Novell, del 1 |
Den spegelblanka ytan bröts med ett välkänt ljud. I en tiondels sekund hade jag kontakt med syret genom min kropp, sedan sköljde vattnet över, och jag sjönk mot botten.
Det var iskallt, underligt att vattnet inte hade en hinna av is. Men det var plusgrader, ganska varmt nu på våren. Min hud var som på ett nyfött barn. Nästan. Min kropp var märkt efter livet, och den bar skammens märken. Och den var full med blåmärken som kom lite då och då. På vissa ställen var den inte ens hel.
Jag vet inte hur länge jag var under ytan. Där existerar inte tid. När jag kastade upp huvudet och strök undan det våta håret var jag nästan blå i ansiktet av syrebrist. Men jag kände inget behov av att andas just då.
Någon betraktade mig. Jag var säker, och med ens blev jag rädd. Min kropp var hemlig, för mig var den helig. Jag kunde göra vad jag vill med den, för den tillhörde mig. Ingen annan fick lägga blick eller hand på min egendom. Men just då var det någons blick som stal. Mina armar slöts runt mig som om jag kramade mig själv, och jag tittade ner. Jag var ju naken. Ingen fick se mig. Precis när jag tänkte dyka ner under ytan igen prasslade det till i buskarna, och en kort stund efter startades en moped, och den körde iväg snabbt på grusvägen. Kvar var jag, jag frös så mycket att jag skakade och jag vågade knappt andas. Jag kröp upp och vilade en stund, naken på klipphällen.
Hur skulle jag klara av nästa dag? Och dagen därpå. Hur skulle jag kunna gå i skolan, som om inget hade hänt? Jag vet inte om jag skulle kunna skratta igen. Undrar om mina vänner fortfarande vill vara med mig. Utan dem är jag helt oskyddad och hjälplös mot världen.
Dagen kom, och jag frös som vanligt. Kläderna var det första jag tänkte på när jag steg upp på morgonen. Inga kläder passade, och det slutade med att jag satt gråtande på badrumsgolvet. Efter några minuter kom mamma, nyvaken och undrade var det var för fel.
- Inga kläder passar! Utropade jag och mötte hennes blick en kort stund.
- Men älskling… Mamma tvekade. Vill du vänta lite med att börja skolan, är du säker på att du är redo?
- Jag vill, sa jag tvekande, men jag är inte säker på om jag orkar.
- Du behöver ju bara stanna halva dagen. Om det blir jobbigt är det bara att åka hem.
Hon lugnade mig, och jag klarade till slut av morgonritualerna. Inget var som det hade varit, och jag var osäker på allt. Självklart fick jag inte i mig någon frukost, och mamma tjatade inte ens. Hon gav mig lite pengar och log uppmuntrande.
Bussen kom men jag kunde inte förmå mig att stiga på, istället väntade jag tills den hade åkt och började gå till skolan. Tio minuter efter jag började, kom jag fram till en öde skolgård. Den såg ut precis som jag mindes den och det skrämde mig. Inget hade förändrats medan jag var borta, och jag hade ändå inte sett skolan på ett halvår. Hur skulle jag bli bemött?
Framför klassrumsdörren blev jag stående, tvekande. Tillslut blev jag tvungen. Jag tryckte ner dörrhandtaget innan jag hann hindra mig själv, och dörren öppnades med ett knarrande ljud.
- Åh, Tindra, välkommen, sa läraren med en entusiastisk röst som var så välbekant.
Jag bemöttes av tystnad. Alla stirrade på mig, alla blickar. Jag var så besvärad att jag ville gråta, men tvingade mig själv att le. Alla var likadana, men nu var vi främlingar.
Min blick gled över klassrummet, och fastnade på en kille jag inte kände igen. Han satt längst bak i hörnet och tuggade på ett tuggummi. Hans ögon var som två speglar, tomma och glasklara. Jag tänkte precis ta ett steg framåt när jag såg en till person jag inte kände igen. En mörk flicka med slöja satt lite för sig själv. Hon tittade inte på mig, istället antecknade hon ivrigt, och var i sin egen värld precis som den andra killen. Jag rynkade pannan.
- Vi är alla överväldigade över att ha dig tillbaka, Tindra. Du kan slå dig ner på någon av de lediga bänkarna, bredvid en kamrat kanske, var du vill.
- T… tack, sa jag tvekande och satte mig bredvid en tjej som jag förut hade stått ganska nära.
Hon mötte hastigt min blick, tittade ner, och såg på mig igen. Hennes läppar formade ordet ”Hej” och ett leende. Sedan snuddade hon vid min hand lite snabbt. Ingen ville prata bort svenska lektionerna, men sedan på rasten visste jag att de skulle flockas runt mig. Eller, en del skulle nog undvika mig.
|
|
|
|
