Kärleken vinner alltid? del 6 THFF |
Jaoow, finns inte så mkt att säga.. xD
Sååå
Read, Kommentera und Enjoy! xD (tree olika språåk!! xD)
[Lina]
Hur fan kunde ha göra så?
Mot mej, mot Bill!?!
Ilskan bubblade inom mej, det kändes som om jag snart skulle koka över...
Jag öppnade dörren till mitt hotellrum och slog sedan igen den med en smäll..
Hårt, kanske lite för hårt, sparkade jag på byrån som stod precis innanför dörren.
Byrån förblev hel men foten gjorde väldigt ont...
Jag slängde mej på sängen och andades ut.
Mycket hade hänt idag, väldigt mycket..
Kanske till och med lite för mycket...
Först tidingen, sedan pappa och Niklas och nu detta!
Jag tog upp lappen jag fått av Tom.
Ett nummer stod på den, troligen hans mobil nummer...
Borde jag ringa?
Egentligen ja, men vågade jag...?
Jag knappade i nummret på mobilen, tryckte bort det, knappade in det igen och tog bort det än en gång.
Det knackade på dörren och jag lade snabbt bort mobilen och lade ner mobil nummret i fickan.
- Kom in! ropade jag och Niklas kom in.
- Stick, sa jag men han kom in ändå.
- Lina? sa han och satte sej försiktigt ner på säng kanten.
Jag lade mej ner, med ryggen mot honom.
- Stick! sa jag igen.
- Lina, lyssna på mej! säger han, jag säger inget utan låter honom fortsätta.
- Jag vet att du är arg på mej, men du måste förstå...
- Vad ska jag förstå? säger jag och ställer mej upp med armarna i kors och blicken fäst på Niklas.
- Jag vill inte såra dej, men han är inte bra för dej...
- Inte bra för mej? Niklas jag älskar han, kan du inte förstå det?! säger jag och känner hur ögonen tåras.
Niklas tar några steg emot mej, jag backar undan och trycker mej mot väggen för att komma så långt bort från honom som möjligt.
- Låt mej va! skriker jag och tårarna strömmar nu över...
Han går fram till mej, jag viftar med armarna för att hålla honom borta från mej men han tar tag i dem och sedan kramar han mej.
Jag besvarar inte omfaningen utan låter honom stå och krama mej.
Jag tillåter mej inte att slappna av utan är så spänd jag någonsin kan bli.
Efter någon minut släpper han taget om mej men har kvar sina händer på mina axlar.
- Jag vill bara att du ska vara lycklig, och du kommer inte bli det med honom.. säger han och jag känner att jag inte klarar mer.
Snabbt slår jag bort hans händer från mina axlar och tårarna strömmar bokstavligt ut.
- Hur vet du det? Du känner han ju inte ens! skriker jag och kollar honom i ögonen och han ryggar tillbaka en aning.
- Känner du honom då? frågar han men möter aldrig min blick.
- Bättre än vad du gör! säger jag och kollar honom i ögonen, fast han möter den fortfarnade inte.
- Lina, lyssna. Först så kunde du inte koncentrera dej på tävlingen. Två: Du kommer inte att bli lycklig..
- Ser jag speciellt lycklig ut nu? skriker jag.
Det knackar på dörren och jag kollar först på Niklas sedan på dörren.
Dörren öppnas och Tom stiger in.
- Oj.. förlåt.. jag visste inte.. börjar han när han ser mej och Niklas.
- Ta det lungt Tom. säger jag och torkar bort tårarna.
Niklas förstår antagligen att det är dags att gå så han går ut genom dörren och stänger den efter sej.
- Lina? säger Tom och kollar på mej.
- Hmm, säger jag och torkar bort ännu fler tårar.
- Förlåt, jag visste inte vad jag gjorde... säger han.
Jag nickar bara.
- Har du sagt något till Bill? frågar jag.
- Nej, jag trodde du hade gjort det... säger Tom.
- Nej jag har inte pratat med Bill sedan vi skildes åt, om du förstår vad jag menar. säger jag och Tom nickar.
