Regnbågens skafferi |
Långt ifrån många visste. Vägen till det upphöjda var fortfarande täckt med strukturerade labyrinter och taggtråd. Och de som visste, var fortfarande bara de storögda. De med ögon stora som julkulor som snappade upp tendenser och deras snaskigheter fortare än själva uppkomsten. Samlade rutinerat på sig alla misstankar och ledtrådar i omslutande fickor för att sedan på rasten lägga upp det på dissekeringsbord och sortera allting. Sortera, separera, konstatera - och slutligen döma. För att sedan vid nästa möte i matkön ha genomgått julkuleförstoring av ögon. Polerats med håniska synfält och även vässat det där kniviska i blicken som har förmågan att skära rakt in i ens näthinna. Förutom dessa vider till människor som spred viskningar likt flygblad och de små men stora orden, så var det ett svidande erkännande att det inte fanns mer än så. Aldrig ett uttalat ord eller nyckel till mening -aldrig ett försök till rättvisa mot mig själv. Istället gick jag runt med livräddheten i hand. En livräddhet som ägde klor av slipat glas, som gnagde skavande hål varje dag. En frustrerande glashärva som i alla tider vägrat att kompromissa.
Och det var just på grund av det som jag just nu kunde känna rysningar endast via tanken på det vansinne till storhet som beslagtagit mig totalt. För jag kände mig, i denna stunds minut, nästintill oförskämt imponerad av mig själv. Någonting jag aldrig känt förut och som jag aldrig skulle få vara med om igen. För jag hade gjort det. Det storsinta som bara sinnesfördärvade eller narkomaner kan få för sig att göra. Ett impulsivt blottande som hade kunnat få katastrofala följder. Jag hade helt okontrollerat genomgått en form av inre revolution, plågats i det som hade kunnat frysa mig ensam och överlevt utan att ha blivit dekadent på heltid. Jag kunde inte annat än att vara glad.
Jag hade rent konkret upplyst min bäste vän, Sofia, om den inlåsta och väl förslutna hemlighet som legat arkiverad sedan dess födsel. Det hemliga som byggde på det faktum som fick normskadade antroper att vända ryggen till, och icke skadade humanister att betrygga välmätta avstånd. Det hade tagit mig en hel dag att ens yttra en ledtråd i ämnet. Jag hade inte ens kunnat sträcka mig till hintar. Och självklart ifrågasatte hon mitt timida uppförande på det där viset hon alltid lyckas med före alla andra, eller snarare - den ende av alla andra. Det visade sig att avslöjandets sofistikerade nakna version, var det bästa jag blottat på länge. Det var som att min själ plötsligt upphörde att gå på kroniskt elixir i samma anda som orden rann ur mitt huvud. För allt blev så lätt. En tyngdlös fjäderhet som på ett timidfullt sätt åtog sig rollen att spela cerebralets subtila ledstjärna. Den stjärna som varje dag stod för ljusnivån.
För Sofia hade lyst upp, som om hon stulit en handfull solstrålar, och sett nästintill lugn ut bland kuddar av manchester. Hennes sangviniska ögon log mot mina, som att de hela tiden vetat i det latenta sorlet av misstankar. Hon förklarade sedan, med sina pedagogiska klangord, att hon under lång förgången tid tyckt att det fattats något. Hon liknade det vid ett tomrum som behövt fyllas - ett tomt rum för mig. Bara hon kunde sådant, förmågan att se in i mig på avståndet en vän oklanderligt var besutten med. Hon var nog bäst i världen!
Självklart kunde jag inte undgå att nämna Honom. Det var som att min plötsligt befriade tunga saknade spärrar och hejdlöst kastade ut ord utan andakt. Den tankeverksamhet som komprimerats inom mig i miljontals glaskrossande stunder upplöstes nu som en solid massa. Jag berättade om smsen, om hur vi bestämt oss för att fika, om hans namn, Liam, om hans spjuverhet och hans ögon. Om att han aktivt deltog i RFSL och hur han ideellt jobbade för dem varje dag - likt en hjälte från en saga. Om hur han frågat mig om hjälp på föreningens årsdag och hur jag ivrigt tackat ja. Om spänningen över att lära känna honom och hur jag utan hämningar saknade honom trots att vi bara var två främlingar i en myrstack.
Men dagarna gick snabbt, ungefär lika snabbt som känslorna började bli blint upprymda för mannen jag banande fort höjt upp på piedestal. Varje gång jag slog på min kompaniska spion till dator sökte sig fingrarna som på automatik till snabblänken till Qx. Synade hans överbelastade gästbok med laserbelagda ögon. Hans uppladdade bilder, hans blogg, för att kontemplera - hans nåbara liv i elektronisk form. Det var vad mina dagar plötsligt började att innefatta, förutom de tillfällen som jag flanerade runt på stan, i hopp om att plötsligt konfrontera honom bland rulltrappans uppfunna gläntor. Om han inte svarade när jag, efter infantilt långa ältanden, formulerat en rad mjuk text i sms-form, så kunde jag känna subtila små nålstick inombords. Främmande nålstick vars sveda jag tidigare aldrig upplevt.
Efter en tid var det helt konstaterat. Han hade kidnappat mina tankar och beslagtagit det röda. En beundransvärd tjuv.
Väl på den efterlängtade RFSL-dagen var min anda blint lyrisk och barnsligt sprudlande, som omfångad av en eterisk berusning. För det kändes längesedan. För längesedan som nuförtiden var en trivial känsla, vilket gjorde att han inte behövde se på mig länge för att min blick modest skulle flacka. Såsom den informerade planen löd skulle vi dela ut kondomer för RFSL - riksförbundet för sexuellt likaberättigande. Färgglada minimalistiska paket väl förberett med könssjukdomshäfte till som innefattade gonorré, hepatit, mycoplasma och patologiska smitthärder vars existens jag aldrig hört talas om, men som fick mig att tänka på toxiska ormars julafton. Liam glänste mot solens tinder i sin skarpt kadmiumröda T-shirt och gav även mig en likadan, inklusive en RFSL-krans som i sedesam ordning ägde dess autentiska färger härstammat från regnbågens skafferi. Jag kände hur symbolerna alstrade från mig likt bländande reflexer där vi tågade fram bland torg och gator, folkmassor och svärmar. Delade ut det som skulle delas ut - tog de inte emot så fort inta förmågan att ignorera och ladda om till nästa konfrontation av hungrig massa. Jag blev efter hand förvånad över min kompetenta förmåga att visa nonchalans och frivolitet mot de ständigt gnagande blickarna som tentativt gjorde allt för att borra sig in och skada. Det var likadana julkulor till ögon som de från skolan. De som snattade arrogans och laser på helgerna och som uppenbarligen inte hade tid med homotrams. Eller så var det bara jag som inte ville se bekantheter en dag som denna då mina tankar hela tiden gjorde anspråk till rymning mot den röda och varma delen av tankarnas olika virrvarr.
Tåget leddes av den tappraste av alla, Thomas, men som egentligen ville bli kallad för Tina och som skrynklade ansiktet på det mest egendomliga vis när någon råkade komma med fel bokstavskombination. Han var föreningens ordförande. Den som besökte skolor, bakade kanelbullar och som kunde sitta uppe nätterna i ända för att få alla färgglada häften vikta. Han hade alltid ett lillfinger viftandes i luften på det mest feminina viset. Bar alltid sangviniska ögon och en extrovert glans som gjorde att han lätt uppfattades som en människa från solen. Han blev min vän direkt och det dröjde inte länge innan han gav mig ett särskilt passerkort till lokalen.
”Om du vill hjälpa till eller så!” Hans alla piercingar reflekterades mot solen.
På de olika rasterna passade jag och Liam på att smyga iväg för oss själva. Han initierade till varje finurlighet och impuls vilket passade mig bra eftersom min egna fantasi gjorde anspråk på att vara skygg och inlåst. Inte inlåst med vilja utan snarare inlåst på grund av en inbyggd atonal rädsla som ryckte mig i nackhåret så fort jag antydde en tendens till utsvävning. För jag såg upp till honom något så fruktansvärt, mentalt, och nöjde mig bra med att bara få känna på stoltheten att ha honom där.
Vi satt på ett broräcke, för farligt för sitt eget bästa, och kände på dess berusning tillsammans. Vi skrattade åt tanten som liknade en kyckling från Mars, åt konstiga hattar, gångstilar och till slut även åt dem med häpnaden i handen som stannade till, viskade och som mest liknade fågelholkar när vi offentligt greppade tag om varandra på det mest intima viset.
Trots slagorden som stundvis lyckades förinta det serafiska skydd jag lindat in mig i, kändes mina kläder inte särskilt tunga. Jag fanns där bredvid honom, omvandlade den kaotiska omvärlden till ett lystet lugn med spelande harpor, och kände mig lika jovialisk som solen iklädd sina bästa strålar -väl medveten om att alla fick veta det som rasade många bröders sköra korthus.
Dagen efter ringde han.
”Vill du följa med till min mormors sommarstuga i Tomnäs över helgen?”
Jag blev naturligtvis exalterad över hans optimala inbjudning och tackade ja utan att ha funderat över någon transparent lögn som rutinmässigt skulle tillägnas mina ovetande föräldrar. Det kändes på något vis stort och jag kunde inte förmå mig att le i min ensamhet när jag lät den röda luren försvinna från örat. Jag var visserligen klassad som hans partner nu, men att han valt att ta med just mig till en plats som antagligen var ett enda somrigt paradis kändes fruktansvärt smickrande.
Efter att ha formulerat något i stil med att jag skulle följa med några klasskompisar på någon slags tältning över helgen, bjöd jag min snabbpackade väska till dans och for, med en samling upprymdhet i fickans förvar.
Han höll stundvis min hand under bilresan samtidigt som han koleriskt upplyste om allt från spexiga hattar till melodiösa popdängor. Hans stundom lösaktiga förmåga att utrycka sig, och hans provocerande sätt att skämta irriterade vissa. Sofia tyckte inte alls om det. Något som hade framkommit redan efter första gången de frotterats med varandra. Ibland verkade det som att hon till och med undvek honom. Något som skoningslöst bekymrade mig.
”Han är så spattig av sig, ett riktigt nervvrak! Förstår inte hur du står ut med denne pajas!”
Sedan hade hon bett om ursäkt eftersom hennes ton kunde uppfattas som väl spydig. Nog var han olik mig och socialt sett intensivare än någon annan människa jag träffat. Jag var, trots det, blint förälskad i clownen som jonglerade bäst med käglor av emotionell rödhet.
Vi badade, fiskade, solade, trillade i sjön och skrattade. Vi kysstes i smyg bakom husknutar och bakom snår. Alltid hemligt. Alltid i hemlighet. Den sista natten smög Liam upp till mitt gästrum på övervåningen och väckte mig. Klockorna hade slutat ticka och huset andades tungt.
”Jag sover här, och går ner innan någon vaknar.”
Det var något magiskt över det hemliga. De små stegen som gått upp för trappan. Handen som berört och orden som viskats i yttersta vaksamhet. Lite timidsamt låg vi till slut bredvid varandra i den arkadiska sängen som utan tvekan skulle kunna härstamma ett slott från gångna år. Han pratade på som vanligt men i en sällsam späd ton - ingen plats för tystnadens vakuum. Jag hade börjat tänka på det och förstod sällan hans konstanta fruktan för det penibla bokstavstomma - minst heller nu. På grund av den presumtiva vetskapen om att vi aldrig legat intill varandra på det här sättet förut drog jag ständigt orytmiska andetag som efter ett tag kom att värka i bröstet. Låg så medan jag lyssnade på hans historier som saknade handling, för att sedan se på honom med bädjande ögon likt en hundvalps. Och sedan, helt plötsligt, rörde han vid mig.
Från och med den stunden förvandlades allt till en gåta utan stödhjul.
Nästa dag var han borta, som lovat, och vid frukosten kunde jag inte låta bli att le. Även fast det ibland blev mot hans mormors åskande korpögon. Responsen var svår att tyda, men inte så pass påtagligt oviss att det kunde bräcka min inre blomma som glänste med alla möjliga slags blad. Mitt under knastrande hårdbröd och trädgårdssallad lämnade han dock bordet utan ord och med mobiltelefonen klistrad kring örat. Det var först då jag förstod hur olika stor betydelse en liten elektronisk pryl kunde ha för somliga. Min egen låg någonstans i väskans irrande stök men utan att dra i några behovframkallande trådar. Liam hade den däremot alltid nedstoppad i en av sina tajta jeansfickor så att det blev ett sånt där pressat veck efter, vars form bevaras trots att de tvättats i omgångar. Ett perpetuellt skav. Och mitt skav blev på så sätt hans skav. För jag undrade ständigt vilka han pratade timslånga samtal med och skickade sockrade sms till. Hans förklaringar förekom alltid fjäderlätta och drevs fort iväg med vinden. Var jag naiv som inte sa något? En lus som ens ägnade tankar åt det hela. Var jag rädd att den svarta sjukheten skulle täcka mig totalt som ett neurotiskt skal och kanske brista om jag yttrade ett ord i ämnet? Jag gjorde såsom alltid, åt upp min trädgårdssallad, städade upp smulorna från bordet och väntade på honom i tystnad.
”Akta dig bara så att han inte får någon slags makt över dig.”
”Vadå makt? Hur menar du.”
”Ja men alltså, han ska ju inte tro att han kan bete sig hur som helst.”
”Nej men han har ju inte gjort något. Han träffar ju ingen eller så.”
”Hur vet du det?”
”Va?”
”Ja. Litar du på honom?”
”Ja. Eller inte vet jag.”
”Du ska kanske inte oroa dig. Eller så ska du det. Vad vet jag om det. Men han verkar så hal bara… Och kom ihåg att du alltid gör ett val. Även fast du inte säger något så gör du ett val. Tystnaden accepterar. Nu måste jag in på lektion. See ya!”
Medan jag följde Sofias mörka hästsvans som dansandes försvann in i en lektionssal satte jag mig bland stökiga papper på en bänk som luktade skola. Jag tänkte på orden och jag tänkte på halhet. Jag förstod ju precis, men var det vår verklighet? Maktskap och rollspel? Jag fick lust att spotta på alla människor som tog honom ifrån mig. Jag var helt säker på att min blick genomgått färgförvandling till något mörkt så jag fortsatte att stirra ner i golvet för att inte skrämma någon förbipasserande. Sedan tänkte jag på godhet och på ljusa ögon. På värme och på närhet. På stearin och händer. Det pep till i fickan och jag plockade varsamt fram mobiltelefonen för att kunna läsa raderna. Det var från honom. Han ville ses vid RFSL-lokalen och det var viktigt. Jag fick genast en klump i magen. En sådan där som uppstår på automatik helt harmlöst, och som sitter i lite längre än väntat. Jag tänkte på svarta ögon och på glastunna regndroppar. För att sedan tänka på varför jag hela tiden tänkte. Jag reste mig upp och gick rakt ut i vattenpölarna som omringade mig hela vägen till busshållplatsen.
Hans rygg var rak, arrogant och gamisk. Inte alls så där mjuk och charmigt tillsjunken som den vanligtvis brukade vara i RFSL:s färgglada fåtöljer. Thomas var också där. Han gick och pyntade och diskade och nynnade på schlagerdängor i sitt eget.
”Jo alltså det är så att jag var ju hos Markus igår.”
”Vilken Markus? Sa jag med en saltbaserad kula i halsen.”
”Jo han från Borlänge. Du vet, som jag skulle hälsa på ...”
”24-åringen?”
”Ja just”, sa han för att sedan inta en plågsam och filmaktig ordvila samtidigt som jag satt och vred mig i mitt inre. Någonting kändes så falskt och mekaniskt att jag knappt kunde andas. Jag trevade efter syret i min osynliga bubbla jag byggt upp men som var nålavstånd från att spricka. Han förvandlades plötsligt till något makabert i den hemtrevliga fåtöljen, samtidigt som han alstrade ett oskuldsfullt lugn. Jag kontrollerade ögonfärgen. Den var mjuk och blå, som om inget särskilt skulle vara på bordet. Det var det inte heller. Bara ett fåtal smulor från en chokladbiskvi som någon sävlig själ från gårdagen knaprat på medan den läst om årets nominerade homopar. Jag tittade på smulorna och försökte koncentrera mig på de olika nyanserna, för att ignorera den frustrerande väntan på orden som trots vapen utan styrka var benäget att i vilken sekund som helst döda. Mellan flykterna kunde jag tyda andningen inför ett knivhugg.
”Han, eller vi… gjorde något. Alltså förlåt.”
Jag lämnade smulorna med blicken och lät den istället likt laser falla på hans genomskinligt svaga. Retande nog var de fortfarande så där banalt ljusblå och jag granskade dem likt en utspådd dystopi. Nej, de ändrade inte färg och hans hållning bräcktes inte. Ty han satt likt en konung i sin tron. Bara satt. Jag fick lust att spotta på honom. Spotta honom rakt i ögonen och göra dem för evigt vita och blinda. Jag tyglade min impuls och bestämde mig istället för att spotta på världen. Jag reste mig hastigt upp och lämnade honom likt ett förskrämt vilddjur. Stegen var hårda och jag hoppades att de någonstans hos någon hördes. Samtidigt som jag kom på mig själv med att jag inte brydde mig om steg eller dissonanta ljudspel. Jag sprang längs med den regnberikade trottoaren och kastade mig på första synbara buss. När jag satt på bussen kom jag att tänka på att han aldrig sprungit efter. Inte heller ropat. Tunga korpar satt nu på mina axlar. Det slog mig sedan att han antagligen fortfarande satt på det där infantila sättet och kände sig som en mästare, med ännu ett namn på en lista. En till korp anlände.
