Tillvarons Existens ! |
Tillvarons existens!
Jag minns det så väl, skräcken, fruktan, den fullständiga hjälplösheten och historien som fullständigt förstörde varje bortkommen själ. Barnen tjöt och tog uppenbarelse av den saknades bortgång, drog nytta av hennes språk, hennes skratt till något som skulle dölja bedrövelsen. Jag vet att en mängd blev fascinerade och slungades i felaktig riktning, somliga tog sig aldrig ur medan andra hamnade rätt. Det var en tid av saknad, som en bölja av tårar som förintade allt i dess väg, som förstörde folks psyken, som fick kamratskap att krossas och förde familjen allt tätare. Snöflingor yr omkring mig i virvlar, jag känner hur dess kalla men mjuka skikt lägger sig mot min kind. Jag sluter mina ögon och faller, inte längre ner än på marken framför där mina fötter ilade omkring för bara en liten stund sedan, men jag kan ständigt fantisera om det, fantisera om att falla långt. Jag sätter mig ner och väntar på den blöta och kalla marken i hopp om att du ska komma tillbaka, tillbaka till livets harmoni. Jag tittar ut genom fönstret och där står du, borta, långt borta där du tror att inte en kotte kan se dig, inte ens jag. Det sårar mig vansinnigt mycket eftersom jag erbjöd dig mitt förtroende, hur kan du göra något sådant bakom min rygg? Det innebär att dina känslor för mig alltid varit lika med noll, kanske är jag en nolla för dig, men det betyder ingenting för stunden, inte just nu i alla fall.
Efter vad som känns som både en halv oändlighet och en hel livstid, men som troligtvis bara är några sekunder senare, lyfter jag blicken från fönsterrutan till sanningens verklighet. Jag går fram till den glänsande spegeln, står en stund och bara blänger in i min spegelbilds avbildning, fullständigt meningslösa tomma ögon, innan jag med en kraftansträngning tar mig samman och börjar klä på mig. Första skoldagen blev som förväntat, tråkig och förvirrat. Alla var som uppblåsbara gardiner, alla ville bara hem, göra vad man vill, det är väl så livet ska vara, man gör som man vill. Jag behövde i alla fall inte prata speciellt mycket med någon, jag var för mig själv, det var i stort sett hela klassen. Jag förstod inte hur de bara kunde stå där, stirra utan att säga ett endaste litet ord, de gjorde inte ens en ansats att upptäcka vad som väntade mitt framför ögonen på dem. Resten av skoldagen flöt på som vanligt, lektion, tråkig rast, lektion, lunch, fler meningslösa lektioner. Hon hade förstört hela mitt liv, vi hade varit kompisar sedan fem års ålder, hur kunde hon göra något sådant mot mig, hon har total förstört vårt S.K. kamratskap. Dagen därpå orkade jag inte ens stiga upp från sängen, allt kändes lönlöst, helt meningslöst. Jag skolkade från skolan, vad skulle glädja mig? att sitta vid en skolbänk och lyssna på hur alla andra tar mig på skämt gör inte mig så fruktansvärt positiv, alla tar mig på skämt, även de jag älskar. Man kan ingenstans gå in genom dörren utan att se sig om, utan att utforska allt, man måste vara på sin vakt.
Jag ville bara sjunka igenom jorden, det kunde inte vara sant. Orden stack som en klinga i min kropp och jag ville inte känna till mer, jag ville inte finnas mer och jag ville inte vara kvar. Jag hörde orkeslöst hur någon traskade in i mitt rum, jag orkade inte ens öppna ögonen, jag orkade inte ens bry mig över huvud taget, jag var knappt vid medvetandet. Jag satt på mitt rum och funderade, imorgon var det måndag och det var den första dagen den nya läraren skulle undervisa oss. Mina betyg sjönk som om jag promenerade på kvicksand, jag såg en lyrisk möjlighet i vår nya lärare. Folk pratar jämt om att fjäskeri betalar sig, kan ju alltid testa tänkte jag. För den första gången i mitt liv, såg jag fram emot morgondagen som innebar skola, det har aldrig någonsin inträffat att jag vill till skolan av egen vilja. Min nya lärare kallar sig Melina Myth, hon är helt underbar, första gången någon på allvar tar sig tid och lyssnar på vad jag har att säga, jag är glad över att jag äntligen fått en lärare jag kan vara nöjd med. Hon är lång mörkhårig 40 årig lärare som från början kommer från Rumänien. Rasten var ändå som vanligt, jag satt vid min parkbänk på skolans skolgård där jag suttit varje rast, varje dag sedan jag börjat skolan. Allt känns eländigt och bedrövligt för att det skulle bli såhär, men samtidigt fanns det något positivt i det också, jag hoppas verkligen att hon känner samma undran som jag, tänk om vi hade fortsatt som innan, hur hade det varit mellan oss idag i så fall? Det var inte mitt fel att vår vänskap avslutades på det sätt det gjorde.
Mattias Borglin
|
|
|
|
