På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

2 - G+G = Sant [FF]

Hallå Hallå
Här kommer nästa del. förlåt att det har tagit tid med den här delen, men grejen är att det är typ mitt fel. eller skolans. skitsamma. JAG har varit dum och inte skrivit. Förlåt. Jännyplutten har inget med det att göra <3333 :D Skäll inte på henne.
Men ja, Hope you like it. och som vanligt, Jag skriver ur Toms syn och Jännyplutten ur Gustavs synvinkel. well, let's read. (jag snackar alldeles för mycket engelska nuförtiden :O)
Och, glöm inte kommentaren.

Del 2

(Gustav)

När jag vaknade nästa morgon kände jag fortfarande Georgs armar runt min bara överkropp och någonting blött mott min hals. Det visade sig att Georg hade, på något underligt sätt, dreglat ner hela mig i sömnen. Jag lyckades ta mig ur sängen utan att väcka Georg.
Det var ju inte lätt eftersom han rör på sig så otroligt mycket i sömnen och dels att bussen for omkring på vägarna i, antagligen, hög hastighet. Jag lyckades få på mig kläder och torka bort allt dregel från halsen på mig och brygga lite kaffe åt mig.
Medans jag sen satt och drack kaffe vaknade Georg och tassade upp ur sängen och klädde på sig kläder och gjorde sen mig sällskap vid frukost bordet.
Man kunde inte låta bli att skratta åt Georg morgonfrilla, den ser faktiskt helt…
Jag kommer inte på rätt ord att beskriva den med, men det är riktigt gräslig i alla fall. Allt hår står nästan åt allt, som värsta knull-ruffset. Hela imagen förstärktes med Georg trötta, och för tillfället, inte så charmiga blick.
”Go´morron” mumlade Georg och gnuggade sig i ögonen. Jag kände mig näst intill tvungen att skratta lite åt honom. Hans skulle säkert kunna lägga sig och sova bort hela den här månaden om det inte vore för att vi kommer bo i en buss resten av den här månaden och har en hel Europa turné framför oss.
”Trött?” frågade jag honom och han nickade till svar och suckade sen trött. Jag reste mig upp från ”köksbordet” och ställde min kaffekopp på det som skulle föreställa en diskbänk.
Någon timma senare rullade bussen upp på en parkering bakom en stor byggnad. Jag vet inte vart vi var. Det är ingen idé att fråga Georg, han håller knappt reda på vart turné bussen är någon stans. Men Bill visste, som vanligt.
”Gustav, kom hit!” sa Georg och gav mig en varm blick. Jag gick med nöje fram till honom. Han smög sina händer runt min midja och jag mina armar runt hans hals och vi lutade våra pannor mot varandra.
”Jag älskar dig, okay? Du behöver inte fundera” sa han innan han tryckte sina mjuka läppar mot mina och lät sin tunga slinka in i min mun. Vi stod där länge. Det var nog vid de ögonblicket jag insåg att jag faktiskt älskar Georg, till en början hade de varit lite tveksamt från min sida.
”Vafan håller ni på med!?” hördes en chokad röst bakom oss och den mysiga ”kärleks-stämningen” var som bortblåst. Vi släppte varandra kvickt och riktade vår uppmärksamhet mot personen som kommit in i bussen. Toms stod där och hade ett ganska chockat ansiktsuttryck.
”Äter morötter! Vafan ser det ut som?” svarade jag halvt irriterande.
”Öhm, brukar man inte börja neka i ett sånt här läge?” frågade Tom oförstående.
”Varför då? Du tog oss på bar gärning. VI hade ändå tänkt och berätta när vi fick läge, så du kan lika gärna springa och berätta för Bill eftersom ni antagligen pratar om allt”
svarade jag och himlade med ögonen. Georg, som var alldeles röd i ansiktet, gick bort mot sovutrymmet. Jag vände min uppmärksamhet Tom igen. Det såg ut som att han skulle börja gråta vilken sekund som helst.
”Vad är det?” frågade jag och gick fram till Tom. Han gav mig en ogillande blick innan han började prata.
”Jag vet inte riktigt, det är något konstigt med honom! Han har knappt pratat med mig alls idag. Hand döljer något, jag vet de! Han har suttit inlåst på toan hela morgonen och bara pratat, med sig själv dessutom! Asså, det verkar nästan som att han har börjat ta droger!” sa han.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag gjorde ett försök till att lägga armen om Tom men det gick inte så där jätte bra. Det resulterade i att han hoppade två meter bakåt och skrek ”Rör mig inte, jävla bög!” och stormade ut ur bussen. Han lämnade mig helt chokad kvar i bussen. Sen kom Saki och sa att vi skulle in i arenan och ha vårt soundcheck.

(Tom)

Jag kunde verkligen inte förstå det. Georg och Gustav. Tillsammans? Som ett… par? Nej. Aldrig i livet. Det kunde bara inte stämma. Det var bara sjukt konstigt och äckligt.
Jag är väl inte emot homosexuella egentligen. Jag kan bara inte riktigt förstå grejen. Mycket troligt att man blir kär i en av samma kön, liksom. Vem blir det? Desperata killar utan tjejer. De kan liksom inget annat än att ragga upp andra killar. Det är nog det som stör mig med bögar. Men både Georg och Gustav hade ju hundratals, nej tusentals tjejer där ute som bara skrek deras namn och var helt förälskade, så varför vänder de sig till varandra?
Synen framför mig hade fått mig att vilja kräkas. Deras munnar sammanpressade, och händer överallt. Bara tanken gjorde mig illamående.
Och när Gustav kom fram och försökta lägga armen om mig, då var det bara en fråga om NÄR allt maginnehåll skulle tränga upp ur mig. Just då tålde jag knappt att se på honom. Eller Georg. Ändå var vi ju ett band, och jag kände mig på ett eller annat sätt tvungen att tala om vad jag misstänkte gällande Bill. Inte för att jag ville. Utan för att jag visste att jag måste.
Som ni kanske förstår gick Soundcheck den dagen rakt åt skogen. Jag spelade inte en enda ton rätt, och Bill var knappt där. Eller, han var ju där, men enbart när vi skulle sjunga. Sen sprang han iväg från oss och dök inte upp förrän då nästa låt skulle köras.
Georg och Gustav gjorde båda två små, odiskreta försök att kommunicera med mig, men jag stängde alla dörrar för dem. Aldrig att jag skulle snacka med dem den dagen. Inte efter synen jag hade fått uppleva i deras turnébuss. Det var vidrigt och motbjudande. Jag trodde verkligen inte det om dem.
Jag försökte gång på gång hugga tag i Bill och faktiskt få honom att snacka med mig, men han lyckades hela tiden smita undan på något sätt. Jag förstod inte hur han lyckades. Så fort jag ens öppnade munnen, smet han undan eller sa något annat, snabbt som en räka och mina ord liksom… föll bort från mig.
Det var inte förrän någon timme efter att soundcheck var avslutat, och det var någon timme kvar tills konserten skulle börja. Bill kom ut från toaletten som jag faktiskt lyckades gripa tag i hans arm och dra honom utom hörhåll för Georg och Gustav, som jag inte ens ville se skymten av just då. De kunde gärna få ha lite mysigt på egen hand, bara jag slapp se på.
”Bill, vad fan är det som händer?” väste jag tyst samtidigt som jag såg rätt in i hans identiska ögon. Han såg oroligt på mig, och jag såg hur han verkligen försökte bryta ögonkontakten, men inte lyckades. Jag var hans storebror, eller snarare tvilling, och jag hade koll på detta. Han kunde inte slippa ifrån det här den här gången. Jag skulle få reda på svaret, det visste jag.
”Vill du verkligen veta?” frågade han ynkligt, vilket nästan skrämde slag på mig. Det var inte ofta Bill visade sig ynklig och liten, men när han väl gjorde det så visste jag att det var allvarligt. Men just då hade jag inte den blekaste aning om hur allvarligt det faktiskt var.
”Ja”, pressade jag fram, fast att jag ärligt talat inte alls var så säker på det svaret. Men jag var för nyfiken och orolig just då för att bry mig om det. Om Bill faktiskt höll på med droger så var jag den första i världen som faktiskt borde ta reda på det. Så, jag hade inte mycket till val.
Bill såg sig oroligt omkring, som om han var rädd för att någon stod och tjuvlyssnade bakom ryggen på honom. Men när han inte såg någon stå där och huka sig, så såg han på mig ännu en gång, och tog ett djupt andetag.
”Tom… Du vet allting som skrivs i tidningarna, och sägs i TV om min sexuella läggning…”, började han och jag andades långsamt ut. Var det bara det? Handlade det hela om att han inte orkade med pressens tjafs om att han var bög längre? Var det helt enkelt inte värre än så?