Jag sätter mej på sängen och han sätter sej brevid.
- Problemet är att jag tror att jag gillar dej... säger Tom.
Jag kollar på honom men lägger mej sedan ner på sängen.
- Snälla säg att du inte sa det.. säger jag och kollar nästan lite bedjande på honom.
- Tyvärr...Han lutar sej bakåt, lägger sej på sidan och ser på mej.
Jag vänder mej om och kollar på honom.
Han tar bort en hårslinga från mitt ansikte.
- Tom, säger jag och han tar snabbt bort handen från min kind.
- Ta det lungt jag ska inte bita dej, säger jag och flinar.
Han ler mot mej.
- Tom, det finns inget jag kan göra... säger jag.
Han nickar förstående.
- Du gillar Bill.. säger han och jag nickar.
- Men kan vi va vänner? frågar jag, han ler och nickar.
Sedan så lutar han sej fram och kysser mej.
Jag försöker komma loss, men han vägrar släppa taget om mej...
Tillslut har jag kämpat mej loss ur hans grepp och ställer mej upp.
Han sätter sej upp och jag andas häftigt efter våran lilla "kamp".
- Lina... förlåt.. viskar han men jag skakar på huvudet.
- Nej Tom.. Gå... säger jag, vänder mej om och kollar ut genom fönstret ner på staden.
- Lina.. säger han och går fram till mej.
Han ställer sej brevid mej och sneglar på mej.
Jag vänder mej mot honom och han vänder sej mot mej.
Snabbt lägger jag armarna om honom och han besvarar kramen.
Tårarna strömmar nu ner för mina kinder, och landar på Toms axel..
- Ta det lungt, allt kommer att bli bra... säger Tom och smeker mej över ryggen.
Jag svarar inte utan låter tårarna bara strömma ner för mina kinder.
Jag fattade verkligen inte vad jag själv höll på med...
- Sch... säger han tyst i mitt öra och jag borrar ner huvudet i hans tröja.
Jag känner att han smeker min rygg, fram och tillbaka, alltid lika ömt.
Den ena halvan av mej ville ha honom där men den andra halvan av mej sa: Men Bill då?
Vilken skulle jag lyda?!
Tillslut valde jag den sistnämnda...
Jag släppte taget om honom och han släppte taget om mej.
- Tom, sa jag och han kollade på mej.
- Det som hände nu har aldrig hänt? säger jag utan att tänka mej för..
Han kollar sorgset ner på mej men nickar.
Jag torkar bort tårarna med baksidan utav handen.
Det knackade på dörren.
- Lina, det är jag! Bill!
Jag och Tom kollar storögt på varandra.
- Göm dej fort! säger jag och puttar in honom i garderoben...
Jag går bort och öppnar dörren för Bill.
- Hej. säger jag och ger honom en snabb kram.
- Hej. säger han och besvarar den snabba kramen.
- Kom in fort, säger jag och drar in honom.
Han höjer ena ögonbrynet och kollar på mej.
- Om T-Niklas ser dej kommer han att döda dej.. säger jag.
- T-Niklas? härmar han och kollar lite misstänktsamt på mej.
- Sorry, sa fel, säger jag nonchalant och rycker på axlarna.
- Jo, föresten du har inte sett Tom? frågar Bill och jag skakar på huvudet.
Gud vad jag hatar att ljuga.
- Men varför kom du hit föresten? frågar jag och kollar på honom.
Han ler mot mej och säger:
- Saknade dej...
Jag ler mot honom och sedan lutar han sej fram och jag mej fram.
Våra läppar möts...
Underbart!
Dörren öppnas och vi blir bort puttade från varandra.
Niklas står och kollar på mej och Bill...
- Vad fan håller du på med? säger Bill, antagligen utan att tänka.
- Tänkte fråga dej samma sak... säger han och ger Bill en mordisk blick.
- Niklas sluta, säger jag.
- Lina.. börjar han.
- Tyst, säger jag och ställer mej upp, Varför kan du inte bara låta oss vara? skriker jag och känner hur tårarna är på väg igen.
Han svarar inte, utan det blir istället knäppt tyst.
Så tyst att man skulle kunna höra en nål falla...
- Du kan bara inte se mej med någon annan än dej? Eller hur? Det har inte med tävlingen att göra överhuvudtaget? ELLER HUR? Skriker jag och Niklas ryggar tillbaka.
Niklas kollar ner i marken.
När han sedan kollar upp mot mej ser jag hat men ändå sorg i hans ögon.
- Det ska vara du och jag, inte du och... Bill... Säger han och kollar med avsmak på Bill.
- Niklas! Snälla, jag älskar dej, men jag älskar Bill med! säger jag nu i normal ton.
Niklas tar ett djupt andetag.
- Har du inte fattat det? Även fast det är jag och Bill, kommer det alltid att vara du och jag. säger jag och försöker att inte börja gråta igen.
Niklas kollar på mej och jag kollar på honom.
Vi tar några steg mot varandra, sedan möts våra kroppar och vi omfamnar varandra.
- Jag älskar dej, Lillasyrran, viskar Niklas i mitt öra.
- Jag älskar dej med, Storebrosan... viskar jag tillbaka.
Länge står vi bara och håller om varandra, länge, lääänge..
Tillslut släpper vi taget om varandra och står iställer o kollar på varandra...
Jag ler mot honom och han ler tillbaka.
Han vänder sej om och går öppnar dörren.
- Var ska du? säger jag nästan lite förvånat.
- Jag ska lämna er två i fred, säger han och flinar.
Jag ler tillbaka, sedan öppnar han dörren och går ut.
När han stänger dörren vänder jag mej emot Bill.
Han sitter fortfarande på sängen med ett förvånat ansiktsuttryck.
- Ehm... Det där gick.. rätt så bra, va? säger jag och sätter mej brevid honom på sängen.
Med ett brak ramlar Tom ut ur garderoben och ligger sedan på golvet...
-Ehm.. Jag tror jag ska ta och gå, säger Tom och börjar tassa försikigt mot dörren.
- Vänta lite... Vad gjorde han.. Varför...? Började Bill.
Bill blev röd i ansiktet och kollade på mej.
- Hur kunde du? sa han och stirrade på mej.
- Bill vi ska förklara.. säger jag och kollar på Tom som nickar instämmande.
- Lyssna, Bill.. Det var inte Linas fel.... Det var mitt... säge Tom och Bill ställer sej upp.
- Vänta lite, är det något mellan er eller inte? frågar Bill och kollar först på mej sedan Tom...
- Det är inget mellan oss... säger jag och ställer mej upp brevid Bill.
- I parken idag så hände det en sak... började Tom.
- Vad hände? frågade Bill snabbt.
- Jag kysste Lina... säger Tom och kollar skamset ner i backen.
- VA? nästan skriker Bill och vänder sej mot mej.
- Men hon liksom puttade bort mej... säger Tom ännu mer skamset..
Jag nickar bara instämmande.
- Sedan så kom jag till henne för att säga förlåt... Och då liksom kom du också... säger Tom, fast han sa ju bara halva sanningen...
- Så Tom gillar Lina, men du nobbade honom? frågar Bill och både jag och Tom nickar.
-Men varför "nobbade" du honom? frågar Bill och vände sej mot mej.
- För jag gillar dej inte Tom... Ta inte illa upp Tom.. lägger jag till när jag ser hans plågade ansikts uttryck.
- De är okey.. säger Tom fast kollar ner i marken.
Jag sätter mej på sängen igen och lutar ansiktet i handflatorna...
För tillfället bryr jag mej inte så jag lät tårarna strömma ner för mina kinder.
Egentligen var det väl Bill som skulle gråta.
Det skulle jag gjort om de två jag älskade mest hade svikt mej..
Någon satte sej brevid mej och lade armen om mej.
Bill.
Jag lutade mej mot hans axel och lät tårarna bara rinna.
- Ta det lungt, sa Bills varma stämma i mitt öra.
- Förlåt... grät jag.
- Sch, viskade Bill i mitt öra medans han strök sin hand längs min rygg.
|
|
|
|