En vecka hade nu gått sedan jag ens såg skymten av honom. Jag hade inte orkat bry mig. Jag var som avtrubbad, avskalad och transparant. För aldrig någonsin hade jag känt mig så tom. Totalt urblåst balans, värme, svarthet, korpar och stearin. Min dator hade jag lagt i karantän, tänkte att den nog var full med virusattacker från honom.
För nog försökte han ruska liv i mig. Skickade små tystlåtna sms om kvällarna där han ännu en gång bad om ursäkt och där han även påstod sig att sakna. Jag fnös och det sved. Det sved att jag fnös. Tills jag vid ett tillfälle bestämde mig för att släppa alla hämningar och frigöra det koppel jag instinktivt kopplat mig själv med. Nog var jag en på hans lista. En bekant från en tid. Någon som han fick och förnöjt kunde trampa jäms med asfalten och dess ytnivå. En sådan som utan större manipulation placerade honom på en piedestal till skyarna helt bortom eftertanke och distans. Trots den insikt jag vid varje saknad inpräglat och likt runskrift graverat i förnuftet kunde jag ändå inte förmå mig att blunda till att få veta vad han ville. För vem var han? Det var något som ständigt spökade i mitt huvud bland allt för många sömnlösheter.
Vi bestämde att vi skulle ses på en tisdag. En ovanligt blek tisdag, som nästan gick ton i ton med min triviala sinnesstämning. Jag lämnade huset väl omsett och låst. Jag ägnade till och med en stund åt att dra ur alla sladdar till vattenkokare och brödrost, något jag i vanliga fall brukade låta undgå till mammas kroniska missnöje. Jag gav även hunden en extra klapp denna förmiddag som smygandes började övergå till en eftermiddag med grå nyans.
När jag slutligen befann mig på bussen gav jag utlopp för de sista tankarna. Jag hade tidigare pratat med Sofia på telefon, och fått hennes mentala styrka till försvar i innerfickan. Jag hade till och med växlat några ord med Thomas. Det var visserligen via chatt och kantig text, men raderna kändes ändå viktiga och fruktansvärt upplysande. Han hade berättat om Liams svaghet. Fasad, osäkerhet och hans extroverta polermedel. Om den lilla pojken under hatten, och den skadliga rollen han bar och smittade andra med. Om hans mamma som hatade bögar och om hans syster som ständigt tryckte ner hans mentala till en amorf linje. Saker jag aldrig hade vetat, men saker som förklarade de frågor jag aldrig gett ord. Det latenta som existerat bakom spex och hysteri, färg och glamour. Han kändes plötsligt som en mur. Kanske var det också det som gjorde att jag ville träffa honom en gång till. Chansen att få se honom på riktigt.
Likt den försummade leksak som jag kände mig, gick jag slutligen av bussen, och det dröjde inte länge innan jag kunde skymta konturen av hans svarta hatt, lutandes mot tegelväggen till Hemköp på andra sidan gatan. Han låtsades inte se mig förrän jag var på en två meters avstånd ifrån. Då lyfte han sitt huvud, gav mig mystiken serverad på silverfat och erbjöd en fika på Café utkanten. Staden var gles denna mulna dag och vi var nästintill ensamma på gatan som ledde till konsumtionens alla utbud. Han malde på om sina rosa-pudriga pinsamheter han varit med om, om Big Brother-sex eller något annat för banalt för sin tid. Allt i sedesam ordning som att han var rädd för den där allvarheten och djupet som någonting faktiskt kunde ha. Jag själv hade murat in mig och uppfattades antagligen som avskärmande introvert, och så utvändigt mättad som jag även föreföll mig att vara. Var jag ett tidsfördriv, en trygghet, eller en form av mänskligt eskapism-material. Någonting att fly verkligheten med? Hans verklighet till vardag bland slagord, hat och ärrbildande familjeklor.
”Jäklar anåda vad tyst du var idag!”
Jag gav honom pausen för att samla ordkraft. Sedan förberedde jag änglaspelet som skulle förefalla så pass ärligt att han skulle bli tvungen att se sig om efter rollen han annars kunde utantill.
Jag stannade till. Han också
”Varje gång jag träffat dig har det inte riktigt känts verkligt. Det är som att man pratar med dig och du svarar. Men du gör det som på automatik, du är alltid glad och du flyter fram som på ett rullband. Jag får liksom ibland känslan av att det ibland inte är du. Eller snarare vem är du?”
Det blev tyst. Som en spegelblank sjö omvandlat till ljud.
”Hur mår du egentligen?”
Det var då han satte sig ner. Som ett litet barn föll han ihop mot caféets tegelmelerade baksida. Det luktade mineraler, salt och jag kunde höra tårarnas subtila slag mot stearinblek hud. Han darrade till i omgångar likt ett fruset djur upplevandes fel klimat. Samtidigt var det som om någon tröck på en lampknapp med 100 watt. För det lyste kring honom. Han blev för första gången levande och det var just då jag insåg att det för första gången kändes som att jag verkligen var med Liam. Sedan var det som om någon knäppte med fingret, för plötsligt slocknade lampan. Tårarna torkade på mindre än fem sekunder, ungefär lika snabbt som tiden då han reste sig. Hans röst intog en slags mekanisk mörk ton, som om den vävts av åska och korpar. Det han öppnade munnen för att säga var:
”Vi går”.
Fasaden var tillbaka mer välpolerad än någonsin. Han hade tagit på sig täckmanteln igen och det han ville var att gå.
Och det gjorde han. Med snabba transporterande steg. Själv stod jag fruset kvar och fick känna på känslan av att vara förlamad. Sedan gick det upp för mig att han höll på att försvinna, här och nu och att han inom kort skulle vara utom mina synfälts väggar. Med ett försök att greppa den verklighet jag skoningslöst befann mig i ropade jag desperat efter honom. Inte det bästa att säga, men det första som kom ur mig och som min inte allt för vana panikhanterare valde.
”Liam!”
Han vände sig om.
”Är du arg?”
Han bara stirrade på mig, med en ihålig men samtidigt blixtrande blick. En svart blick vars tyngd gick rakt igenom mig men som stannade någonstans därinne och växte. Jag kände mig ännu mer förlamad, som om hans blick hade krafter och kontrollerat fryste fast mina fötter i marken. Sedan vände han sig om och gick.
Aldrig har jag varit så rädd som i det ögonblicket, i den sekundblixten då han släppte mig med blicken. Aldrig har jag varit så rädd i hela mitt liv som i den stunden då jag själv vände mig om och började gå mot Östra hamngatan. Det gick virrvarr i huvudet som krigade mot varandra. Det enda jag kunde tänka på var morgondagens tidning med rubriken:
16-åring, Falun - begått självmord. Jag kände mig yr.
Jag får några sms ibland, men jag har aldrig svarat. Hans attityd avslöjar att han fortfarande känner makten kring piedestalen, och att jag, i hans ögon, blir lika svag av hans ord som en gång för längesedan då han var något större än hjältar. Det är löjligt irriterande att han på samma förmätna sätt tror att jag krälar efter hans hälar likt tiden stått still. Konstigt nog så har min ork spelat väl. Han är en slagen människa, en sarjad människa för att inte påstå en osäker människa. Likt ett spöke. En tejpad kontur med innehållslös mall. En sargad Laban tömd på värme? Ett spöke för cynisk för sin egen verklighet. En verklighet skapad av fasader och rollspel, men även en verklighet som han behöver för att överleva. Jag vill inte sticka honom - sms-raden förblir tom ...
Även fast jag hatar greppet han hade om mig och även fast jag avskyr hans kalkylerade spel. Fast han sårat mig såsom ingen annan någonsin haft förmågan att göra, så är jag någonstans glad att jag gick till fiket den där förväntansfulla torsdagen i våras. Han tämjde mig inte unik - men nog tämjde han mig. Han fick mig att åka hiss från en våning till sju och han gav mig ett helt sortiment med nystan lindade av erfarenhet.
Det händer alltför ofta att jag möter honom på stan. Jag blir först arg, men sedan övergår det i något annat, något odefinierbart som får mig att gilla den annars så fruktade situationen. Blicken drar sig några centimetrar högre upp än avsett. Sedan höjer jag huvudet mot skyn, berikad med vacker frihet för att ignorera hans hatt mer än jag trodde var möjligt. I ögonvrån skymtar jag alltid samma kontur. En liten pojke under en liten hatt som ansträngt står och trampar på samma ställe. Jag själv är redan framme vid nästa trottoarkant.
|
|
|
|
