Jagad av Änglar (Kapitel 4) |
Som ni kanske märkte vid andra kapitlet så är det här en fantasy berättelse^^ Anyway, det skulle vara jätte trevligt att få kommentarer eller kritik på den här berättelsen:P
*********************************
Prassel hördes tydligt i närheten av dem, och det gjorde så att Seito vaknade, men han låtsades sova. Han hörde hur någon gick upp.
”Vem är du och vad gör du här?!” Det var Sophie, en misstänksam och ganska arg Sophie.
Seito tittade upp lite, men inte tillräckligt mycket för att de skulle märka att han var vaken. Det stod en kille framför Sophie. Han hade mörka kläder, gråa, ganska stora horn och svart, axellångt hår, i alla fall vad det såg ut som i mörkret. Killens ögon lös i mörkret, det var ungefär som ett djurs öga.
”Jag skulle just fråga dig detsamma!” Sa han till henne lika argt och misstänksamt som henne.
Keiji satte sig upp, och det gjorde även Seito.
”Tetsuya-senpai?” Killen tittade förvånat mot Keiji, men sedan log han.
”Keiji-kun! Det var länge sedan.” Sophie tittade först mot Keiji och sedan mot killen som tydligen hette Tetsuya med en smått chockad min.
”Känner du den där demonen?!” Sa hon sedan till Keiji med en smått frågande och aggressiv ton. Seito kände nästan likadant som Sophie, men han var mest förvånad och inte arg, dessutom sade han inte ett ord.
”På sätt och vis, men det var länge sedan jag träffade honom sist.” Sa Keiji till svar. Sophie tittade med en misstänksam blick, först på Keiji och sedan på Tetsuya.
”Jag håller ögonen på dig.” Sa hon fientligt till Tetsuya och sedan satte hon sig bredvid Seito. ”Vad vill du ha att äta?” Frågade hon sedan Seito och log varmt.
*Vad handlar allt det här om egentligen? Kan inte jag bara vakna från drömmen nu och få komma hem? Det här börjar bli tröttsamt.*
”Det spelar ingen roll.” Svarade Seito sedan och log lite smått.
Sophie fortsatte att le mot honom, men sedan gick hon upp och tog lite pinnar som fanns på marken och samlade ihop dem till ett ställe. Hon lyfte upp ena handen och sa några obegripliga ord och som ett poff blev det en brasa. Seito blev förundrad över vad mycket hon kunde göra, men han trodde fortfarande inte riktigt på det. Allt kändes som en dröm. Han tittade på Keiji och Tetsuya, som pratade om gamla minnen. De verkade inte ha lagt märke till hennes krafter, eller så tyckte de väl inte att det var så speciellt.
När han tittade tillbaka på henne, så hade hon trollat fram mat, och lagade till det över elden.
”Seito, sätt dig vid elden.” Sa hon och log mot honom. Han gjorde som hon sa och satte sig vid elden. Färgen på elden var inte som det brukade vara, det var av olika nyanser av grön, vilket han tyckte såg misstänkt ut, men ändå rätt så fränt. ”Keiji, kom hit och sätt dig så att du får något i dig.” Hennes ton var vänlig mot honom också, sedan vände hon sig mot Tetsuya. ”Om du ska ha något får du se till att hasa dig hit.” Sa hon med en otrevlig ton. Han tittade surt på henne och satte sig bredvid Keiji, som gått lite tidigare och satt sig bredvid Seito.
”Ta det lugnt, tråkmåns. Jag är med de så kallade ’goda’.” Sa Tetsuya till henne med en smått kaxig ton. Sophie tittade ilsket på honom.
”Varför skulle jag lita på det, demon? Du har inte direkt gett mig en anledning till att lita på dig. Du har inte ens presenterat dig.” Sa hon surt till honom. Hon gav mat till först Seito, och sedan till Keiji. Hon gav ofrivilligt mat till Tetsuya också efter ett tag.
”Okej, om det är så du vill ha det. Mitt namn är Misuri Tetsuya. Jag har inte någon anledning till att lita på dig, och du har inte presenterat dig för mig heller.” Sa Tetsuya sedan. Det syntes att han gillade att sätta hennes egna ord emot henne. Han gillade att reta henne. Seito tyckte att det var lite kul att se dem bråka. Han åt upp det sista som han hade och fortsatte att titta på Tetsuya och Sophie. Keiji satt alldeles tyst och åt. Han verkade inte ens bry sig om att de bråkade.
”Varför skulle jag presentera mig? Jag har ingen anledning till det.” Hon tittade inte ens på honom när hon sa det. Hon vände sig till Seito och log. ”Vill du ha mer?” Frågade hon sedan. Seito skakade på huvudet till svar.
”Keiji, är det honom ni drakar ska beskydda?” Sa Tetsuya och tittade på Seito med sina intensivt svarta ögon. Seito tittade förvånat på honom. *Märkte han mig först nu? Jag kanske kan bli osynlig ändå.* Tänkte Seito, men förstås skämtade han, han log lite smått för sig själv. Han tittade sedan på Keiji som nickade till svar åt Tetsuyas fråga.
”Han heter Nobunara Seito.” Sa Keiji sedan och åt upp det sista han hade. Sophie tittade på Keiji med en blick som sade att hon inte gillade vad han berättade för demonen.
”Det är farligt för en människa att strosa omkring i den här världen, speciellt med bara en kapabel kämpe i ledet.” Sa Tetsuya och log. Det var tydligt att han menade att Keiji var den kapabla. Seito visste inte riktigt vad han skulle svara, så han höll tyst, vilket kanske var den smartaste lösningen. Sophie stirrade ilsket på Tetsuya.
”Om du nu tycker att du är så stark, varför följer inte du med oss?” Sa hon sedan och tittade på honom med en utmanande blick och log ett illmarigt leende.
Hans leende försvann och han tittade bort mot de mörkaste skuggorna. Hon log ännu mer när hon såg hans min. ”Eller är du feg?”
Seito hade aldrig sett Sophie såhär som hon var just nu, blicken, tonen i hennes röst, allt det var så olikt henne. Tetsuya tycktes reagera på det hon sade och han tittade på henne med en arg blick.
”Rädd? Skulle jag vara rädd? Du är allt rolig du.” Sa han sedan och skrattade med en självsäker ton. Han tittade sedan på henne med en utmanande blick han också. ”Jag antar utmaningen.” Sa han och log ett snett leende.
Keiji tittade på honom med en frågande blick, men Seito kunde inte förstå varför.
”Är du säker? Din familj…” Mer sade han inte då han såg Tetsuyas blick. Det var en sådan blick som sade att han inte fick berätta mer. *Vad är det han inte vill att vi ska få reda på?* Tänkte Seito fundersamt.
Sophie struntade i deras konversation och släckte elden med hjälp av magi.
”Vi måste gå nu. Jag tror att vi har tillräckligt mycket med mat i magen för att klara oss ett tag.” Sa hon sedan och började gå.
Seito ställde sig upp och följde efter henne, sedan började Keiji och Tetsuya också att gå.
Solen började skymta lite smått innan det blev undanskymt av molnen igen. De hade gått i nästan tre timmar utan någon vila, även om Seito var trött så ville han inte missa omgivningen. Det var så annorlunda i den här världen, snötäckta berg fanns överallt, under bergen fanns gröna dalar och varstans fanns det mörka skuggor som inte påverkades av ljuset. Det var fascinerande på något sätt. Sophie och Tetsuya tittade smått misstänksamt överallt, som om de var beredda på en attack.
Seito stannade upp, han var bara tvungen att vila lite. Varken Sophie eller Tetsuya verkade ha lagt märke till det, utan de gick vidare medan Keiji stod kvar.
”Seito-kun, kom nu. Vi måste komma fram så fort som möjligt.” Sa han lugnt till Seito.
Seito försökte ställa sig upp, men han kunde inte lyfta benen. *Det är nästan som om det här skulle vara verkligt.* Tänkte han och andades tungt.
Keiji gick fram till honom och räckte fram en hand. Seito såg förvånat på Keiji och rodnade innan han tillsist tog han tag i hans hand, och Keiji lyfte upp honom.
”Vi måste skynda oss ikapp de andra.” Sa Keiji sedan och släppte taget om Seitos hand. Seito föll direkt ner på marken. Hans ben hade inte längre ork att stå med egen kraft. Keiji tittade bakåt mot Seito och suckade. Han gick fram till honom igen och hukade sig ner med ryggen mot honom.
”Håll ett hårt tag om mina axlar. Jag ska bära dig på min rygg.” Sa han sedan, vilket gjorde att Seito blev rödare och ännu mer förvånad än förut. Hans hjärta bankade hårt medan han lade sina händer på Keijis axlar. Keiji ställde sig upp och tog sedan ett stadigt tag om Seitos ben och började gå. *Jag undrar om han känner det? Jag undrar om han känner mina hjärtslag? Jag hoppas inte det. Jag är så nervös att det bankar fort.* Tänkte Seito och höll om Keiji löst om halsen för att kunna hålla sig kvar lättare. De såg inte längre Sophie och Tetsuya då de hade gått in i de mörka skuggorna för länge sedan. Keiji ökade farten lite grann för att försöka hinna ifatt dem.
De kom in i skuggorna och Keiji började gå mer försiktigt. Prassel hördes runt omkring dem, och Seito började bli lite rädd. *Vad var det?* Tänkte han och började känna hur rädslan tog över hans kropp. Keiji saktade ner farten ännu en gång och smög sig fram istället för att gå.
”Har ni gått vilse?” Ett skratt bakom dem hördes och Keiji vände sig snabbt om.
Ett par lysande röda ögon syntes i mörkret och Keiji började backa.
”Varför stannar ni inte här på middag?” En väsande röst hördes bredvid den andra främlingen och ytterliggare ett par lysande röda ögon syntes. Mer och mer ögon började skymtas och de alla gick graciöst, men ändå hotfullt mot dem.
”Det var länge sedan vi drack blod från en människa. Det är det mest sällsyntaste blodet av alla, och det smakar ljuvligt, det är till och med i samma våglängd som orakelblod.” Sade en utav dem och skrattade. Seito tittade skräckslaget på dem. *Är de… vampyrer?* Tänkte han och andades panikslaget.
”Håll om mig hårt.” Viskade Keiji och Seito blundade och löd honom. Plötsligt kände han hur ryggen växte och det kändes hårdare än förut, halsen hade också blivit större och hårdare. Han tittade upp igen och såg att Keiji hade tagit sin drakform.
”Är ni villiga att slåss mot mig, bara för att få pojken?” Sa Keiji allvarligt. Vampyrerna kom närmre, och det var då han såg deras ansikten. De alla slickade sig om sina munnar med en stor aptit och log djävulska leenden. Han såg hur deras huggtänder växte. Han hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Han höll ett hårt tag om Keiji och hoppades att de inte skulle komma. Alla vampyrerna sprang mot Keiji och hoppade på honom, men han slog dem tillbaka. De försökte bita honom, men det gick inte igenom hans tjocka drakskinn, så alla attackerade honom ännu en gång. De attackerade gång på gång innan han hann förbereda sig för nästa attack, det var svårt för honom att försöka hålla balansen, så han ramlade. Seito tappade taget om honom och hamnade bredvid. Keiji återtog sin mänskliga form och ställde sig framför Seito innan vampyrerna hann komma fram. *Sophie! Tetsuya! Någon, hjälp!* Tänkte Seito panikslaget och backade bakåt.
Plötsligt kom ett ljussken bakom honom och vampyrerna steg tillbaka in i skuggorna. Han vände sig om och såg Sophie och Tetsuya.
”Är du okej?” Sophie hukade sig ner och tittade oroat på honom. Han darrade, men nickade till svar. Han var ju okej även om han var livrädd. Hon log vagt mot honom och sedan ställde hon sig upp igen.
”Kom, vi går fort härifrån så att vampyrerna inte kommer fram igen. Vi vill ju inte ha mer dröjsmål än vad som behövs.” Sa Sophie och gick förbi Seito.
Tetsuya gick också förbi honom, och Seito kunde höra hur han sa små kommentarer till Sophie, om att hon var feg för att hon inte vågade döda vampyrerna. Hon sa självklart något emot honom. Keiji var alldeles andfådd då han gick fram till Seito och hukade sig ner, han hade haft det jobbigt att försöka försvara dem från vampyrerna.
”Nej, det behövs inte. Jag kan nog gå själv.” Sa Seito och skakade på huvudet. Han ställde sig upp och började gå. Keiji gick efter honom.
|
|
|
|
