Ett hjärta av tårar |
Hon hade aldrig undrat vad det var han inte såg i henne. Det var en av de få sakerna hon verkligen förstod. Vad hon egentligen inte förstod vad var alla andra såg i henne. Hur det kom sig att alla såg henne med så stor potential och chans att få honom, när han var någonting som knappt existerade på våran jord. Men vi försökte hela tiden få henne att inse att hon var så mycket mer än honom.
Vad han var, var underbar och näst intill perfekt. Den sortens perfektion som inte ens existerar, i alla fall var det vad hon hade lärt sig. Men hans ögon var grön- blåa och fick enligt henne, världen att snurra lite fortare och sväva lite högre upp i skyn. Hans hår var brunt, och egentligen inte naturligt vacker. Det var färgat flera gånger om och hon hade många gånger undrat vilken hans naturliga hårfärg var. Men att ställa frågan hade aldrig varit aktuellt, en sån som hon pratade inte med en sån som han sa hon.
Håret var väldigt platt och även det hade hon funderat över om det var naturligt. Det var jobbigt att hon tänkte så mycket på vad hon kallade hans perfektion, hans utseende och bara allmänt på honom. Eller det jobbiga var nog egentligen att hon aldrig skulle få svar.
.
Det är egentligen lustigt hur hon kunde kalla honom för ”perfektion” när han var så långt ifrån perfekt.
Han hade ett lager med foundation som hennes ögon inte tycktes se och hans sminkränder fanns inte där för henne, men hos alla andra var det nästan ett varnande exempel på hur det kunde se ut om man hade för mörk foundation.
Han hade färgat hår och färgen var lite utsliten och såg inte alls sådär fräsch ut som den kanske hade gjort en gång i tiden, ändå såg hon inte att hans hår hade blivit mattare och blekare. Det var som att hon vägrade att se felen med honom, för hon sa hela tiden att han inte hade några fel.
Hon pratade ofta om hur snygg kropp han hade, men hans ben var väldigt smala och hela han var egentligen ganska smal. Att han hade börjat träna nästan varje dag det här året syntes knappt. Ibland funderade vi på ifall han åt tillräckligt, för det var nästan så att kroppen verkade bryta ner hans muskler istället föra att bygga upp dem.
Medan hon gick omkring och drömde om honom så gick vi på sidan om och tittade på vad hon kallade perfektion, men allt vi såg var osäkerhet och en längtan efter att bli perfekt.
Kanske var hon hela tiden det han behövde och kanske var han hela tiden det hon behövde.
För hon hade hela tiden sitt naturligt vackra hår med den där färgen som ingen någonsin hade kunnat kalla vid ord och ingen hade heller kunnat gissa att hon faktiskt föddes så. Hennes ögon var små och mandelformade med en grön färg och hon såg väldigt oskyldig och söt ut.
Hon sa hela tiden att hon var för tjock och att hon var tvungen att gå ner i vikt, men hennes kurvor var precis så som killarna vill ha det. Hon var inte tjock, i själva verket var hon inte heller smal utan hon var så som en vanligt flicka och blivande kvinna ska vara.
Så kanske var självförtroende vad hon behövde för att inse hur vacker hon egentligen var och kanske var självförtroende det han behövde för att våga vara den han egentligen var.
Det lustigaste är att hon faktiskt våga prata med honom ett tag. Naturligtvis inte i själva livet men på internet. Han visste mycket väl vem hon var och han var trevlig mot henne, nästan så att hon ville hoppas. Men när hon väl började hoppas så slutade han prata.
Än en gång så föll allting som hon lyckats bygga upp om tron på sig själv och vi tror att hon bestämde sig att aldrig mer lita på sig själv och sin magkänsla.
Hela tiden letade hon efter de felen som hon måstes ha gjort, men hon hittade inget som kunde orsakat så stor skada att han inte längre ville prata med henne. Men av någon anledningen så svarade han ändå inte och hon slutade försöka få honom till en konversation, ville inte han så skulle inte heller hon vilja.
Men innerst inne så släppte hon honom aldrig och det jobbiga var att det slet i oss att se hur de osynliga tårarna föll ut från hennes hjärta och nedför hennes kinder varje gång hon såg honom.
Och man såg hur munnen bildade orden:
- Han är så vacker
Trots att läpparna var tätt ihop och inte rörde på sig.
Att se vår bästa vän i det tillståndet rev i våra kroppar och vi ville bara klistra ihop henne igen. Vi ansträngde oss mycket för att hitta en ersättare åt henne, ersättaren hade fungerat många gånger förut och vi trodde att det här var samma gamla tonårsförälskelse som skulle gå över så fort hon såg en annan med ögon som fick världen att snurra.
Men ingen av ersättarna lyckade få hennes hjärta att pumpa blod istället för tårar och ett tag var vi rädda att det redan var försent. Orden ”ingen är som honom” snurrade i luften runt omkring oss och syret hon andades in innehåll just de orden.
Vi hade tappat kontrollen över situationen och det skrämde oss, inte längre kunde vi veta vad som var lösningen på problemet och vi insåg att hon inte längre befann sig i en tonårsförälskelse.
Av en slump hamnade vi på en av hans internet sidor. Musik rullade på och texten fastnade som meningar i våra huvuden ”I’m sorry that I never took you serious, but now I really do love you”.
Den grodde fast på våra näthinnor och slet sig aldrig loss.
Tidigast två veckor senare sjöng vi på den allihopa igen, högt. För mig själv så översatte jag innebörden och insåg att låten kunde vara mer än en slump.
”Jag är ledsen att jag aldrig tog dig på allvar, men nu älskar jag dig verkligen”.
Vi försökte överföra innebörden av låten till henne. Men hennes suckar bevisade för oss att hon inte ville hoppas.
När vi sedan fick höra att han numera sjöng på sina lektioner så förstod vi varför.
Vi fann henne i sängen liggande på en fuktig kudde och ett hjärta tömt på tårar den kvällen. Som tur var hon osminkad men hennes söta, oskyldiga ansikte var rödflammigt av alla tårar som runnit ur henne. Det första hennes ögon sa till oss när vi såg henne var precis vad vi hade förväntat oss.
”Sjunger gör man bara när man är kär”.
Det värsta är att vi tröstade henne och sa att hon hade fel, men hon vägrade lyssna på oss.
Ur hennes ögon kom inte längre tårar efter som att hjärtat hade pumpat ut alla. Istället låg hon bara där, helt uttryckslöst och försökte att inte känna något. Men smärtan var så stark att den till och med knivskar oss.
Två dagar senare kom dödsstöten. Och hennes livskärleks historia fick aldrig ett lyckligt slut. Istället fick hennes livskärlek och hennes egen perfektion nya atomer på de läpparna som hon så länge hade längtat efter att få göra avtryck på. Men avtrycket var inte hennes, de bara gjordes mitt framför hennes ögon.
Och även om han behövde henne så insåg han det aldrig, och han hon verkligen behövde honom var någonting hon tvingades förtränga.
Ändå fanns det alltid spår av krossat glas kvar, och hennes hjärta pumpade aldrig mer blod, bara en massa tårar.
|
|
|
|
