Diamond eyes (sann) |
Golvet är kallt. Det måste vara sådant där betonggolv. Eller kanske stengolv.
Jag vet inte säkert, och jag rör inte på huvudet för att se. Rör mig inte en millimeter. Fötterna mot den smutsiga väggen, ryggen mot det motsatta väggen och huvudet vinklat neråt. Fokuserat på ett par skor.
Kollar så där noga som man aldrig gör. Varför gör man aldrig det, förresten?
Det är fina skor. Ankelboots. Svarta. Det har fastnat några hårstrån på dom också. Jag kan inte avgöra om dom är blonda eller bruna. Jag kan inte avgöra någonting för tillfället.
”Kan du inte berätta vad det är?” Undrar ägaren till ankelbootsen. Hon sitter på höger sida om mig, precis bredvid. och hon är anledningen till att jag stirrar på skorna. Jag vill inte se hennes ansikte. Vill inte se om hon faktiskt gråter.
Jag vet faktiskt inte om det är exakt det hon säger. Jag hör allt liksom som genom en tjock glassruta. Hon på den ena sidan, och jag på den andra.
Och hennes ”kan du inte berätta vad det är?” varvas med ”Vi bryr oss om dig” och liknande varianter.
Det kommer hummanden och instämmande från den blonda tjejen som sitter på höger sida om mig.
Jag rör inte på mig. blickstilla, som man brukar säga. Fast varför säger man egentligen blickstilla? En blick är väl inte still?
Medan ord kommer ut ur deras munnar fladdrar halva tankar omkring i mitt huvud. De blir aldrig riktigt hela och får min hjärna att kännas härligt bortkopplad.
Efter ytterligare någon minut bestämmer jag mig för att jag vågar sluta ögonen.
Vill stänga ute ljuset. Stänga ute allt. Stänga ute mig själv.
Medan de fortsätter prata tänker jag på hur ont det gör i nacken. Det är obekvämt att sitta så som jag gör.
Men jag vill inte flytta på mig.
”Jag tycker bättre om den glada, pratglada Tone” Mumlar hon med sina lite fulla röst. Hon har fin röst.
Jag reagerar inte.
Jag kan de här reglerna. För det var det här spelet jag alltid spelade med psykologen, jag kan aldrig komma ihåg hans namn, något på Sten eller Leif eller… Nej, Tor-Leif, tror jag, på bup. När jag kom på att mina svar ändå bara var fel, för hur kunde de bli något annat? Jag sa ju bara fel, slutade jag svara, utan ryckte bara på axlarna.
Efter ett tag slutade jag med det också. Att rycka på axlarna. Satt bara tyst och sökte kontakt med mina skor. Eller hans skor. Eller golvet. Orörlig.
Tillslut fick jag sluta på bup, jag var ju ”ändå inte sammarbetsvillig”
Vi sitter i en tvättstuga. Jag, Tjejen med ankelbootsen och tjejen till vänster. Nu kanske det låter som om jag inte kan deras namn, och inte känner dem, men jag känner dom. Väl.
Golvet är smutsigt och vi borde inte sitta på det.
Men det gör vi ändå.
Egentligen satt jag i trapphuset, men sprang ner i tvättstugan för att ringa en kompis.
Han som alltid finns där, han som alltid ringer och han som betyder mest har förbytts mot en person som börjar våra samtal med ”jag har inte tid”
I jeansfickan ligger den. Min mobil. Avstängd.
Och så känner jag mig också nu.
Avstängd.
Okej.
det här var något jag bara skrev ihop igår, och det är, som det står i titeln, "sant"
|
| Kommentarer | | sandruskapuska - 30 maj 08 - 08:01 | | jättebra <3 | | angels_eyes - 28 apr 08 - 10:49 | underbart skrivet
känner igen mig så mkt i den..
ska läsa nästa strax.. | | glasbubblan - 27 apr 08 - 16:44 | och jag bara hoppas på att smset komm fram till dig innan du stängde av mobilen finaste du!
och så önskar jag att jag suttit där mitt emot dig, eller mer suttit med dig i mitt knä och kramat dig tills vi båda blev lite mindre trasiga vännen.
och så vill jag att du aldrig glömmer vart jag finns!
för här finns jag alltid, FörDigAlltid, det får du inte glömma bort sötaste du!
( och om allt blir ännu mer för mycket så vet du vart jag bor <3 ) | | prickigthallon - 26 apr 08 - 15:05 | *ganska mycket ordlös*
Jag säger bara att jag saknar dig. | | Guldvattnet - 26 apr 08 - 07:20 | | den e fin, du skriver fett bra <3 |
|
|
|
