jag har väntat på dig. En mörk, främmande basröst kom dånande från rummet innanför den röda dörren. Sofia hajade till, men öppnade ytterligare dörren en bit och klev in. I rummet fanns det ett bord med fyra stolar, två på varje sida.
På ena stolen satt en tjock grön varelse. Varelsen hade en grå kostym på sig och en ljusblå slips. På bröstet satt det en liten medalj som glödde svagt blått. Varelsen hade väldigt tjocka kinder och en bred bister mun. Ena ögat doldes av en konstig digital monokel. Det ögat som syntes var stort och brunt. Hjässan pryddes av två små antenner. På stolen bredvid satt en annan varelse. Den verkade vara kvinnlig och hade mer avlångt huvud än den andra.
Håret var grönt och hårstråna var tjocka och liknade bläckfiskarmar. Även ögonfransarna var av detta slag. Ögonen var små och stränga. Resten av ansiktet var kattliknande, men hon hade ingen päls. Varelsen hade på sig en grå kort klänning. Även hon hade en medalj på bröstet men denna glödde inte i blått utan i rosa. Sofia stod i dörröppningen och stirrade på de två varelserna. Hon övervägde starkt att lämna rummet så fort som möjligt.
- Stå inte där och stirra som om du vore en vishoon. Sade den feta varelsen buttert.
Sätt dig på stolen istället! Sofia gick fram och satte sig på stolen mittemot de båda varelserna, hon hade ingen aning vad en vishoon var men hon kände mycket starkt att hon inte ville bli osams med de här två märkliga individerna.
- Jag heter Mr Croq och jag är en Proggy från planeten Träsch. Det var den fete varelsen som talade igen och snabbt som blixten fångade han en fluga med tungan. Sofia ryckte till vid det äckliga ljudet när flugan krossades i Mr Croqs mun.
- Och jag heter Miss Litty och jag är en Trassel från planeten Nyztan. Sade den andra varelsen och tog upp en penna och ett block med sitt hår och började skriva.
Sofia satt helt tyst, för förvirrad för att ge ifrån sig ett knyst.
- Du blev alltså påkörd av en jordfarkost kl. 15.32 på väg hem från skolan. Vad har du att säga till ditt försvar? Sade Mr Croq och stirrade på henne med sitt enda synliga öga.
- Ähh… Var det enda Sofia kunde få ur sig för tillfället. Miss. Litty skrev frenetiskt i sitt block.
- Tror du att det är något nytt språk Miss Litty? Det är nog bäst att kalla hit en tolkrobot.
Den här typen av språk verkar väldigt kortfattat och djuriskt om du förstår vad jag menar, viskade Mr Croq till Miss Litty, men Sofia hörde det och vaknade ur sin trans.
- Jag pratar helt vanlig svenska och jag kan även engelska om det skulle vara till någon nytta. Och vad menar du med `vad har du att säga till ditt försvar´? utbrast Sofia.
- Det behövs nog ingen tolkrobot, hon pratar så högt att man skulle förstå om hon pratade nickiska. Viskade Mr Croq till Miss Litty och snappade åt sig ännu en fluga.
- Varför blev du påkörd? Mr Croq upprepade sin fråga lite högre - riktad mot Sofia.
- Öhh… det var väl inte mitt fel att jag blev påkörd? Det var väl förarens fel…
- Men om du hade tittat åt vänster också så hade du sett bilen komma, sade Mr. Croq och rättade till sin monokel.
- Ja… jag antar det, men det var en olyckshändelse. Svarade Sofia dystert. Jag lyssnade på musik så jag hörde inte bilen komma.
- Vem var det som sjöng? frågade Miss Litty och kollade upp från sitt block, men hon fortsatte att skriva med sitt hår.
- Madonna, men vad har det med saken att göra? frågade Sofia.
Både Miss Litty och Mr Croq suckade och gav varandra menande blickar.
- Det var trots allt inte ditt fel Sofia, sa Mr Croq och började knappa på en mobiltelefon han tagit upp ur sin byxficka. Du kan gå nu.
Sofia tittade frågande på Miss Litty, men hon nickade bara bort mot dörren. Sofia reste sig upp och började gå mot dörren.
- Jag sa ju det, Bossen! Den där Madonna ställer då allt till det, tre dödsfall på fyra månader… Hörde Sofia Mr Croq ropa in i sin mobiltelefon medan han spekulerade vilt med sina knubbiga gröna händer. Sofia öppnade dörren och gick ut. Roboten stod fortfarande där ute och nickade igenkännande. Den började rulla iväg, Sofia följde håglöst efter. Hon tänkte att allt måste vara en konstig mardröm. Sofia nöp sig själv i armen och hoppades att hon skulle vakna, men det enda som hände var att hon fick ett litet rött märke på armen. Roboten vek av till höger. Snart kom de fram till en liten grön dörr.
- Ska jag gå in? Frågade Sofia fast hon redan visste svaret. Roboten nickade och öppnade dörren. Sofia fick huka sig för att komma in. Hon kom in i ett väntrum. Det fanns stolar längs väggarna och vid den bortersta väggen stod ett gigantiskt skrivbord av sten. Men det satt ingen vid skrivbordet, hon var helt ensam. Sofia gick fram till skrivbordet. På skrivbordet stod en kruka med en grön växt i. Sofia suckade och skulle just gå och sätta sig på en av stolarna när växten började prata!
- Jaha, låt mig se… du heter alltså Sofia Nilsen och ska återfödas på planeten Phlin.
Sofia stirrade på växten, men kunde inte uppfatta någon mun eller ansikte. Växten fortsatte att tala innan Sofia hann säga ett ord.
- Det är den fjärde stolen från vänster i den högra raden av stolar.
- Va..? Vad menar du? Frågade Sofia och försökte urskilja något ansikte på växten.
Men växten var helt tyst. Sofia ryckte på axlarna och letade upp rätt stol. Hon satte sig försiktigt på den vita stolen. Plötsligt började hela rummet skaka och fyrverkerier började smälla av. Sedan blev allt vitt.
|
|
|
|
