På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Gröna ögon, röda tårar - Del 1

Kapitel 1

William

”Käre lille Markus.
Jag vet att du inte kan läsa det här brevet än – eller om du ens hittar det, men jag vill att du någon gång ska förstå varför jag gjorde det. Jag förstår om du är arg på mig och om du hatar mig kan jag inte klandra dig. Men jag vill bara att du ska förstå att livet för mig inte var lätt. Jag hade inga vänner i skolan och att höra mammas skrik varje kväll är inte ett liv som är värt att leva.
Men Mackan, du får inte en enda gång klandra dig själv för vad jag gjorde, inte en enda gång! Det är faktiskt på grund utav dig som jag levde så länge som jag gjorde. Utan dig hade ”livet” inte ens vara rättstävat och bläcket skulle inte räcka till hela ordet. Jag kan inte tänka mig levande om inte du hade kommit med din svarta kallufs och ditt ekande skratt och väckt mig på morgonen. Jag kan inte det.
Men något som jag kan tänka mig livet utan är rakblad. Så snälla, snälla lova mig att du aldrig använder ett rakblad som du skadar dig på. För jag vet hur lätt det är att börja, men också hur svårt det är att sluta. Så snälla, låt bli dem.
Och kära, kära lillebror, bara för att jag valde dödens väg betyder det inte att jag lämnar dig. När du gråter om kvällarna så kommer jag fortfarande att sitta jämte dig och trösta dig, även om du inte ser det. Jag kommer alltid att vara med dig, som en Ängel.
Ta hand om dig bättre än vad jag tog hand om dig//Din Ängel William”

Jag lägger brevet längst i en Carlings-kasse, tar en plåt burk och springer en sista gång ut genom den bruna dörren. Tårarna rinner nerför mina kinder, men jag bryr mig inte om att torka bort dem. Just nu måste jag koncentrera mig på att springa. Jag måste springa fort, fort bort här ifrån. Desto fortare jag springer desto fortare lämnar jag mitt helvete.
För det är det jag kallar det stället som ni kallar jorden; mitt helvete. I en värld där man blir trakasserad, slagen och kränkt av klasskamrater, ignorerad och mobbad av lärare och ha en idiotfamilj, är rakbladet en befrielse. De enda ljusa sidorna i mitt liv är Markus och musiken, men när blodet och tårarna har släckt ljusen, så är ”livet” inte värt att leva.
Så nu har jag bestämt mig, jag ska dö. Rakbladet hittade min fulla pappa igår, så jag hittar bara en utgång ur det här; att hoppa ifrån bron som går över älven. Ni vet, den älven med de branta vattenfallen och de stora spetsiga stenarna? Det är just den älven som jag springer mot nu, den älven som så många har tagit självmord i.
Men det är också den älven som jag och min bror brukade sitta vid på de svala sommarnätterna. Det var där som vi brukade prata om hur vackra stjärnorna är och om vad som händer efter man har dött. ”Jag tror att man blir en Ängel” hade Markus en gång sagt mig. ”Och att man då och då får hälsa på dem som man tycker extra mycket om.”
Jag tittar ner på det porlande vattnet. I min högra hand håller jag min Ipod med ett stenhårt grepp, och i den vänstra finns lådan med brevet till min lillebror. Jag står på det stället där jag och Markus brukade sitta, vårat ställe. Jag tar burken och lägger den bakom en sten, samma sten som vi brukade luta oss mot. Hoppas att han och ingen annan hittar burken.
Sen går jag mot det porlande vattnet, tar ett sista djupa andetag innan jag kastar mig ut i älven. Svart är borde inte vara symboliskt för hat, snarare för befrielse.

Ebba

Mamma står där i köket med en vinflaska i handen och ser på mig oskyldigt. Såklart, det var ju fredag idag. Fest idag igen, som alla andra dagar i veckan, fast idag har de en anledning.
”Vill du smaka Ebba?” Frågar hon och öppnar flaskan med ett ”plopp”.
”Såklart” svarar jag och snor flaskan ifrån henne. Det är lättare att ignorera dem när jag själv är lite påverkad, och det får dem att bråka mindre, och inte slå mig som de kan göra ibland när det blir lite för mycket sprit.
”Micke kommer över ikväll, Ebba, vad kul va?” Tydligen är hon redan lite påverkad, fast jag hinner inte bli arg innan det sjunker in vad hon egentligen har sagt till mig.
”Vad fan mamma! Jag har ju sagt åt er att sluta träffa det där jävla pervot!” jag trycker flaskan in i hennes bröst, och hon tar tag om den beskyddande.
”Men gumman, det var ju bara ett missförstånd” säger mamma glatt och häller upp vin i fyra glas – ett till mig.
”Bara ett missförstånd?” Skriker jag nästan ”Han försökte våldta mig mamma!” Tårarna svämmar nu ifrån mina ögon ”och om han inte hade varit så jävla packad och inte hittat sin egen kuk skulle han ha gjort det, fattar du inte det!?” jag snor flaskan ifrån henne när jag märker att hon inte lyssnar på mig.
”Ge tillbaka den där nu” varnar mamma och ser mig rakt i ögonen, hon menar allvar.
”Om inte du och pappa legat där på soffan som slaktade höns skulle det aldrig ha hänt, fattar ni inte det?” min röst är låg, men trotts mina tårar så bryr sig inte min mamma.
”Han var full gumman, han visste inte vad han gjorde” förklarar mamma tyst och tar långsamt tillbaka flaskan och ger mig ett glas. ”Slappna av li…”
”Så när din farbror våldtog dig var det okej, han var ju också full” och där slår mig hårt på kinden. Känsligt ämne.
”Du pratar inte till mig så där” skriker hon nu. Det här är en vanlig kväll hemma hos mig, men det är inte ofta jag tar upp hennes farbror som ett argument. Jag vet knappt hur jag fick reda på det, kanske var det någonting min mamma sa när hon var full för att bortförklara sig och få sympati från sin unga dotter. Troligen. Det är sorgligt och hemskt, men hon inser aldrig att jag var nära att hamna i samma sitts som henne med min farbror. Pappas jävla äckelbrorsa Mikael.
Mikael är den äckliga gubben man möter på stan, ung men inte tillräckligt, den gubben som tror att han är arton trots att han börjar närma sig fyrtio. Han klär sig i raggarkläder, tajta jeans och skinnjackor, och bakåtslickat hår. Hans ansikte är fullt med ärr efter slagsmål som tonåring och han lever på socialbidrag, och har varit alkis sedan sena tonåren. Hans lever håller nu på att lägga av, och kommer troligtvis inte leva länge till. Förhoppningsvis. Jag känner mig hemsk när jag önskar det, men om han inte dör snart så kommer det vara jag- som dör alltså.
”Snälla mamma, inte Micke, kan ni inte bjuda hit Anders istället? Han är trevligare och roligare!” ber jag, men mamma vänder sig om och plockar ljudligt in några rena tallrikar in i skåpen
”Jag ber dig inte om mycket Ebba, men nu ber jag dig att acceptera det här” jag känner modet sjunka och jag tar det sexpack öl som står på bordet och vänder mig om.
”Jag tänker inte komma hem ikväll” berättar jag sakligt och sätter snabbt på mig skorna och skyndar ut genom dörren. Jävla föräldrar.

KOMMENTERA, det värmer

Kommentera gärna detta verk!

Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)