På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

PANIK !!!

PANIK
Fetto…
Du är så jävla ful.
Flickan vill inte mer
Dom skriker på henne, dom ropar saker om hennes efternamn och säger att hon är ful
Tårarna bränner och svider, hon springer allt vad hon orkar ut på skolgården.
Hittar ett hörn för sej själv.
Sitter där i en timma och bara gråter för sej själv.
Hon gråter för allt och inget för det liv hon hatar men mest av allt för att ingen ser, ingen ser hennes tårar som alltid finns där, ingen ser hur dåligt hon mår och ingen ser eller hör hur dom skriker på henne och förstör hennes redan smutsiga liv.
Hon reser sej långsamt upp och vandrar ensam till dom där där glasbitarna hon hittar smutsiga på den kalla marken..
Hon säger till sej själv att ingen förstår, att ingen ser eller hör och att ingen bryr sej.
Hon lyfter upp en glasbit och sätter den hårt mot huden, hon drar ett snitt på handleden och blodet sipprar fram men flickan känner inget. Hon Känner ingen smärta från såren som sakta öppnar sej. Men allt känns så mycke lugnare, hon känner inte längre någon smärta från hennes trasiga själ.
Hon ser blodet spruta och tårarna rinna nerför hennes kind, hon tänker :alltid är det samma, varje jävla dag är det samma, deras ord och kommentarer på mitt utseende, deras händer på mina bröst, deras tafsande… ja orkar inte mer…!
Tankarna far genom huvudet på henne.
Hon går sakta hemåt med blodig tröja och tankar som kan döda.
Hon tar av sej skorna precis när hon klivit in genom ytterdörren, byter tröja och torkar ansiktet från smink och gråt.

Hon går till sin säng och lägger sej med täcket för huvudet.
Hon hör någon komma in genom dörren och rösten är viskande.
Hon ser ett par ögon som liknar hennes mamma men hon vet inte säkert, hon ser ett par läppar röras men registrerar inte orden.
Hon kliver upp ur sängen för att lättare kunna höra vad det är hon säger men hon registrerar ändå aldrig orden. Hon tar på sej skorna och går ut, utan att se sin mamma i ögonen eller hört vad hon sagt.
Hon vandrar ensam i mörkret och börjar springa, hon springer sålångt benen räcker och vänder sej aldrig om igen.
Berget är högt och själen ber om att få dö, slippa vara trasig.
Hon tar ett steg fram och sedan ett litet kliv mer.
Luften hon far genom är kall men inte lika som den mark hon hamnar på
Flickan fick lida, flickan fick känna den smärta som ingen annan fick.
Hennes hjärta var krossat och själen var trasig.
Flickan såg sej aldrig om igen, hon var borta med vinden.

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7)

kaizawestman_ - 3 mar 06 - 00:19- Betyg: