Jagad av Änglar (Kapitel 3) |
Tredje kapitlet om Seito^^ Kommentera gärna vad du tycker:P
*************
Han öppnade dörren till sitt hem och stängde den snabbt.
”Så du är hemma nu? Det finns mat på bordet.” Sa hans mamma med en hård ton i rösten. Seito försökte ta igen andan nu när han var inne hos sig och i säkerhet.
”Hai.” Svarade han och tog av sig skorna och gick in till köket. Hans storasyster var där inne och satt med en skål ramen i sin hand.
”Så du är hemma nu, Seito-kun?” Sa hon och log emot honom.
Hans syster var också ett bra stöd för honom, och han älskade henne som syster och som bästa vän. Han log och nickade.
”Vänta så ska jag hälla ramen i din skål.” Sa hon och lade graciöst ner sin skål och tog hans. Hon hällde i ramen i hans skål och gav den till honom.
”Arigatou, nee-san.”
Hon log varmt mot honom och tog upp sin skål med ätpinnarna i.
”Vad gör man inte för sin lillebror?” Sa hon och började äta igen. Hon tittade på klockan som fanns på väggen och åt snabbt upp det hon hade i skålen och lade sedan skålen på diskbänken.
”Nej, nu måste jag gå till dansen. Se till att äta ordentligt.” Sa hon, rufsade till hans hår lite och sedan sprang hon iväg.
Han åt upp det som fanns i skålen och sedan så började han diska.
Efter att han hade diskat gick han till sitt rum och bytte om från sin skoluniform till sina mer bekväma och slappa kläder. Han gick ut från sitt rum och sedan till vardagsrummet, där han skulle hämta en bok som han skulle läsa i skolan. Hans mamma gick förbi vardagsrummet och ignorerade honom, även fast hon visste att han var där. Han suckade lite och tittade mot sin mamma med en sorgsen min innan han gick in till sitt rum och lade boken på sin väska. Han ställde sig vid fönstret och tittade ut. Det var alldeles mörkt ute och stjärnorna lös vackert på den mörka himlen.
*Drakar, finns dem? Såg jag i syne, eller var han verkligen en drake?* Han suckade och drog ner rullgardinen. Han log lite smått och höll upp sin nallebjörn.
”Tror du på det, Kazu?” Han skrattade sedan lite och satte sig på sin säng. Det lös plötsligt till igenom hans rullgardin och han drog upp den igen. Utanför stod hans lärarinna, Sophie. När hon såg att han tittade ner på henne, gjorde hon en gest som sa att han skulle komma. Han nickade åt henne som svar och sedan sprang han till hallen och tog på sig en jacka och halsduk, samt sina skor och sedan gick han ut.
”Du måste följa med mig!”
Hon lät så allvarlig, det var inte likt henne.
”Men, varför?”
Han gick lugnt fram till henne och tittade förvånat på henne. Hon tittade smått oroligt upp mot himlen och sedan tog hon tag i hans hand.
”Himlen… Den visar på att något hemskt snart ska hända.”
*Lägg av, är hon också mentalt sjuk? Det lade jag aldrig märke till.* Tänkte han medan han rodnade lite grann av att hon hade tagit tag i hans hand.
”Var beredd på en resa som du aldrig varit med om tidigare.” Sa hon och sedan knäppte hon med fingrarna. Allt runt omkring dem blev alldeles ljust, så ljust att inte längre husen och vägarna syntes, men snart avtog det ljusa och de var någonstans där han aldrig varit förut, men det liknade ett vardagsrum.
”V-var är vi?” Sa Seito något nervöst.
”I mitt hus.” Svarade Sophie snabbt och gick till fönstret och tittade ut med en oroande blick. Seito stod kvar på samma ställe, förvirrad över vad som hade hänt.
”Hur kom vi hit?” Frågade han tillsist. Sophie gick bort från fönstret och drog för gardinerna.
”Med hjälp av magi.” Svarade Sophie och log lite smått mot honom, men det syntes i hennes blick att hon var orolig. Seito satte sig ner i soffan som fanns där, på grund av att han var så förvirrad över det som hade hänt.
”Jag vet att du kan finna det svårt att tro, men så är det.” Det knackade på ytterdörren, så hon gick dit och öppnade dörren. Seito visste inte vem det var, men det hördes på henne att hon blev lättad. Det var nog någon hon hade väntat på.
Hon gick in till vardagsrummet och satte sig på en fåtölj mittemot honom. Snart kom gästen in i vardagsrummet, och det var då han såg att det var Keiji. Det var den sista personen han ville möta.
”Ah, Seito-kun, så bra att du är här.” Sa han nästan lättande och satte sig bredvid honom. Seito tittade bort från honom, han ville inte se de ormliknande ögonen. De påminde honom om den händelsen som skett lite tidigare den dagen.
”Anledningen till att ni båda är här är för att det kommer att ske i natt.” Sa Sophie för att bryta tystnaden. Hon tittade allvarligt på de båda. Seito hade ingen aning om vad hon pratade om.
”Kommer änglarna i natt? Hur vet du det?” Frågade Keiji med en smått förvånad ton. Seito hade svårt att hänga med i diskussionen.
”Min mamma förutspådde det här för åratals sedan, men som en påminnelse så fick jag en syn igår natt.”
”Ursäkta att jag stör, men jag har ingen aning om vad ni pratar om.” Sa Seito helt plötsligt. Han ville också veta vad det här handlade om, även om det lät dumt och löjligt. Keiji tittade på Sophie med en blick som sade: ska jag berätta?
Hon nickade och ställde sig upp.
”Jag ska bara göra i ordning lite te.” Hon gick ut ur rummet och in till köket.
Keiji tittade på Seito med en allvarlig min.
”Du måste ta det här på allvar. Det är viktigt. Är du redo för att höra sanningen?”
Seito tittade på Keiji och tvekade lite innan han tillsist nickade som svar på Keijis fråga.
”Då så. Änglarna skapade er människor för att de ville skapa ett mästerverk. De gav er känslor, ett samvete, ett hjärta. De trodde att det skulle bli fred på jorden då de hade gett er känslor, men så blev inte fallet. Änglarna avundades er för att ni hade ett samvete, för att ni kunde känna kärlek, men då ni misskötte eran makt och krigade istället för att skapa kärlek, ville änglarna straffa er. Ni missköte känslorna och samvetet och gjorde världen smutsig. De visste bara inte vilket straff de skulle ge er. Så småningom kom de på vad de skulle göra, men de ville vänta och se ifall ni kunde inse erat misstag. De såg bara grymheten av erat handlande och inte det goda som ni faktiskt också gjorde, så därför är det i natt då de kommer straffa er. Erat straff är att ni kommer att leva som de monster som ni verkligen är, ni kommer att bli giriga och själviska. Ingen kärlek kommer att finnas. Utan kärlek kommer ingen födelse och allting kommer att dö ut. Det ni inte vet är att ni är en stor del av kretsloppet, föder inte ni barn, kommer inte vi heller få några barn. Den enda som har kraft nog att rädda människorna från er själva är du. Det har länge sagts att ett barn med ena ögat som den rödaste elden och andra ögat som det djupaste hav och med hår som yin och yang kommer att kunna rädda mänskligheten. Vi drakar svor på att skydda dig då födelse är en väldigt viktig sak för oss, eftersom att vi är utrotningshotade.”
Seito visste inte riktigt vad han skulle tro. Alla de där hemska orden som han sa om människor, att de var monster, allt det kändes som en grov förolämpning.
”Men hur kommer jag att rädda världen? Jag är ingen speciell, och jag vet inte vad jag ska göra.”
”Vi kommer att hjälpa dig.” Sa Sophie då hon kom in med brickan med te på. Hon lade brickan på bordet och skulle hälla upp lite te i muggarna då allt började omkring dem började skaka. Det var som en jordbävning, men ändå inte. Hon sprang snabbt till fönstret och tittade ut.
”Fort, Keiji-kun! Håll om Seito-kun! De är på väg!” Skrek hon och drog återigen för gardinerna. Keiji tvekade inte ens en sekund på att hålla om Seito, men Seito var mer tveksam till det. Han rodnade i en djup färg då han inte var van att bli vidrörd på något sätt.
Det tog inte alls lång tid innan skakandet var över, och varenda person gick ut från sina varma och sköna hus och de alla såg farliga ut. Fönster krossades och folk försökte ta sig in i hus och affärer. Seito var livrädd. De talade sanning ändå! *Min syster!* Tänkte han och tittade bekymrat på medan glas krossades och hårda bankningar hördes på väggarna.
”Jag tror inte att vi är så säkra här.” Sa Sophie och tog tag i Keiji och Seito. De stod tätt intill varandra alla tre och sedan knäppte hon med fingrarna och allt blev ljust omkring dem. De såg inte längre människorna som försökte ta sig in. När ljuset lade ner sig såg de sig omkring. Keiji tittade bekymrat omkring sig, medan Seito inte hade någon aning om vart de var överhuvudtaget.
”Jag tog oss till de övernaturligas värld. Det är enda sättet att konfrontera änglarna på.” Sa Sophie och såg lite bekymrad ut hon med. ”Men det inte helt tryggt att vara här heller. Det finns häxor som kan lura till sig vad som helst, demoner som skulle kunna äta upp dig och massor av andra övernaturliga väsen som skulle kunna göra en massa hemska saker. Dessutom finns änglarna här.” Sa hon sedan mycket allvarligt och började gå.
Seito kände sig illa till mods då han följde efter henne. Keiji gick sist, då de inte vågade riskera Seitos liv.
”V-vart ska vi?” Frågade han förvirrat.
”Till änglarna. Det är en lång och riskfylld väg, så se till att ta det lugnt.” Svarade Sophie.
”Vad är du för något?” Frågade han sedan. Han visste vad Keiji var, men han visste inte vad Sophie var riktigt. Hon såg så mänsklig ut, men ändå höll hon på med magi. Han kunde gissa sig till att hon var en häxa.
”Jag är ett orakel och en häxa. Min mamma var ett orakel och min pappa var en trollkarl, så jag ärvde pappas magiska besvärjelser och tricks och mammas syner.” Svarade hon honom medan de gick.
De gick i flera timmar, och Seito kunde riktigt känna hur tröttheten tog över hans kropp och han blev allt slappare och slappare.
”Seito-kun, gå lite snabbare.” Sa Keiji och knuffade på honom lite. Sophie tittade på Seito med en bekymrad min.
”Jag antar att vi får stanna för stunden. Seito-kun behöver sova, och antagligen behöver vi det också.” Sa hon och gick en bit därifrån för att se ifall det var säkert. Hon gick snart tillbaka då hon märkte att det var säkert, i alla fall för tillfället. Hon trollade snabbt fram sovsäckar till de alla och sedan lade de sig. Seito somnade nästan direkt eftersom att han hade varit så trött.
|
|
|
|
