Låt mig flyga. kap 2 |
Det regnar ute...
Jag flämtar till och mina ben skakar. Du lägger beskyddande armen runt mina axlar och kramar lätt.
Vatten är min största skräck. Vatten och ord.
Alla skrattar åt det. Alla utom du.
" De vet inte hur det känns att drunkna." viskar du
Jag stelnar varje gång en vattendroppe tränger igenom skyddet som är du.
Mot vatten är man hjälplös, vatten i alla former.
Man kan inte slå mot det, det rinner bara undan och omringar en från ett annat håll.
Is är kallt... och snö.
Vatten dödar sakta och plågsamt. Till och med en droppe kan krossa en.
Tårar. Du kan inte skydda mig mot vattnet. Det rinner längst mina kinder.
Jag öppnar min dörr och andas in den välkända doften. Hemma.
Här är jag trygg. Tekoppar dukas fram och vi letar igenom skåpen i jakt på något ätbart.
Du hittar ett par bullar i frysen. Vi dricker vårt te i tystnad.
Sngelar då och då på varandra. Ljuset som står på bordet kastar skuggor i ditt ansikte och får dig att se mer levande ut.
Ger glädje åt dina ögon.
Jag låter tankarna leka och funderar på hur du såg ut som liten.
Antagligen var du en söt liten docka med korkskruvar.
Jag var tjock och folk sa sällan att jag var söt.
Min roll var att vara charmig och lite blyg.
|
|
|
|
