Jagad av Änglar (Kapitel 2) |
Här kommer andra kapitlet^^ Kommentera gärna vad du tycker:P
**********
Efter skolans slut gick Seito mot lärarrummet och knackade på. Sophie öppnade dörren och log.
”Nobunara-kun, kom in vet jag.” Sa hon med värme i sin röst och sedan satte hon sig på sin stol. Det var fullt med papper och en massa mappar överallt på hennes skrivbord.
”Jag hoppas att jag inte stör, men jag ville prata.” Han sa det med försiktighet i sin röst. Hans stämma var klar, men man kunde inte urskilja om det var en killes eller en tjejs röst, då den både var feminin och maskulin.
”Du stör inte, sätt dig och prata på.” Hon var inte van vid de japanska sederna, men det var det som var roligt med henne.
Seito nickade och satte sig ner på en stol som fanns framför hennes skrivbord.
”Låt mig gissa, det handlar om Ryousuke och hans gäng, eller hur?”
Seito tittade förvånat på henne och nickade.
”Det är bara det att de alltid hånar mitt utseende, mina ögon, mitt hår. Jag kan inte rå för att jag ser ut såhär!”
Sophie tittade medlidande på honom och sedan log hon vagt mot honom.
”Vet du vad jag tror? Jag tror att de är avundsjuka på dig. Jag menar, de ser ju ut som vilken japan som helst. De sticker inte ut i mängden. Därför måste de håna dig, för att de inser hur speciell du är, och de vill antagligen inte att du ska veta att du är det.”
Tårar började skymtas i hans ögonvrå, och han kramade hårt om sin nallebjörn, Kazu. Hans röda öga började lysa under hans lugg, vilket fick honom att titta åt ett annat håll.
”Men tänk om jag inte vill vara ’speciell’? Tänk om jag vill vara som alla andra.”
Sophie var tyst en stund, men log återigen smått efter ett tag.
”Har du tänkt på alla japaner som färgar sitt hår blont, bara för att se annorlunda ut? De vill inte vara som alla andra. Att vara speciell och ha ett speciellt utseende från första början är en gåva. När jag flyttade hit, då jag var runt 12, blev jag också mobbad för mitt utseende, men även för mitt japanska uttal. Jag var nära på att bryta ihop, men min pappa sa till mig att de var avundsjuka på mig för att de ville se ut som jag. Det är samma sak här. De är avundsjuka på dig för att de vill se ut som du.”
Sa hon och drog sin hand genom sitt långa, blonda hår. Hennes utseende var rätt så unikt, i alla fall i Japan. Hennes hår var naturligt blont och tjockt. Längst fram hade hon korkskruvslockar, medan resten av hennes hår var av stora lockar. Hennes ögon var lika blåa som det djupaste hav och de var vänliga. Hon var också en väldigt ung lärare, såg ut som 20 på sin höjd.
”Tack för pratstunden.” Sa Seito och bugade sig innan han gick. Han stannade upp och vände sig mot henne. ”Säg inte åt dem, snälla. Du måste låtsas som om ingenting! Lovar du?”
Sophie suckade djupt och tittade på honom med sina stora, blåa ögon.
”Okej, jag lovar, men det känns inte bra det här. Inte som lärare och inte som vän.”
Seito log varmt mot henne och bugade återigen.
”Arigatou gozaimasu.” Sa han och sedan gick han ut därifrån.
Han gick ner för trapporna och ut till skolgården. Till hans förvåning stod killen där, eller rättare sagt, Takashi Keiji.
”Jaså, där är du. Jag undrade just när du skulle komma, Seito-kun.” Sa han och log mot honom.
Seito tittade misstänksamt på honom. *Säg inte mitt namn så formellt.*
”Hur kommer det sig?”
”Jag måste tala med dig.” Helt plötsligt blev Keijis blick allvarlig. *Varför den allvarliga minen?*
”Okej.” Sa Seito och började gå, Keiji följde efter. Det var tyst en liten stund medan de gick. Tystnaden gjorde honom lite illa till mods, men han sade ingenting heller.
”Jag såg färgen på ditt vänstra öga.” Sa Keiji till sist.
Seito stannade upp. Ögat var en känslig punkt som han helst inte ville tala om.
”Jaså?” Sa han tillsist och tittade ner mot marken, och log ett falskt leende.
”Och färgen på ditt andra öga stämmer också. Det är dig vi drakar måste beskydda för att kunna rädda världen från änglarna.” Sa han sedan helt allvarligt.
”Så du är en drake?” Svarade Seito lika allvarligt som Keiji.
”Ja.” Vinden gjorde så att Keijis gyllenbruna hår blåste i ansiktet på honom och de nästan skymde hans gulbruna ormliknande ögon.
”Och ni måste beskydda mig för att änglarna inte ska förstöra världen?”
”Ja, och det är också du som kommer rädda världen.” Keiji tittade rakt in i Seitos ögon.
”Så jag är alltså ’den utvalde’?” Seito höll ett hårt tag om sin nallebjörn.
”Ja, så kan man väl kalla det.” Seito kunde inte längre hålla masken. Han vände sig om och skrattade högt. *Han måste skämta, ingen skulle kunna tala allvarligt om något så otroligt löjligt.*
”Det var ett bra skämt, men nu måste jag hem.” Sa Seito när han hade lugnat ner sig och började gå igen.
”Det var inte ett skämt.” Sa Keiji och tog tag i Seitos axlar och vände honom så att deras ögon möttes. ”Jag kan bevisa att jag är en drake, men inte i det öppna. Följ mig.” Keiji började gå åt samma riktning som Seito skulle åt, så han följde med honom, även om han tyckte att Keiji var dum i huvudet. Han tyckte ändå att det skulle bli roligt, på grund av Keijis mentala ohälsa.
De gick förbi ett mycket välkänt område, då det var gatan han bodde på. De gick förbi hans hus och svängde i korsningen som fanns i närheten, och gick sedan mot en lägenhet. De gick upp för en trappa som fanns på utsidan och sedan stannade de vid den första dörren. Keiji låste upp låset i dörren och öppnade den.
”Varsågod.” Sa Keiji och visade vägen in. Seito tvekade lite innan han gick in. Det var ju trots allt en person som han nyss träffat. Då han gick in, stängde Keiji dörren och tog av sig skorna.
”Kom, så ska jag visa dig.” Sa han och gick in till vardagsrummet och drog för gardinerna. Seito följde efter honom och tittade misstänksamt på honom.
”Är du beredd?” Seito nickade och försökte hålla sig från att skratta. Keijis ögon började lysa och vit/lila hårda, skimrande fjäll börjades skymta först i hans ansikte och sedan på hela kroppen. Seito blev förskräckt och gick bakåt enda tills han nuddade väggen. Han gled ner på golvet medan han tittade med förskräckta ögon mot Keiji, som nu hade blivit en komplett, men en ganska liten drake, eller rättare sagt mindre än vad han hade föreställt sig att drakar skulle vara.
*Det här kan inte vara sant?! Jag måste hallucinera!*
”Tror du mig nu då?” Rösten var annorlunda, mer mörkare och mer ihåligare än förut. Seito andades skräckslaget. Han darrade och det syntes tydligt att han gjorde det.
Seito ställde sig upp och sprang iväg, ut ur lägenheten. *Det här kan inte vara sant, det kan inte!*
|
|
|
|
