På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

we all look so perfect as we fall - del ett

Jag rekomenderar er att läsa prologen först

A black wind took you away, from sight

”Emilie?” Yvettes röst får honom att titta upp från tidningen han har utbredd över bordet och höja lite på ögonbrynet.
”Ja?” Tonläget är inte otrevligt, snarare tvärtom, men något i hans person får henne att nervöst dra över den svarta, plisserade kjolen.
Hon kunde läsa i hans ögon att hon tråkade ut honom.
”J-jag sprang på fröken Ilise i trapporna. Hon såg lite uppriven ut”
Han lägger huvudet på sned och ljuset från kristallkronan reflekteras i slingorna i hans hår.
Han hade inte vetat om vad hon hette. Ilise. Han brukade inte lyssna på namn, det var inte av värde för honom ändå. Varför sätta namn på något som du ändå inte kommer använda särskilt länge?
”Åh” Yvettes ögon spärras upp, som om hon utan ett ord från Emilie förstått allt.
Yvette var ny, kom i förgår. Annars hade hon varit van vid att se unga flickor springa till och från Emilies rum.
Hon verkade inte vara precis likadan som dom andra. Att hon ens vågade prata med hon. Och att hon inte sa hans titel, utan bara namn. Som om hon var på samma våglängd som honom.
Hon var intressant. Men inte tillräckligt för att han skulle låta henne få reda på hur miuka lakanen i hans säng var.
”Var det något mer?” Han låter sina ögon träffa hennes och ler artigt.
Hon skakar snabbt på huvudet, stammar fram något osammanhängande och vänder sig sedan om.
”Åh, Ylva” Han stoppar henne med en lätt hand på hennes axel, och att döma från hennes röda kinder har hans händer samma effekt på henne som på alla andra.
Hon snurrar runt och låter blicken flacka mellan hans skor och hans ögon. Märker inte ens att han inte kan hennes namn.
”Skulle du kunna hämta en latte åt mig? Och inte för varm, den här gången. Du kan ju använda dina söta läppar till att blåsa på den?”
En sekund står hon blickstilla och frågar sig själv vad det var hon frågade henne, sedan försvinner hon med ett
”Oui, bien sur” på klapprande klackar.
Sakta slår han upp tidningen igen, ögnar igenom ekonomisidorna.
Hans pappa brukade alltid försöka övertyga honom om vikten att vara insatt. ”Emilie, du måste vete lite om allt om du ska kunna styra på ett bra sätt”
Vem försökte han lura egentligen? På honom lät det som om Emilie hade något viktigt framför sig, något som betydde något.
Som om han inte förstod att Emilie förstått allting för så fruktansvärt länge sen.
Han hade ett eget spel nu. Och han vann hela tiden.
Alla bilder i tidningen flyter ihop till ett ingenting, och där någonstans känner han igen sitt eget ansikte. Utan att reagera bläddrar han vidare.
Klockan på väggen talar om att hans pappa väntar på honom nere. I något av alla jävla rum.
Prydligt viker han ihop tidningen, lägger den på bordet och reser sig upp och går mot trappan. Håller nästan på att krocka med en liten ljushårig flicka.
”Åh. Ylva. Tack” Han tar koppen ifrån henne, pussar i luften bredvid henne och försvinner sedan ner.
Tillskillnad från henne vet han vilka trappsteg som knarrar och hoppar över dem.
Med kaffekoppen i handen skyndar han nynnande in i köket, tar en bit av något som ser misstänksamt ut som kladdkaka, och försvinner sedan in i det rum där han förväntar sig att hans pappa befinner sig.
och precis som Emilie förutspått sitter Christopher bakom det stora ekskrivbordet.
”Emilie” Hälsar han utan att höja blicken.
Emilie nickar tillbaka och lutar sig mot dörren in till rummet.
Träet mot hans axel känns hård. Och kallt. Allt i det här rummet känns kallt. Inklusive mannen som sitter framför honom.
När Emilie inte går längre in i rummet tittar Christopher för första gången upp från sina papper och rynkar på pannan.
”Kom hit, vi måste kolla igenom lite papper” Han sänker rösten i ett försök att låta vänlig, men stressen lyser igen. Och hans missnöje över att Emilie var som han var är inte direkt svårt att avläsa.
”Jag har ingen lust” Emilie försöker hålla rösten stadig, men klarar inte av att möta sin pappas blick. Söker kontakt med skorna istället. Speciallbeställda. Säkert de finaste skorna i hela Frankrike.
Christopher skjuter upp glasögonen över näsryggen och låter blicken vandra över Emilie.
”Alexandre skulle ha…”
”Ja, jag vet, Père. Jag vet att han hade suttit hela dagen med dig och de där jävla papperna. Men jag är inte Alexandre” Utan att ge sin fader någon möjlighet att svara vänder han sig om och försvinner.
Benen leder honom ut till trädgården. Trädgården som hans mamma planterade. Hon satt alltid under det där äppelträdet och läste.
Innan hon kom på att hon inte ville vara drottning och försvann till Lissabon för att börja med teater.
Emilie skakar inte på handen när han tar upp cigaretten. Ansiktet röjer inte en min.
Jag är så jävla mycket starkare än er allihopa.

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8)

sockervaddsmoln - 30 maj 08 - 22:31

sandruskapuska: alltså, nu fattar jag inte. prologen skildrar ju två människor, en kille och en tjej, right? och emilie är killen.

sandruskapuska - 30 maj 08 - 07:53- Betyg: