5. Stich Ins Glück [ff] |
Hej igen, och förlåt mig tusen ggr för att det har tagit sån tid för mig med den här delen. Men ja... den var speciell att skriva och jag ville verkligen att den skulle bli bra, så jag tyckte det var värt det. Ska verkligen bättra mig. Tack Annie för hjälpen <3 (prickigthallon) Well, keep on going, 'til it all stops flowing (omg jag har haft det där i huvet hela dagen :O) ja, hoppas ni uppskattar följande text. I vilket fall så kan ni ju få lämna en kommentar ? *blink blink*
Tack och hej!
Just det! kursiv text är tillbakablick! Remember *
Kapitel fem
Send me an angel, right now?
Han såg ner på henne där hon låg med huvudet i hans knä och med blicken riktad mot TVn. Han lyfte varsamt handen och drog den genom hennes hår. Det var lent som silke, och fingrarna särade på hårstråna utan minsta problem. Enorm skillnad jämfört med hans egna tjocka dreadlocks.
De hade kommit hem från Bill, efter att ha fått en inte så vällagad middag hemma hos honom, men mycket trevliga diskussioner och annat. De satt nu i soffan och bara myste med varandra.
Hon höjde handen och armen och strök med pekfingret över hans kind, samtidigt som ett varmt, hjärtligt leende letade sig över hennes ansiktsdrag. Hon var vacker när hon log.
Utan att kunna hejda sig, gled hans bruna blick ner, över till hennes vänstra handled. De där hiskeliga, vita strecken fanns där fortfarande. Fortfarande, efter alla år som gått… fanns de där. Och både han och hon visste att de inte skulle försvinna.
Han mindes ännu den där dagen, eller kvällen, ja kanske till och med natten, då han såg dem för första gången. Fast då var det inte vita streck där. Det var blödande, öppna jack i hennes hud, som fick honom att rysa. Han rös fortfarande när han tänkte på det.
Han vaknade av att den där mänskliga värmen som alltid finns då någon ligger bredvid en, fattades honom. Han slog upp ögonen, som överraskande snabbt vande sig vid mörkret. Och precis som han misstänkte, låg hon inte där, bredvid honom.
Han satte sig tyst och snabbt upp i sängen och såg sig om i det lilla sovrummet. Men det innehöll inget annat än de möbler, som hade funnits där sen alltid, det nattliga mörkret, och honom själv.
Varför, visste han inte då, men han kände och förstod att någonting inte stod rätt till. Någonting var snarare åt helvete fel.
Han slängde benen över sängkanten och drog hastigt på sig en av de stora t-shirts som låg slängda på golvet. Den slumpmässigt valda tröjan var vit med ett knappt läsbart tryck.
Han kände sig lite som ett barn som hade vaknat på tok för tidigt en lördag eller söndags morgon då han försiktigt tassade över golvet på bara fötter.
Han visste inte varifrån denna försiktighet kom, men han funderade inte heller mycket över det. Det enda han ville ha svar på just då, var vad som var fel.
Och svar fick han.
Eftersom det var julhelg och hela bandet hade bestämt sig för att inte jobba alls under jul, så hade Bill, Tom och Julia enats om att tillbringa de lediga dagarna i Magdeburg, tillsammans med och hemma hos tvillingarnas mamma Simone.
Det var också första mötet för Simone och hennes äldste sons nya flickvän.
Så, julaftonen hade varit fylld av en förväntansfull känsla, men det hade gått bra. Och Simone hade till och med dragit med sig Tom åt sidan för att klargöra för honom att han sannerligen gjorde bäst i att hålla sig kvar vid denna Julia. Dels för att hon var trevlig, men också för att hon tycktes göra honom så lycklig.
- Jag kan inte minnas sist du verkade såhär glad, dygnet runt Tom, hade Simone sagt med ett varmt och mamma-aktigt leende innan hon kramade om honom.
Så, Tom hade somnat med ett eget, lyckligt leende på läpparna den kvällen, men nu, några timmar senare, tycktes allt sånt vara som bortblåst. Frågan var bara varför.
Han stannade upp utanför badrumsdörren, vars springor avslöjade att lampan var tänd. Han la tvekande handen på handtaget, men väntade med att öppna.
Det var någon där inne. Han kunde se hur ljuset skuggades då och då. Men vem var det och vad gjorde personen där inne mitt i natten? Det var i vilket fall ingen som var där för att gå på ett nattligt toalettbesök, eftersom skuggorna inte kom från det hållet där toalettenstolen var placerad.
Omedvetet, höll han andan, och tryckte sen snabbt ner handtaget och ryckte upp dörren. Men synen som mötte honom, gjorde honom alldeles kall, och hans första reaktion var att han ville krälas.
Där inne, på golvet och lutad mot väggen, satt Julia, med tårarna långsamt rinnandes nerför kinderna. Hon blundade, bedjande, och han märkte knappt det hon höll i handen. Det första han verkligen reagerade på, var den rännil av blod som rann längsmed hennes handled och långsamt droppade ner på golvet, där de bildade en röd blodpöl. Själva såret på underarmen var djupt, men tycktes i hans ögon enbart vara ett rött streck. Han hade ingen uppfattning längre. Han bara stod där, och förstod att hon var skadad, och att han var tvungen att hjälpa henne.
Långsamt, slog hon upp ögonen och mötte hans blick. Han behövde inte söka den. Hon bara borrade sig fast vid honom som om det gällde livet och öppnade munnen för att säga något. Fast själva orden tog sin tid att få fram, och när hon väl talade, så var det med en darrig och gäll röst.
- Tom… hata mig inte?
Han visste inte vad han skulle svara henne. Det var som att hans talförmåga var så långt bort den bara kunde komma. Den hade sönderdelats och yrde nu runt i små partiklar inne i badrummet.
Han tvingade sig själv att spärra upp ögonen och betrakta scenen framför honom. Så mycket blod som rann nerför hennes arm. Hur kunde det vara möjligt? Varför hade det blivit såhär? Och vem hade skadat henne så?
Sen såg han hur det blänkte till i hennes högra hand, och blixtsnabbt riktade han sina bruna ögon mot den handen. En plötslig fruktan sköljde över honom och han tyckte sig ana vad han skulle se i handen. Men han var bara tvungen att se efter. Han kunde inte ignorera detta.
Han gick långsamt fram till henne och aktade sig för blodet. Det var någonting i rummet som gav honom dåliga vibbar. Ingenting stämde. Dagen, kvällen och allting hade ju gått bra. Varför kändes det så fel? Varför förstod han plötsligt ingenting?
Allt verkade vara inlindat i en tjock vit dimma som aldrig någonsin skulle släppa ut dem så att de kunde se klart igen. Skulle det för alltid vara sådär suddigt och oklart. Och i så fall, hur skulle han stå ut utan att få något annat än luddiga svar?
Han hukade sig, och tog ett mjukt grepp om hennes högra handled. Den som var oskadd, än så länge. Med sin fria hand, började han försiktigt att böja upp hennes fingrar, som förmodligen omedvetet, hade slutit sig om föremålet i hennes hand.
- Nej… Tom, snälla… mumlade hon, knappt hörbart, men han hörde. Och han ignorerade henne.
Han hade lyckats bända bort fingrarna ur greppet, och det han såg, besvarade alla hans farhågor. Det hon höll i var inget annat än ett blänkande skalpellblad och åsynen av det något blodiga eggen, gjorde så att det gick en rysning genom hela hans kropp.
Han höjde blicken, och såg in i hennes blå ögon, som för tillfället var fyllda av ett hav av känslor. Ånger, rädsla, skam, ilska, lättnad och sorg var flöt omkring i dem där speciella ögonen.
- Julia… Var har du fått tag på det här? frågade han skakigt och lyfte försiktigt upp det vassa, blodiga bladet ur hennes hand. Hon svarade inte. Skakade bara på huvudet, och mumlade något ohörbart.
Han hade ingen aning om vad han skulle ta sig till, och ännu mindre koll hade han på varför han var så otroligt lugn. Trots att det kändes som om hela världen hade vänts upp och ner, så hade han inte en tillstymmelse till panik. Och så tänkte han fortsätta. Det gällde att vara saklig nu, och hjälpa henne.
- Varför? Hur länge? Vad…?
Han visste att frågorna egentligen var obetydliga, och att han genast borde gå och leta upp bandage eller något som kunde stoppa blodflödet, men han ville prata med henne. Det kändes viktigast att höra hennes röst och få en förklaring på alltihop.
- Jag vet Tom… Förlåt… men jag kan inte sluta… det har hållit på för länge, sa hon, och såg ner i golvet.
- Vad pratar du om? frågade Tom och hörde själv hur skräcken kom krypande in i rösten. Varför hade han inte märkt något förrän nu? Var det inte lite väl sent? Hade han varit lite mer uppmärksam hade han antagligen märkt det på henne tidigare, så varför hade han inte gjort något? Hon hade ju förmodligen skickat ut signaler, som bara hade passerat förbi honom, utan att tog någon som helst notis om det. Hur hade det kunnat bli så?
- Jag började… när jag var tretton, sa hon och han kunde se hur ännu fler tårar glänste till i ljuset av lampan och långsamt rann nerför de något runda kinderna. Han följde chockat tårarnas färd nerför kinden. Sen hon var tretton… Han tänkte efter och gjorde en snabb uträkning i huvudet, och insåg att hon hade hållit på i sex år. Sex år.
Han skakade bekymrat på huvudet. Han kunde inte tro det här. Han ville inte tro det. Fullkomligt vägrade, men det var ju tydligt. Alldeles för tydligt. Att påstå att någon ljög och hittade på alltihop var bara fånigt. Det om något var en lögn.
- Julia… Kom här, sa han efter några förtvivlade ögonblick. Han var helt klart tvungen att hjälpa henne nu. Han hade väntat alldeles för länge, och det var verkligen på tiden att han gjorde något. Han höll fram sin hand, vilken hon med ett svalt och darrigt grepp, fattade. Han tryckte upp sin egen kroppstyngd så att han stod upp, relativt stabilt, och drog sen upp även henne på fötter. Dock var hennes tillstång en aning mer skakigt än hans. Hon vacklade till och för ett ögonblick kunde han se hur hon som i slow motion tappade balansen och därmed falla omkull, men han fångade upp henne i sista sekunden.
- Så, kom, mumlade han lugnande och la en trygg arm om hennes axlar. Han drog henne tätt intill sig, så tätt att deras axlar slog ihop då han ledde henne ut ur badrummet och in i närmsta rum med sittplats, vilket var vardagsrummet.
Han brydde sig inte om att hennes uppskurna arm blodade ner hela hans tröja. Det var helt och hållet onödig information för honom just då. Han sket helt enkelt fullkomligt i det.
- Sitt, beordrade han henne, fast med mjuk och vänlig röst, innan han placerade henne i vardagsrums soffan som stod några meter framför familjen Kaulitz vardagsrums TV.
Hon lydde hans ord och rörelser och såg med tårfyllda ögon på honom igen.
- Förlåt, hata mig inte…? bad hon om igen. Han skakade på huvudet ännu en gång och drog långsamt med ena handen över hennes kind. Hennes hud var len och en aning våt på grund av tårarna.
- Lugn, jag hatar dig inte. Vad tror du om mig egentligen? sa han med en gnutta oro i rösten.
- Jag ville inte svika dig… Jag ville bara få bort allt jobbigt och.. all ångest. Jag menade inte att… jag trodde inte att du skulle finna mig där inne… och nu kommer du säkert lämna mig. Förlåt Tom… snälla lämna mig inte? grät hon fram mellan snyftningarna och hulkandena.
- Julia, lyssna på mig, sa han och la två fingrar under hennes haka som hade halkat ner en aning så att hennes blick föll ner i golvet. Men hans grepp tvingade henne att se honom i ögonen, och det gjorde nästan ont att se hur liten och hjälplös hon var.
- Jag lämnar dig inte för det här. Är du galen? Jag älskar dig med, och jag vill inte att du ska må så dåligt att… det blir såhär. Prata med mig. Försök? sa han och fortsatte att smeka hennes kind med ena tummen. Han la sin panna mot hennes, och kände de ljumma, och nästan flämtande andetagen från hennes mun och näsa, blåsa honom i ansiktet.
- Vänta här. Jag ska bara hämta något att stoppa blodet med, sa han och gav henne en snabb puss i pannan innan han gick tillbaka in i badrummet, där golvet fortfarande hade blodspår av hennes sorg.
Han knöt omedvetet handen lite hårdare när han passerade dörrkarmen, och kände plötsligt hur det stack till.
- Aj fan, mumlade han och såg hastigt ner i handen och såg på det glänsande och blodiga fäöremålet som fortfarande låg där.
- Jävla tortyrredskap, svor han muttrande och upptäckte samtidigt skräpkorgen som stod under handfatet. Han såg ännu en gång på skalpellbladet i sin hand innan han snabbt slängde det ifrån sig ner i skräpkorgen, samt gav det en äcklad och hatisk blick. Sen öppnade han badrumsskåpet som var placerat ovanför handfatet, tog ut bandage och rengöringsgrejer och gick tillbaka ut till Julia, som gav honom ett lättat leende så fort han uppenbarade sig i det lilla vardagsrummet.
- Tack, sa hon tyst efter att han hade lindat in hennes arm med bandage och dessutom tvättat rent såren. Han svarade inte, utan log bara vänligt mot henne, men inte med så mycket lycka och glädje som han brukade. Han kände sig mer allvarsam nu. Det här var för allvarligt. Gick inte att skämta bort.
Tom suckade ännu en gång och strök undan den hårslinga som fallit tillbaka över hennes ansikte. Han visste att han älskade henne, och han visste att det hade ordnat sig. Hon hade slutat med karvandet i sin egen kropp, och han kände sig lugn. Det hade tagit ett tag att komma över den händelsen, och han var fortfarande inte säker på att han hade gjort det helt och hållet, men i vilket fall, så var det en natt han aldrig skulle glömma. Varenda detalj var lika glasklar som kvällen då han hade kysst henne första gången. Det var helt enkelt omöjligt att bara glömma bort.
De två hade pratat länge den kvällen, och han hade efter många om och men fått ur henne varför hon gjorde det. Hon hade sagt att det var för längtan tillbaka till Sverige. Saknaden av sina föräldrar och familj. Släkt och vänner. Hon hade på något sätt nästan klippt av alla band med dem bekanta hemma i Sverige, i och med flytten till Tyskland. Men det som hade tagit hårdast på henne var avlägsenheten från hennes äldre syster. De hade ett speciellt vand till varandra, och hon hade knappt stått ut med att vara så långt ifrån henne i början, men skjutit det ifrån sig. Och han förstod henne såväl. Han vågade inte ens tänka sig hur det skulle kännas att vara ifrån Bill på det sättet. Det skulle vara hemskt. Särskilt när systern var förbannad på henne för att hon bara hade stuckit. Vilket han också förstod. Han skulle knappt förlåta Bill om han bara stack iväg till Sverige för en tjejs skull. Men ändå. Det var svårt, och han led verkligen med Julia.
- Och när jag såg dig, Bill och er mamma tillsammans… Ni såg så lyckliga ut, att jag inte kunde låta bli att tänka på min egen familj… jag har aldrig firat jul utan dem. Jag trodde aldrig att någonting sånt här skulle ske vår familj. Inte oss.
Han kunde höra henne säga det igen, trots att det nästan var lite mer än ett halvår sen. Det liksom ekade i hans huvud, och även det förstod han. Det kunde inte ha varit lätt för henne, men han visste vad han skulle göra för att hjälpa henne. Han hade bara inte fått rätt tillfälle än. Men snart. Mycket snart, skulle han göra det bra för henne igen. Och allting skulle bli bra. Och då fick det faktiskt ta och vara bra en längre tid, och inte bara fem minuter.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 3 dec 08 - 01:20- Betyg:  | Haah *ler elakt*
Hittade faktiskt ett ganska så stort fel.
Nu e hon ca 20, men i tigira kap var hon typ 18 . Har jag fel?
Sen tkr jag att du ska skriva vems synvinkel det e<3 | | Fanny_love_95 - 9 aug 08 - 21:50- Betyg: | Asså jag är mållös är du typ författare elr nått?:P iaf
helt sjuuukt bra, älskarej<3333 skulle ge dig 1 000 000
istället föör bara 5! | | RowsahKanin - 1 maj 08 - 16:10- Betyg: | | ^.^ | | chulia - 21 apr 08 - 20:59 | JustMyFault: Tack :)
Mp3: IIIh <333333 taack tack tack *megaglad*
Nattros: aaw :D<3 tack
WillyWonka: I SEE! :D *förstående uttryck* | | WillyWonka - 21 apr 08 - 14:40 | | Dingdong, jag räknade in prologen? xD | | Nattros - 20 apr 08 - 19:30- Betyg: | | herregud, så sjukt bra! | | Mp3 - 20 apr 08 - 18:12 | Helt fantastiskt julia. Jag vet inte vad mer jag kan säga. jag gillar verkligen den här novellen. Den är så otrioligt välskriven och genomtänkt känns det som, men ändå känns det samtidigt som om du skrev allt här och nu, för det går så enkelt att läsa. Allt flyter på, förstår du?
Helt fantastisk del, jag älskar verklgien denna, mycket <3<3
<3<3<3 | | Justmyfault - 20 apr 08 - 14:15- Betyg: | | JÄttebra :D | | chulia - 20 apr 08 - 10:48 | | WillyWonka: Fast du gullketchup, det här var kapitel fem xD <333 men ändå <3 Kärlek på dig, tack förkommentaren <3 | | WillyWonka - 20 apr 08 - 10:44 | Jamiegull, jag har ju sagt åt dig! Skriv inte så jävla Fantastiskt underbart bra!
Jag har fått typ 6 hjärtattacker nu, en för varje del du har skrivit! | | chulia - 20 apr 08 - 10:25 | JennnyJ: HAHA Jenny, du är ju REMUS. Du ÄR smart. <3 men jaa, egentligen så var det bara otroligt stor brist på fantasi. xD men det är väl någon sorts... drömnovell. (a) xD HAHA iallafall tack <3
Lovely_: Tacksie :) håller på med mer <3 | | Lovely__ - 20 apr 08 - 10:17- Betyg: | Mycket bra, och plus allt det andra folk har skrivit om den:)
Mera snart? | | JennnyJ - 20 apr 08 - 10:02- Betyg: | owie, så otroligt grymt bra! :'/
Hmmm, jag kom på att det kanske e dig den handlar om *Jenny smart*
för lixom, du heter Julia, gillar Tom, har en äldre syster... ^^
Ojoj, ibland förvånar jag mig själv med min smarthet, men som vanligt, du skriver underbart! :D
/din Remus | | chulia - 19 apr 08 - 21:02 | Prickigthallon: tack, och självklart älskling :) <3
HannahKarlsson: Taack :)
etsigav: tacksie, mycket bra kommentar enligt mig xD
Niice: Hihi, tack (a)
Heartbeat: Danke Baki <3 Är såå glad att du läser denna :D <333 iih
HilfMirFliegen: naaw.... Danks. Jaa, kanske. Iallafall en bit på vägen xD <3 tack | | HilfMirFliegen - 19 apr 08 - 20:38- Betyg: | | *Stum* Vet fan inte vad jag ska skriva, för inga ord i världen kan beskriva hur jävla bra den här är. Hoppas jag fick dig att fatta hur jävla bra den här är O.o | | Niice - 19 apr 08 - 20:25- Betyg: | Wow, finns inga ord.. *stum*
Du skriver sjuktbra !! <3 *älskaälska*
Fortsättning snaaart ? (A) | | etsigav - 19 apr 08 - 20:09- Betyg: | vet inte vad jag skall säga. 8DD
woow also.
JÄTTEBRA . de får duga. 8DDDDD | | HannahKarlsson - 19 apr 08 - 20:08 | | jäätttebra. :D | | prickigthallon - 19 apr 08 - 20:03- Betyg: | ALLTSÅ; GAAAAAAAAAAAAAH! Slutet :D:O
Nu har du ju värsta grejen att spinna på, du får skicka till mig omgående, din.. nöt <33
puss på dig och din talang :* <33 | | chulia - 19 apr 08 - 19:40 | M-424: tack <3 :* ja, jag skriver mer redan nu :)
xxNeaxx: Tacksie <3 | | M-424 - 19 apr 08 - 19:32- Betyg: | Ruskigt bra.
Vill läsa mer snart :')<3 |
|
|
|
