En dans av stjärnor |
Hållningen var rak och de spända tårna förde trippande den koncentrerade kroppen över det blanka trägolvet. Hakan var hög i luften och blicken var långt borta samtidigt som den var helt fast i musiken. Runt om i rummet dubblades hon av alla speglar, ändå var hon ensam och ingen annan var som henne.
Han stod gömd bakomdraperiet vid dörren. Musiken hade blottats ända ut i korridoren genom den öppna dörren och han hade inte kunnat motstå sin nyfikenhet, nu hade han tittat på henne i nästan tio minuter och ännu hade hon inte tagit en enda paus. Han förundrades över hur rätt hon gjorde allting och hut allting flöt på så oerhört bra, allting såg så perfekt ut.
Hennes kropp rörde sig så lätt över golvet och när hon kom lite närmare draperiet så kunde han urskilja hennes kropps alla proportioner och vecken som bildades när hennes rygg böjdes lite bakåt gjorde henne ännu mer levande.
Av någon anledningen så var hon inte som de andra tjejerna i dansklassen. Hennes kropp var inte hård och tanig som en kill- kropp och brösten var rundare och lite större än de andras. Hennes mjuka kropp såg ut att passa så bra ut till de mjuka rörelserna och hennes kvinnlighet fick honom att känna sig väldigt manlig.
Hennes ljusbruna hår var uppsatt i en stram knut i nacken och inte ett enda hårstrå låg i vägen för hennes vackra ansikte. Hennes kropp var så koncentrerade i att röra sig rätt till musiken att hennes blick såg helt trollbunden ut, det fick honom att bli oerhört imponerad och var nog en av anledningarna till att han inte kunde gå därifrån.
- Daniel?
Hennes rörelser stannade plötsligt upp och av rädsla för att hon skulle se honom där han stod och granskade varenda detalj med henne så backade han automatiskt. Bakom honom stod en stol och ljudet som hördes när den sköts bakåt var omöjligt att undgå, han kände hur ansiktet hettade och försökte gömma sig bakom draperiet, så råkade han snubbla över sin väska som han hade ställt bredvid honom. Alla ljuden ekade i den tomma spegelsalen och han hörde hur killarna utanför skrattade åt honom.
Han såg hur hon tog åt sig av skratten och hon slängde en blick av rädsla till honom innan hon skyndade på med en tjocktröja som låg vid bandspelaren i hörnet.
Ljuden hade skrämt henne och det lugnet som hon funnits sig i ganska länge försvann så fort omgivningen hade kopplat till hennes kropp igen. Hon tittade ut mot dörren och mot draperiet som ljuden hade kommit från. Bakom draperiet låg en kille med svartmössa på golvet. Hans ansikte tändes som en lampa i en röd färg och hon skyndade sig på med sin tjocktröja för att slippa genera honom.
Utanför hörde hon hur någon skrattade och det kändes som att något skar i henne. Repetitionen hade varit en av de sämsta hittills och det var första gången på två månader som hon vågade ha på sig sin snäva dansbody utan en löst sittande t- shirt över och nu insåg hon vilket misstag det var.
- Hur kom du in hit? Frågade hon killen som nu hade ställt sig upp, rösten lät irriterad och lite ledsen, kanske rädd
- Förlåt om jag störde.. eller förlåt att jag störde, jag ska nog… gå nu, mumlade han generat till svar med blicken i golvet innan han snabbt vände och gick.
Hon suckade för sig själv och stängde av musiken, hennes stund var förbi.
När hon gick ut ur salen hann hon precis se hur hans smala ryggtavla försvann runt hörnet. Framför sig såg hon hans smala ansikte med de stora bruna ögonen och hur det mörka lockarna precis stack fram under den svart mössan. Hans rockiga stil och den lite taniga kroppen, allting spelade på att han var en musiker och av någon anledningen kunde hon inte sluta tänka på om hon hade sett honom någonstans förut men konstigt nog hade hon nog aldrig lagt märket till honom.
Efter repet gick han fortfarande som in snurrad i hennes dans och han kunde inte tänka på något annat. Det hade varit en viktig repetition för bandet idag och han hade förstört alltihopa på grund av att han var så okoncentrerad. Killarna hade blivit ganska irriterade på honom och tillslut hade Martin fått ta över mikrofonen så åtminstone de andra skulle få spela igenom låtarna.
Nästa månad så skulle skolan ha en stor talangjakt och bandet hade anmält sig för länge sedan, efter anmälan hade de övat minst en timme varje dag för att kunna spela perfekt. Skolan var full av talanger och de var egentligen knappt medelmåttliga, ändå kunde de inte sluta hoppas på att vinna de där pengarna, de skulle vara början på en karriär.
Han satte sig i busskuren och väntade på bussen, det skulle dröja nästan tio minuter innan den skulle komma. Borta vid den stora ingången på skolan såg han hur någon kom ut och sedan började gå mot busshållsplatsen. Han följde personen med blicken och när personen kom närmare kunde han se att det var en tjej. Det tog ett tag innan han kopplade. Men när han kunde se hennes ansiktes propositioner så blev han väldigt nervös. Det ljusbruna håret var nu utsläppt och hon hade inte längre på sig sina danskläder ändå var det ingen tvekan om att det var hon.
Han släppte henne med blicken och letade desperat efter någonstans att gömma sig, eller någon att prata med men det fanns ingen annan i närheten och att gömma sig var ju inte det bästa, det hade han fått klart för sig tidigare.
Hon satte sig på bänken bredvid och han såg hur hon tittade lite på honom ibland. Hans blick var fäst rakt fram på ingenting och han vågade inte röra den ut fläcken.
- Ursäkta, vilken tid kommer bussen?
Hon kände igen honom direkt och tittade lite på honom för att se ifall han kände igen honom men han tittade bara rakt fram. Hon gruvade sig lite innan hon öppnade munnen för att bryta isen, för det var väl klart att han kände igen henne. Eller?
Efter att hon hade sagt den där meningen så tittade han på henne. Blicken såg väldigt chockad ut, men samtidigt lite glad och hon var tvungen hålla sig lite för skratt.
- Typ om tio minuter, fast den är alltid lite sen, svarade han efter ett tag
Hon nickade och funderade på vad hon skulle säga mer.
- Ska du vara med på talangjakten? Frågade han plötsligt och nu var det hon som blev chockad.
- Nej, jag skulle bara bli besviken och jag har ändå ingen chans att ens komma i final, så jag passar nog bäst in i publiken, sa hon ärligt och lite generat
- Va? Men du rör dig ju helt underbart, om jag satt i juryn skulle de andra inte ha en chans, fast jag antar att det ger bandet större chans till vinst om du inte är med, sa han med glimten i ögat
Hon skrattade och blev väldigt smickrad över vad han sa. Så såg hon hur bussen kom längre bort, hon reste sig upp.
- Föresten vad heter du? Sa han och bröt tystnaden som plötsligt uppkommit
- Nora, vad heter du?
- Daniel
Sedan blev det tyst igen och på bussen var några få blickar och leenden det enda de hade tillsammans.
På kvällen var hon väldigt trött, veckans alla extra träningar slet på kroppen och hon orkade nästan inte prestera. Hennes tränare tittade hela tiden mycket skeptiskt mot hennes håll och för en gångs skull kändes det skönt att ha en hel drös med människor att gömma sig bakom. I vanliga fall brukade hon uppskatta personliga träningar där hon var ensam i salen och verkligen kunde ta ut sina rörelser, men idag längtade hon bara hem hela tiden. Efter träningen bad hennes tränare henne att stanna kvar.
- Jag hörde om en talangjakt på din skola, sa hon och tittade skeptiskt på henne
- Mm, svarade hon nonchalant
- Varför har du inte sagt något om det här?
- Jag vill inte vara med, det känns som att den där tävlingen inte är något att sträva mot då jag vet att jag inte kommer kunna vinna. Skolan har så många talangfulla elever och både du och jag vet att flera av danstjejerna är bättre än mig, svarade hon med gråten i halsen och kände sig värdelös
- Men vi måste ha något att jobba mot! Och det här är perfekt, vi har nästan en månad på oss. Dessutom har du all kapacitet att bli minst lika bra som dem, de som stoppar dig är nog mest… hennes tränare tittade skeptiskt på hennes kropp, jo alltså du måste nog gå ner några kilon.
Och det kändes som att någon hade stuckit en kniv i ett redan befintligt sår.
Det gick nästan två veckor innan han såg henne igen, han hade letat efter honom varenda dag men hon var aldrig i närheten och han var osäker på att han verkligen kom ihåg hur hon såg ut efter som att han inte verkade känna igen henne, samtidigt kändes det omöjligt att glömma henne. Så plötsligt en dag krockade han nästan med henne i korridoren.
Hon hade håret uppsatt i en hästsvans och verkade ha väldigt bråttom någonstans. Hennes ansikte såg väldigt slitet ut speciellt om han jämförde med vad han kom ihåg att det hade varit.
- Hej! Sa han och log
Hon tittade konstigt på honom som om hon inte riktigt hade tid och dessutom såg det ut som att hon inte kom ihåg henne, efter ett tag spred sig ett leende i hennes ansikte och hon hälsade tillbaka. Han tänkte fråga henne massa saker men av någon anledningen så gick hon bara vidare. Det gjorde lite ont i honom men det syntes att hon hade bråttom och han ville inte vara i vägen för henne.
När han skulle gå nedför trappan såg han ett papper som låg precis framför fötterna på honom. Han tog upp det och läste vad som stod:
”Er anmälan till Estetiska skolans talangjakt våren 2008 är accepterad”
Under fanns rader för namn, telefonnummer, adress samt vilken klass personen i frågan gick i. Alla fält var i fyllda och han blev lite förvånad när han såg hennes namn, hon skulle ju inte vara med hade hon sagt. Men det stod där, välskrivet och med ett fint kling i hans öron, Nora.
Hon skyndade sig hem efter träningen, klockan var nästan halv elva och hon var så sliten att benen knappt orkade bära henne längre. Ute var det väldigt mörkt och stjärnhimlen var väldigt klar just inatt. Hon tittade förundransvärt upp och önskade att en av stjärnorna tänkte på henne, för enligt henne så var stjärnorna de personer i ens liv som betyder allra mest och hon hoppades att en av stjärnorna var han, Daniel. Av någon anledningen kunde hon inte sluta tänka på honom, han störde hennes koncentration i dansen och överhuvudtaget så kunde hon inte göra någonting rätt nuförtiden. Hon hade trott att han hade glömt henne, hela veckan hade hon gått omkring och tittat på honom i smyg. Hon hade hittat de allra vackraste detaljerna på honom, som födelsemärket på hans högra arm som var format lite efter ett hjärta och den locken på vänster sida som alltid var formad exakt likadan. Men han hade inte sett henne så när han hälsade på henne blev hon mest chockad.
Kurrandet avbröt hennes tankar och hon tog sig om magen. Hennes tränare hade klagat på vikten, den som hon själv länge hade vetat var för mycket men hon hade aldrig tagit tag i det ordentligt. Den senaste veckan hade hon ätit ett hårdbröd till lunch och lite sallad till middag, hennes mamma hade alltid gått till sängs efter hennes sena träningar så det enda som tvingade henne att äta var hennes egna fingrar som inte länger orkade stå emot hungern. Det slutade alltid likadant, med en natt med ännu mera ångest vilket gjorde att hon inte kunde sova. Istället gjorde hon minst 100 situps och vägde sig flera gånger om. Ibland sov hon med korsetten som hennes syster hade använt för länge sedan medan hon ännu bodde hemma, bara för att vakna med lite plattare mage. Hon hade ännu bar gått ner 3 kilo men för varje gram som vågen minskade så kunde hon höra hur hennes tränare jublade och hon såg själv hur hennes dans blev mer och mer graciös. Hennes mål var att gå ner fem kilo till innan talangjakten för att kunna prestera så bra som möjligt.
Det enda negativa var att hon utan mat inte längre hade någon energi och den lilla hon hade gick till alla träningar vilket ledde till att skolan inte längre var vad den brukade. Den senaste veckan hade hon missat två inlämningar och misslyckats med ett prov. Hennes lärare visste att hon hade ökat sitt träningsschema och alla hade sagt åt henne att det inte fick gå ut över skolan. Men hon lyssnade inte, det enda som betydde för henne nu var dansen.
Han såg henne nästan varje dag efter krocken och för varje gång han såg henne så verkade hennes runda kinder försvinna lite mer och hon såg alltid tröttare ut än dagen innan. Han oroade sig lite för vad som hade hänt. Hon hade blivit mer lik de andra danstjejerna och han visste inte längre vad det var med henne som hade gjort henne så speciell. De hälsade på varandra och hon rodnade när deras blickar möttes för länge. Men konstigt nos så var det enda han kunde se med henne nu att någonting inte längre var som det hade varit.
I nästan tre veckor hade de känt till varandras existens och hennes förvandlig var redan så oerhört uppenbar att det skrämde honom lite.
En dag hörde han musiken igen, den rann ut genom danssalens öppna dörrar och ännu en gång gick han dit. Han såg framför sig hur hennes kvinnliga kurvor än en gång tog hans uppmärksamhet till fånga och gjorde det omöjligt för honom att röra sig ur fläcken. Men när han lät blicken fästas på hennes smidiga kropp så kunde han inte längre se vad han hade sett. Självklart fanns det kurvor kvar men det som syntes mest var utåtstående höftben och en kropp som inte länger speglade samma energi. Hennes koncentration verkade ha försvårats och när han såg hur hon försökte stappla sig över golvet ville han mest av allt bara gå fram och hjälpa henne stå. Hon stannade till musiken och tog sig för pannan och det dröjde ett tag innan hon såg honom där han stod i dörröppningen.
- Vad gör du här nu igen! Sa hon irriterat och han blev nästan lite rädd
- Jag ville se dig dansa igen… Jag såg att du skulle vara med i talangjakten trots allt?
- Ja, så låt mig koncentrera mig då?
- Det såg ut att gå sämre för dig nu… sa han och vände sig lite sårat om i dörren
Han kunde höra hur någon började snyfta och han undrade vad som var fel på henne, men han vågade inte fråga. Istället skyndade han sig ut ur skolan och hem, inne vid sitt skrivbord började han skriva på en ny låt och han kände direkt att det var den låten, vinnarlåten.
Hon tänkte på honom hela tiden nu. Han var det enda som höll hennes glöd uppe nu. Hennes tränare vad nöjd med de fina resultaten som vågen visade och var förvånad över att det hade gått så snabbt. Hon lät dessutom väldigt nöjd med de insatser som Nora hade gjort den senaste tiden och sa att hon kunde gå långt med tanke på hur mycket hon var villig att lägga ner för dansen. Men ärligt talat så var hon mest less nu, hon ville inte längre känna hur magen skrek och hon ville inte sitta uppe till tre på nätterna för att göra ytterligare några situps och mest av allt var hon less att inte kunna sova för att korsetten skavde så mycket och gjorde de omöjligt att röra på sig i sömnen utan att vakna. Tårarna låg hela tiden och väntade på att de skulle komma en våg av smärta i bröstet som sedan skulle få dem att rinna över ögonens kant. Ingenting var bra längre, förutom hans sätt att röra sig och sättet hans hår formade sig efter mössan. Men för varje gång som hon såg han och insåg att hon alltid bara skulle få titta på honom så insåg hon även hur mycket hon saknade innan hon var perfekt för honom och det fick henne att vilja äta ännu mindre.
Det kändes konstigt, ingen hade någonsin gjort så stort intryck på henne förut och nu var han det enda som riktigt betydde något. Ändå var några få fraser det enda de hade delat.
Dagen innan talangjakten tränade hon hela dagen, hon hoppade över skolan och tränade på sin koreografi i nästan tolv timmar. Hon kunde allting perfekt och hon var helt övertygad om att det skulle gå bra. Ändå vågade hon inte hoppas på någon vinst för hon var inte perfekt, det visste hon. Innan hon gick och la sig den natten så fanns det så mycket mer i magen än hungerns skrik. Det verkade som att det levde ett monster där inne och hon mådde illa av all nervositet. I sin dagbok skrev hon:
”Om ingen vill ha mig efter den här prestationen så är jag dömd till evig ensamhet”
Hon vaknade av det dagliga hungersskriket men hon ignorerade det totalt och började istället klä på sig. Idag skulle hon ser perfekt ut, eller i alla fall så gott som möjligt. Hon gjorde den strama knuten noggrannare och finare än någonsin och sminkade sig lite naturligt för att inte se så trött och blev ut. Sist men inte minst så tog hon på sig sin dansbody, hon kunde själv se att hon såg väldigt smal ut i den och log. Först nu kunde hon se sig själv som en riktig danstjej och hon hade uppnått sitt mål med att gå ner 8 kilo.
På skolan var det fullt av folk, en scen hade byggts upp i samlingssalen och stolar hade ställts ut. Hon gjorde sig i ordning för sitt nummer och såg till att vara tillräckligt uppvärmd. Några meter bort stod han. Han hade lämnat mössan hemma för en gångs skull och hans bruna hår var plattat. Han såg väldigt vacker ut där han stod med slitna jeans och en vit skjorta till med den översta knappen uppknäppt. Det bästa av allt var hans ögon, utan mössa verkade de spegla så mycket mer av honom och det kittlades lite i magen av att se honom. Dessutom kändes det som att idag så kanske han skulle tycka att hon var lite söt.
Hennes namn var tvåa i turordningen och när hon stod och väntade på sin tur blev magen bara värre och värre, hon kände hur orken nästan försvann och ett tag trodde hon nästan att hon inte skulle orka sig ut på scenen. Väl ute så tog musiken över, hon gjorde precis som hon hade lärt sig för att det skulle se så perfekt ut som möjligt och allting gick bra. Ända tills hon skulle göra en piruett. Snurren fick hennes medvetande att hamna efter och hela hennes kropp blev alldeles yr, hon kunde inte längre urskilja publikens ansikten och hon kände hur benen vek sig, sedan var det enda hon minns hur armbågen slog i scengolvet.
Han såg hennes vackra rörelser, hon var väldigt koncentrerad och väldigt duktig men ändå var det inte samma sak som det hade varit förut. Då hade det verkat så avslappnat att det hade kunnat fånga vem som men nu var det bara, perfekt.
Han tittade på hur hon graciöst snurrade som en liten mager docka men plötsligt var det som att någonting var fel. Han vaknade ur sin blick som hade fastnat på henne och när hennes armbåge slog i marken drog han, liksom hela publiken efter andan. Sedan skyndade han sig fram.
- Nora! Han skrek av förtvivlan och förstod inte vad som hade hänt.
Hon svarade inte på hans skrik utan låg helt stilla. Hennes trötta hy såg ut att må bra av att få vila där hon låg helt stilla och hennes andetag verkade väldigt svaga. Skolsköterskan kom upp bredvid honom och försökte få henne att vakna, ändå låg hon bara där med ögonen stängde.
Han var förtvivlad och visste inte hur han skulle bete sig, så länge hade han velat hjälpa hennes svaga kropp att stå men först nu insåg han att någonting verkligen var fel med henne. Det hade aldrig varit en inbillning, han strök henne över kinden och håret. Det ljusbruna mjuka, svenska håret. Sedan tittade han på hennes ögon, de ar stängda ändå kunde han se hur hon såg helt ensam ut där hon låg helt stilla. Han kände hur någonting kröp på insidan av hans ögonlock och först ville han inte erkänna det men han visste mycket väl vad det var. Han dödade tåren och tog istället hennes hand.
Bara ett tag senare kom ambulanspersonalen in genom skolentrén. De gav henne en syremask och bar ut henne på bår.
Två timmar senare vaknade hon upp på sjukhuset. Han satt på en stol bredvid henne. Han förstod inre vad han gjorde där, de kände knappt varandra. Några få fraser var vad de hade tillsammans, ändå hade han svarat ja när ambulanspersonalen frågat om han var hennes pojkvän.
Hon tittade på honom och hon verkade fortfarande inte helt vaken. Så öppnade hon munnen och sa väldigt svagt och tyst:
- Ibland så är stjärnorna inte så långt borta att de inte tänker på en…
En sköterska som kommit in i rummet tittade på honom och sa att hon nog inte hade vaknat riktigt än. Men han brydde sig inte om vad hon sa, för enligt honom så var stjärnorna de personer i ens liv som betyder allra mest och nu visste han att en av stjärnorna var hon, Nora.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | solklar_ - 16 apr 08 - 20:23 | Ledsen, men det här är en HEL novell och inte en del av en. Skrev den som inlämnings uppgift i svenska. Fick MVG.
Tack för att ni gillar den :) | Justmyfault - 16 apr 08 - 20:22- Betyg:  | Jag älskar den! :)
Kommmer mer? ^^ | | Mp3 - 15 apr 08 - 22:52 | | Otroligt vacker. Helt underbar. Älskar handlingen <3 |
|
|
|
