Misslyckade kvinnan ! (kommentera) |
Under mina bara fötter trängde gruset in i fotsulorna, men jag inte känna någon smärta. Mitt hjärta bultade i takt med mina vingliga bens hårda isättningar. Hade jag lyckats fly tänkte jag febrilt, samtidigt som jag rundat en kurva och satt mig på knä i gräset. Varför hade jag gått ut ikväll och hur mycket hade jag egentligen druckit? Huvudvärken var mycket intensiv och jag var utmattad i hela kroppen. Mot mina knän kände jag daggen och himlen visade tecken på att gryningen var nära.
Helt plötsligt hörde jag röster. Var det dem igen, skulle de hitta mig nu? Med mina sista ansträngningar försökte jag resa mig upp men mina ben orkade inte. Nu var rösterna nära och jag kunde urskilja skuggorna av två personer, som inom några sekunder skulle få syn på mig. Paniken, när jag förstod att de skulle hitta mig kom och jag bad tysta böner, samtidigt som tårarna började bränna i ögonvrån. Det sista jag minns är den store mannens blick när han äntligen funnit mig, efter den långa vägen från krogen. Hans ögon lyste, för nu skulle han äntligen få vad han var ute efter.
På sjukhuset berättade de att jag hittats halvnaken, liggande i gräset, i Stadsparken. Jag hade åkt ambulans och blivit undersökt, vilket visade på en god hälsa. De lät mig ligga inne till jag nyktrat till helt, men sedan fick jag bege mig hemåt.
Eftersom jag inte hade några pengar med mig, fick jag promenera hemåt i mina tunna festkläder. Det var när jag passerade parken ångesten sköljde över mig som en iskall regnskur. Vad hade egentligen hänt? Jag mindes svagt de två snälla männen som bjudit mig på gratis alkohol. Efter ett tag hade de börjat ta på mig och när jag skulle gå följde de efter mig ända till parken. Jag försökte få bort tankarna ur huvudet eftersom de på sjukhuset hade sagt att det inte var någon fara med mig.
Dagarna gick och när jag på måndagen var tillbaka i det lilla gatukök jag jobbar i tar stressen över all tid för tankar. Ibland när jag har rast och får lite tid för några cigaretter kan jag tänka på hur misslyckad jag är. Uselt jobb, inga vänner och knappt att jag har råd med hyran. Killar och kärlek ska vi inte tala om. Det händer att man träffar någon på krogen då och då, men inget mer. Efter min minimala rast återgår jag till jobbet. Delar ut korv, hamburgare och pucko till diverse lastbilschaufförer som i trans. Jag jobbar övertid för att få pengar över till alkohol och är därför hemma mycket sent.
Det är mörkt i rummet. Jag trevar efter lampknappen, men hinner knappt tända innan jag känner hur allting inom mig bara rasar samman. Svetten pärlas mot min panna och jag stapplar på vingliga ben till toaletten. Det blir svart för ögonen och jag känner hur det lilla jag hunnit få i mig trycker mot svalget, innan det svämmar över. Allt inom mig forsar ut och jag sjunker tillslut utmattad ner på det kalla toalettgolvet och somnar in.
Jag vaknar med ett ryck av brevbäraren som alltid slår hårt i postinkastet. Det tar ett tag innan jag förstår vart jag är. Ute i köket ringer jag till jobbet och säger att jag är sjuk och bäddar sedan ner mig i sängen igen. Här ligger jag i flera dygn och varje natt är densamma. Eftersom jag litar mycket lite på landets sjukvård tvekar jag en lång stund innan jag beger mig till akuten. Väntetiden är mycket lång, men sedan hör jag någon ropa mitt namn. När jag reser mig upp svartnar allt och jag faller hårt till golvet.
Några timmar senare vaknar jag upp igen och doften av sjukhus når min näsa. När jag försöker röra mig inser jag att jag sitter fast. En nål är instucken i min hand och den leder till en slang och en stor ställning med kisslinkande vätska i en påse (hängande). En sjuksköterska kommer in och märker att jag är vaken. Hon berättar att hon har en god nyhet. Jag hinner inte ens reagera innan hon berättar att jag är gravid i tionde veckan. Jag känner löst på min mage och en ilska bubblar upp inom mig. Hur kan detta ha hänt? Hur dum är jag? Vad ska jag göra? Sjuksköterskan är fortfarande kvar och hon iakttar mig.
Hon säger tyst att det fortfarande går att göra abort om jag verkligen vill. Hon är så dum, som bara står där och inte förstår att jag precis har gjort mitt liv till ett helvete. Mitt i all ilska börjar tårarna rinna och jag begraver huvudet i kudden. Jag tänker på det lilla liv som nu växer i mig. Jag tänker på att jag är en misslyckad hora på endast tjugofyra vintrar. Det är i sådana här situationer man börjar fundera på om Gud hade en tråkig dag när han placerade mig på jorden. Jag är ett enda stort misstag!
Innan sjukhuset skickar hem mig, bokar de in mig för ultraljudsundersökning och aborttid en vecka senare. Oansvarig som jag är struntar jag i den och återgår ännu en gång till min stressiga vardag.
Efter några månader är min mage stor, nästan enorm. Det känns som att jag går och bär på en säck med julklappar i magen. Jag hatar fortfarande allt och den dagen jag får reda på att jag är för stor för att jobba mer, är slutet nära. Gråtande sitter jag i fönstret och tio våningar ner ser jag den svarta asfalten vinka till mig. Det är så lockande att bara försvinna och inte behöva tänka mer. Ett enda litet hopp och allt löser sig.
Jag vaknar upp ur mina drömmar av att jag blir blöt i byxorna. Min första tanke är att jag kissat på mig, men något säger mig att jag borde ringa sjukhuset. Jag slår numret och några minuter senare ligger jag återigen i en ambulans på väg till sjukhuset. En smärta som inte liknar något jag känt tidigare uppenbarar sig för mig mer och mer. Väl inne på sjukhuset berättar de att jag redan är öppen femton centimeter och att de kan se huvudet. Lustgasen gör mig helt dåsig, men helt plötsligt ligger hon på min mage och ler emot mig. Barnmorskorna säger att nyfödda barn inte ler, men när hon öppnar sina stora blå ögon och jag känner hennes lilla hjärta slå i takt med mitt är jag säker. Det är första gången någon ler emot mig och ett rus av glädje svallar över mig och ännu en gång fylls mina ögon av tårar. Men denna gången är det av lycka. Jag ser på underverket som nu hittat mitt bröst och känner mig för första gången behövd.
|
|
|
|
