På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Jag älskar min bror (kap 20)

Waay, har lyckas fått ihop ett ännu kaptiel, applåder till mig ^^ hehe
Hur som helst, hoppas ni gillart och blir väldigt glad om ni lämnar en kommnetar, kort som lång, det kvittar :)
Pöss och Kjam på er <3

Kapitel 20

Jag kan inte fatta att jag gjorde det, men det gjorde jag.
Chocken över att jag tog modet att kyssa min egen bror fick mig att hoppa bakåt och stirrar nu förskräckt på honom. Tobias ser helt nollställd, men vem kan klandra han? Ens egen syster springer fram och pressar sina läppar mot hans mjuka. Jag själv är ju lika chockad, om inte mer!
”Förlåt…”
Lyckades jag till slut mumla fram, sänkte blicken ner i backen och trots jag inte ser min storebros uttryck vet jag att hans ögon är uppspärrade och hakan nere i baken. Vimlet av folkmassorna som går förbi oss känns som de vore flera ljusår ifrån.
”Mar...”
”NEJ!”
Skrek jag nästan panikslaget för att hindra honom att kanske att säga något som att vi ska glömma det, att detta aldrig skett. För att kyssa sitt eget syskon är olagligt!
”Säg inget.”
Möter hans ögon, blåa havs ögon som ser in i likadana. Känner sedan hur tårarna börjar bränna och fylls, jag backar sakta undan, skakar på huvudet men vet inte åt vad.
Tar två steg bakåt, ett till och ett till. Och hela tiden är mitt ansikte riktat mot Tobias som tittar fortfarande förbryllat på mig, det syns på hela han att detta var något nytt och tänker väl säkert att hans syster är mer än bara konstigt. Som om jag tappat all kapacitet att vara något normal och syn på mänskligt.
”Maria, vi borde nog kanske prata igenom detta, jag…”
”Snälla säg inget Tobias, glöm det bara okej.”
Blinkar bort det våta som nu rinner över och salta tårar klistrar sig fast. Han sträcker ut sin hand som ett desperat försök att prata, men munnen förblir vid öppen och hela tiden backar jag undan. Gråter och låter det vara, orkar inte torka bort dem och bryr mig inte om vad de olika folkslagen på flygplatsen tycker och tänker, dem existerar inte.
Allt jag ser är filmen i mitt huvud då jag kysste min bror, den konstiga känslan att göra det, att kyssa någon av ditt eget blod och gener. Jag borde kanske känna något, men det gör jag inte, jag känner ingenting. Det är bara tomt inom mig.
Som om jag lämnat min kropp och nu tittar från ovan ner på denna märkliga händelse.
Nu när jag står runt tio meter ifrån honom stannar jag och säger tillräckligt högt genom gråten.
”Tobias åh hem och glöm att du ens träffade mig här, den Maria du en gång kände finns inte längre. Hon är utbytt till en annan.”
Nämligen Sara, en lögnerska som inte berättade sanningen för Bill som hon borde har gjort.
Det sista jag ser av min älskade bror är hans blonda små lockar och förvirrade blåa havs ögon och som verkar inte veta hur han ska regera.
Sedan springer jag.

Ökar stegen, tränger mig förbi både knubbiga människor och smala som pinnar med svarta ränder längs kinderna. Råkar också precis innan jag är vid utgångarna inne i Londons flygplats, lyckas jag springa in i en annan.
”UFF!”
Hjälplöst faller jag som i slow-motion och det är som andan går ur mig då jag landar med en hård duns på ryggen, och hinner knappt uppfatta personen som jag sprang in i landar ovanför mig. Svagt i mitt medvetande hör jag ljud av skor som kommer rusandes emot oss, omtumlad känner jag hur någon också lyfter den som låg över mig och när mina ögon äntligen ser ljuset av lamporna ser jag en stor skara människor som stirrar på mig.
”Hur mår du? Gick det bra?”
Frågorna kom från alla möjliga, lyckades dock inte urskilja från vem så jag svarade bara enkelt som ”fint” och ”bra”. Såg sedan en hand som sträcks till mig och grabbar tag i den.
”Tack.”
”Det var så lite så.”
Nu när jag står upp på fötterna ser jag personen som hjälpte mig upp, en tjej med rött hår som eld och gråa ögon släpper greppet om min hand och tittar sedan på personen jag lyckades springa in i. Kom även fram till att detta är TREDJE gången jag gör det, helt otroligt hur duktig man kan bli!
”Hur gick det?”
”Jo, det…”
Jag tystande då jag upptäckte att det inte var till mig som en man med skägg hade pratat till, utan människan jag fått över mig. Till min nästan förskräckelse flämtar jag till, hur i helvete kan det vara HON igen?! Tänkte jag med uppspärrade ögon, för personen jag sprang in i var hippie kvinnan med sina Harry Potter glasögon och sina jävla fågelburar.
”Tack, det är bara bra unga man. Men jag tror mig gissa att min tekopp gick sönder.”
Svarade hippie kvinnan, jag rynkade på näsan då hon rättade till sina stora runda glasögon och började rota i väskan. (Vadå för jävla tekopp?) Ville jag nästan säga, ofta man bryr sig om en sån liten sak och inte bryr sig om MIG! Ja, ja, ska inte klaga här. Men det känns som den skara av folkmassan som samlats runt oss mera bryr sig om den galna tanten än hur det gick med mig som fick henne över sig! Och där med tappade andan också.
Jag fnös argt till, alla kan ju bara ta sig röven!
Irriterad stampar jag med ena foten.
”Jaha, någon som undrar så det gick det INTE så bra för mig då, tappade andan men jag går nu. Hejdå?”
Ingen reaktion, de bara stod och pratade med tanten och tjejen med det röda eld håret inspekterar nu noga tekoppen som verkar oskadd.
Det började bubbla upp inom mig och blev mycket upprörd. Ingen, verkligen ingen verkar bry sig om mig! Ett skrik inom mig vill ut men håller det inne och går istället min väg.

”Alla kan fan ta sig röven!”
Ilsket muttrar jag för mig själv, sprakar till en öl bruk ute på gatan. Bryr mig inte ett skvatt om att kolla på det fina området med sina träd vardera sidan av vägen och en liten plätt på högra sidan. För upprörd för det och känslorna vet jag inte längre vad jag ska kalla dem, just nu känner jag dem alla på en gång och mot min vilja tränger sig tårarna också fram.
”Uff!”
Hörde jag hur någon flämtade till men bryr mig inte, han kan också ta sig röven, eller hon vad nu det var.
Tobias kan ta sig i röven för att han alltid måste prata igenom saker, fattar aldrig att ibland ska man bara släppa saker. Som kyssen.
Anledningen till att jag gjorde det var för att kolla om jag verkligen älskade honom, eller bara som en bror. Vilket visade att jag inte gör det, jag kände inget bara en äcklig känsla av obehag. Jag är faktiskt lättad och glad att jag nu ser honom bara som min storebror, slipper plågas och våndas av alla konstiga tankar. (Men ändå är jag osäker)
Rasmus kan också ta sig röven, den idioten kommer snart att knarka ihjäl sig!
Kanske borde jag slänga ut honom, men jag kan det inte fast jag mer än allt vill säga åt honom dra. Det är väl för att jag har någon slags av känsla för honom.
Om det är förälskelse eller inte vet jag inte. Men något är det i alla fall.
(Suck)
Jag stannar till slut till vid en busshållplats som jag såg att den går till mitt jobb. Egentligen känner jag att jag inte orkar men jag behöver verkligen pengarna, så vad ska man göra?

I väntan på bussen börjar några andra människor samlas vid hållplasten och tittar inte jätte noga på dem. Kollar bara lite skeptiskt på en gubbe med en stor svart soppsäck över axeln, vad ska han ha den till? Frågandes stirrar jag på honom, förmodligen kände han mina blickar i ryggen för han vänder sig om stirrar hårt på mig. Ja, nästan som om han inte såg mig.
Efter ett tag blev det hela rätt så obehagligt så jag vänder bort blicken och tittar stint på ett rosa tugummi på vägen istället, som faktiskt är väldig fascinerande.
Ett brummande ljud hörs då bussen kommer och stannar till med ett hiskligt tjut och kan inte låta bli att skratta lågt.
Ljudet påminde lite om hur Tom satt på golvet på flygplatsen och lekte bil. Och när jag tänkte på det så lede mina tankar mot Bill, suckar djupt och går sedan in i bussen och betalar för min buss biljett. Halvt som halvt medvetande söker min blick efter en ledig plats och till min djupa besvikelse fanns det bara en.
Bredvid Gubben med Soppsäcken.
Helst vill jag stå upp men benen är för trötta för det, så jag går längre bak i bussen där han sitter och sätter mig bredvid han, utan att ge en så mycket till blick åt honom.
Han kan också ta sig i röven, bara för att han är skrämmande och ful.
Med ett gung åker bussen vidare, och kan säga att det inte är en sån där känd röd buss utan en faktiskt rätt så vanligt gammal tråkig buss. Lite synd för jag har inte hunnit åka med en sån då jag inte behövt ta bussen någonstans än. Efter några minuter i bussen så stör jag mig redan mer än förut på Gubben med Soppåsen, känner hur hans ben nuddar mitt och som reflex rycker jag undan det och kollar snabbt på honom. Ett äckligt flin lyser upp och ger honom bara ett stelt leende som hej för att sedan titta bort igen.
Men en gnagande känsla vägrar lämna mig, något med gubben bredvid mig. En känsla av att jag träffat honom förut men kan inte placera vart. Så i smyg sneglar jag åt hans håll, det är som magen knyter sig. Byxorna han bär är slitna och säckiga.
På huvudet har han en keps nertryckt och luktar svagt av alkohol.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

sandruskapuska - 13 jun 08 - 02:12- Betyg: