På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

we all look so perfect as we fall - del två

För du är verkligen som jag

Hennes fingrar darrar när de sakta rör sig uppåt hans bröstkorg.
Han öppnar ögonen, bara för att notera att hennes nagelband är sönderbitna. Igen.
Han tyckte inte om det. Det fick henne att kännas ofullständig, fel. Som en trasig tv-apparat som behövde lämnas in på lagning.
Fast han skulle inte laga henne.
Utan att visa att han reagerar på hennes beröring sluter han ögonen på nytt och lutar huvudet bakåt mot kudden gjord av siden. Den där kudden hans mamma skickade till honom i en två månaders för sen födelsedags present.
Han vägrar att använda någon annan, vägrar att ens låta någon av de där hushållsflickorna tvätta den.
För den luktar något han inte känns på hurlängesomhelst.
Trygghet.
Tjejen över honom rör lite på sig, trycker sina kalla läppar mot hans. Och även om han blundar kan han ändå se henne bedjande uttryck framför sig.
Utan ett ord reser han sig upp, så plötsligt att tjejen ramlar över kanten på sängen. Där hon ligger ser hon ut som lite av allt det där skräp han alltid kastar ner från balkongen.
”Emilie” Hennes röst är ljus, han hade inget minne av hur svag den var. Fast han hade heller aldrig lyssnat när hon hade pratat med honom.
Han svarar inte, kastar sin morgonrock över den solbrända kroppen och går med bestämda steg mot dörren.
Hon ligger kvar och betraktar hans rygg medan han går iväg från henne.

Det är kallt ute. Den där sortens kyla som får dig att huttrandes dra jackan lite tätare om dig och önska att du hade tagit en mössa i alla fall.
Emilies hår fladdrar lite i blåsten, och han funderar på om han borde klippa av det. Isåfall skulle han hellre raka av det helt. Bara för att få se Christophers min.
Han tänkte inte ens på Christopher som pappa längre. Egentligen hade han aldrig varit det. Hade alltid suttit gömd bakom sina högar med papper eller höga martiniglas.
Emi, jag har inte tid idag. Imorgon?
Men det kom alltid nya saker, och imorgon blev nästa vecka, nästa månad, nästa år.
Emilie stod helt enkelt inte tillräckligt högt upp på Christophers lista.
Han klarade inte av hans pappas spel. Kunde inte reglerna, förlorade gång på gång.
Därför hade han börjat på ett eget spel. Egna regler.
Ett spel där inte ens Christopher kunde nå honom.
För en av de nya reglerna var att inte bry sig.
Inte bry sig om känslor, människor eller något annat än sig själv.
Och han hade lyckats, gjort sig själv oslagbar.
Han hade inte längre någon svag punkt.
Porlandet från en fontän får honom att rycka till lite, och fortsätta sin promenad mot där ljudet kommer ifrån. Det är delfinfontänen. Den är fullkomligt smaklös och det är ett mysterie hur den en gång kom till slottsträdgården.
Men Emilie älskar den.
Älskar hela dens fulhet och att det ser så patetiskt malplacerad ut. Det får honom att tänka på hur han var. Innan. Innan han gjorde sina egna regler.
Halvt leende sätter han sig på marken framför fontänen, känner igenom den kalla stenen med sina fingrar.
Marken är täckt av löv. Röda, gröna, bruna löv.
Angelique, hans mamma, älskade hösten. Hon tog alltid ut den femåriga Emilie i trädgården och de sparng runt båda två, hand i hand och skrek och kastade löv.
Christopher brukade öppna fönstret från sitt arbetsrum och be dom vara lite tystare.
Men de brydde sig inte.
Det var det som var det bästa.

Mobilen i hans ficka vibrerar och får honom att hoppa till.
Med kalla fingrar fumlar han upp den, kollar noga vem det är innan han svarar. Får alldeles för många samtal från folk som han inte känner. Eller inte kommer ihåg att han känner.
”Heya” Svarar han samtidigt som han reser sig upp och borstar bort lite smuts från sina byxor. Janet, som hade hand om hans tvätt, skulle inte bli glad.
Men det var inte som om han brydde sig.
”Hello there” Rösten i andra änden är mjuk, sådär mjuk som bomull. Den vackraste rösten Emilie vet. ”Ska du med ikväll?”
Emilie kastar en sista blick på delfinstatyn innan han vänder sig om, går tillbaka mot slottet igen.
”Definitivt. Vart är det?”
”Hos någon brud inne i stan. Jag kommer vid åtta och hämtar upp dig”
Det var en av de sakerna som Emilie gillade bäst med Samy, killen i andra änden, att han bara visste vad Emilie ville. Och bestämde saker åt honom.
”Ses” Han slår igen luren och skyndar sig upp mot slottet.
Och kanske är det bara kylan, men någonting i honom sticker till.

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9)

Violet - 31 maj 08 - 09:20- Betyg: