Vill att allt ska bli som förut, Mod |
Du tar min hand och mina fingrar är så små jämfört med dina. Jag minns en dag för femton år sedan. Du och jag sprang barfota på en mjuk gräsmätta någonstans. Det är lite konstigt att jag minns, för jag brukar inte minnas.
Jag kommer ihåg att livet sjöng i stråna som kittlade våra fötter och din vänstra fot var lite svullen för du hade stuckit dig på en geting. Men jag kan inte minnas att du grät. Du hette Mod och det kallade jag dig alltid för med min ljusa barnaröst. I många långa år trodde jag att det var så du hette, Mod. Kanske enda fram tills nu.
Du tar min hand och den är skön och sval men varför är ditt grepp så svagt? Jag känner att något saknas här. Nu vet jag. Jag känner inget mod. Jag känner inte Dig, Mod
Varför sitter du så långt ifrån? Varför måste våra bleka armar vara det enda som inte tillåter oss att glida ännu längre bort? Vi tillhör samma värld!
Sängen är stor och du sitter på samma rosa överkast som vi brukade leka kurragömma under. Du var alltid glad då, och jag minns hur du satt på ditt rum och målade läppar i regnbågsfärger när jag var ledsen. Varför brydde du dig så mycket om mig då? Och varför är jag som luft för dig nu..
Du ser ner i golvet och smulorna runt din mun påminner mig om en händelse som vi brukade le åt tillsammans. Men nu ler du inte, Patrik. Varför pekar dina läppar inte uppåt, såsom de brukade? Sådär ärligt och enkelt som när vi var små. Och varför är dina fingrar så stela när du lindar dem runt mina? Det var ju med dem som du målade vackra läppar på vita ark inne på ditt rum om kvällarna? Du vet, när jag var sådär sjuk? När jag låg på sjukhuset och knappt kunde andas på grund av alla orättvisor?
Men nu är jag inte sjuk, Mod. Jag är inte sjuk längre. Och när vi sitter instängda i en sunkig gammal lägenhet i stan, ja, då kan jag inte låta bli att känna blomdoften i näsborrarna och komma ihåg hur det kändes alla de gånger som våra fötter slog i marken och det var så skönt att känna gräs och jord mot bar hud. Det var så skönt att känna Dig.
Är det inge viktigt för dig att minnas? Eller är det precis det du gör, när du sitter med nerböjt huvud och vägrar äta? Till och med när jag har bakat blåbärskaka och gjort i ordning vaniljsås åt oss. Smakar det inte lika bra som de bär vi plockade när vi var fem? Är det därför som dina ögon är blanka och du inte vill gråta inför mig? För att du inte vill att jag stör? För att du minns, och vill fortsätta minnas?
Du sitter bredvid mig, tyst som vanligt. Och med albumet i knäet slår jag upp en sida som är full av en massa fotografier från vår tid. Vår tid, Mod. Jag säger inget men jag önskar att du ska titta. Visa något slags tecken på att du vill se. Snälla Patrik, kan du inte det? Jag ber dig.
Kanske har du ditt eget sätt att minnas? Nej, jag ska inte störa.
Försiktigt stryker jag med pekfingret över ett litet solbränt ben på jakt efter något över gräset. Jag börjar nästan gråta, för det där benet känns så onaturligt verkligt och mjukt under fingetoppen. Och jag vill klämma. Klämma och få veta om du lever, Mod. Om du över huvudtaget reagerar?
Och i detta ögonblick, samtidigt som jag diskret torkar bort en tår från kinden, tittar du på mig och dina ögon är inte blanka längre. Du gråter också. Och jag vet att du har sett.
Mod? Mod!? Mod!!??
Vad är det? undrade du och varför lät du så lugn på rösten? Du var fem och förväntades tro att jag snart skulle dö..
Hur kunde du vara så lugn, när jag skrek på dig i mina drömmar? Att du skulle se, att du skulle vilja springa med mig en sista gång över kullen? Jag vaknade alltid då, och vi fick aldrig chansen..
Vi kan väl ta chansen nu istället?
Först inser jag inte att jag har ställt min fråga högt. Du sneglar lite förvånat på mig, och för en sekund tycker jag mig skymta Mod i dina ögon, Patrik. Och han ler mot mig. Han säger att jag inte ska vara rädd. För du finns där inne, jag har bara inte lärt mig det än. Plötsligt är blomdoften i näsborrarna sådär överväldigande, och jag känner att den här gången orkar jag inte vänta en livstid igen..
Nästa gång du tar min hand, på väg upp för det kala berget, ja, då känns den lika sval som alla andra år. Men den är stark, och vacker. På andra sidan sluttar det nedåt, inte brant, men tillräcklig lutning för att jag tror att vi ska få uppleva en känsla. Du ser på mig och ler. Och jag vet vad du tänker..
Jag ska inte dö
Vi slår oss ner på varsin sten och du lutar din trötta kropp mot en trädstam, låter det nakna bröstet stekas av solens brännheta strålar. Du är redan lite röd där, men som om du skulle bry dig?
Vi plockar blåsippor och jag tänker sätta dem i en vas när vi kommer in i stugan. På bordet under väggen med alla dina teckningar. Du kommer väl ihåg? De där fina, de med regnbågsmunnar?
Aj! Du håller handen för högra foten och stönar högt? Åh, Mod, du har alltid varit en riktig skojare? Skrattat åt allt. Vad håller du på med nu då? Men när jag närmar mig inser jag att detta inte är någon lek. Du menar verkligen allvar. Och jo visst, du har ett litet sår där på foten. Men lilla Mod, det är bara en geting som har stuckit. Din fot kommer bli svullen, men bara i några timmar. Jag ler.
Visa nu att du är den Mod jag alltid har känt. För jag vill inte förlora dig en gång till..
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 4 maj 08 - 03:25- Betyg:  | | Woow. vad vackert sätt du skrev den här novellen på. Underbar | | AbbbA - 25 apr 08 - 17:04- Betyg: | | Har du skrivit den själv? Den var otroligt bra! :D | | tullemaja - 25 apr 08 - 16:38- Betyg: | Wow!
Vissa har verkligen talangen att skriva
detta var en av de bästa noveller jag har läst!
Underbar<3 |
|
|
|