Jo, det var det. Och det var miltals ifrån enkelt.
”Ja, men Bill. Du kan inte bry dig om det… du, och alla andra vet att pressen bara ljuger för att de älskar att skriva om oss…”
”Det är sant”, sa Bill rakt upp och ner, och mitt hjärta hoppade över ett eller två slag. Jag trodde att jag skulle lägga mig raklång på golvet och dö, svimma eller bara tappa andan. Det som Bills mun just hade sagt, var bara lögn. Dröm. Vad som helst som inte var sant.
”D-driv…” mumlade jag och såg på min tvillingbror med ögon stora som navkapslar. Han skakade långsamt och allvarsamt på huvudet.
Man kan verkligen se på Bill om han ljuger, skojar, sörjer eller bara är helt allvarlig och seriös. I vanliga fall är det något jag uppskattar, för även om han skulle vilja så skulle han aldrig kunna ljuga för mig. Men just då önskade jag mer än någonsin att han hade egenskapen att kunna ljuga. Eller att jag kunde se förbi saker som gällde honom. Men så var det inte. Inte på långa vägar.
”Tom, jag vet att du är något utav en homofob, men… jag har verkligen hittat någon som jag älskar, och jag är ju fortfarande jag. Bill. Så snälla, reagera inte på sämsta möjliga sätt nu…?” bad Bill, men jag hörde knappt vad han sa.
I mitt huvud snurrade tankarna som getingar gör i sitt bo. Ett evigt surrande och flygande. Inte Bill också. Inte min bror. Inte min enäggstvilling. Det blev alldeles för mycket. Georg, Gustav och Bill. Nej nej nej!
Plötsligt byttes förvirringen och surrandet ut mot ren och skär ilska. Hur kunde han säga så efter allt innan? Hur kom han ens på tanken att be mig att reagera på ett speciellt sätt?!
”Hur fan vill du att jag ska reagera då?!” fräste jag ilsket, men fortfarande lågt.
”Inte sådär…” mumlade han knappt hörbart.
”Men vet du vad? Om du bara förklarar för mig hur jag ska göra så gör vi så. Vi spelar teater för varandra lite lite till. Tydligen verkar det ju som att det är vad allt det här har varit innan. Ren jävla teater! Vad fan är det för verklighet vi lever i? Är hela världens befolkning bögar helt plötsligt?!” sa jag och lät ilskan forsa ut över bror min och det blev nästan aggressionsöversvämning på golvet. Allting rann ut över honom och ner på golvet. Jag skrek åt honom. Orkade inte längre vara tyst. Jag bara skrek.
”Sluta Tom. Jag har inte spelat teater. Jag berättar ju nu! Och vad stör det dig?! Jag är lycklig, fattar inte du det?”
”Jo, jag fattar precis. Du kan inte ens berätta det för mig direkt! Istället springer du in och gömmer dig på toaletterna med din älskling i telefon. Vet du vad Bill. Jag SKITER i vem du nu är ’kär’ i. Jag struntar fullkomligt i det. Var bög, om det är din högsta önskan. Men då får du fan stå för det också.”
”Jag gör ju det! Jag berättar ju det här för dig nu! Åh jag visste att du skulle reagera såhär!” sa Bill upprört mot mig, och hans ögon var nu sådär mörka som de oftast blev när han var arg. Men jag gissade att mina var kolsvarta. För jag var riktigt förbannad på honom.
”Dra åt helvete Bill. Du får fan tänka dig för istället för att bara köra på. Jag skiter i det här nu. Jag hoppar av. Allt.”
Jag såg honom en sista gång i de då tårfyllda ögonen, men brydde mig inte, vände mig bara om och gick därifrån, med ilskna steg och tänkte samtidigt på hur mycket jag avskydde honom då. Hur hade han kunnat göra så? Bara svika mig. Inte säga någonting, förrän jag tvingade honom.
Fan ta Bill. Fan ta Gustav och Georg också. Fan för hela grejen. Tokio Hotel kunde helt enkelt bara dra åt helvete.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

sandruskapuska - 2 dec 08 - 17:21- Betyg: