Violas hemlighet ( del 2 ) |
Här kommer den andra delen !!!
Naturligtvis var det inte så alltsammans började den där dagen i augusti 1983, när Elias lovade att stå modell åt mig. Naturligtvis började det långt tidigare. Men för mig kommer den där dagen alltid vara en vändpunkt.
Det var efter det som jag insåg att mitt förhållande till min bror aldrig var vad man kallar ”normalt”. Jag hade en dörr inuti mig. Allting som jag inte ville förstå hade jag slängt igenom den. Svartsjukan. Den panikliknande känsla som vill suga tag i mig när FRAMTIDEN kom på tal. Den som skulle skilja mig och min bror åt, som den alltid gör med syskon. Det faktum att alla pojkar jag lärde känna hade något fel som Elias inte hade. Allt det där och mycket mer hade jag slängt igenom den där dörren,
I Augusti 1983 var jag 16 år och Elias 17, och jag tror att det var så att rummet innanför dörren blev fullt. Det gick inte att trycka in mer dit. När jag försökte ramlade alltsammans över mig. Jag slogs men förlorade.
På vinden hittade jag ett gammalt marinblått draperi som jag bredde ut på min säng. Där placerade jag Elias skön och naken. Men när jag såg hans huds varma, sommarbruna färg mot det blå tyget, slängde jag krokiblocket i ett hörn och tog fram duk och oljefärger istället. Två joggingturer i veckan och det ganska tunga jobbet som målarlärling hade gjort Elias kropp muskulös, spänstlig och tacksam att måla av. Första kvällen var det nära att jag gav upp helt, för Elias frågade var tredje minut vad klockan var och om det inte var färdigt snart. Men så kom vi överens om att han skulle få ligga och läsa under tiden, så han hämtade några serietidningar och förvandlades med ens till en tyst och tålmodig modell. Han låg på sidan stödd på armbågen och boken gjorde bara det hela mer naturligt. Mitt rum låg åt vänster och på kvällen kom ljuset från den nedgående solen krypande in genom fönstret och färgade Elias nakna kropp i varmt orange. Skuggorna blev mjuka och blå. Jag målade under intensiv tystnad och den första tavlan som raskt form på duken. Givetvis var jag alldeles fel person arr ge en objektiv bild av Elias men jag kan i alla fall försöka. Han var längre än jag. I85 cm, kanske. Håret var sandfärgat. Det var tjockt och lite lockigt och för det mesta i behov av en frisör. Munnen var ganska bred med fylliga läppar och ögonen var mörkblå och fulla med liv. Att han såg bra kan jag nog säga utan att bli allför partisk. Det var fler flickor än jag som upptäckte det.
Liksom de flesta syskon rök vi ihop ibland. Elias kunde ha ett fruktansvärt humör. Han kunde bli så rasande arg att man blev riktigt rädd för honom. Han blev alldeles svart i ögonen och fick ett utbrott, sen var allt över. Över huvud taget hade han lätt att visa vad han kände. Han skrattade eller grät, var öm, rar, varm eller fruktansvärt arg. Han var sällan grinig eller småirriterad. Mamma älskade alla sina barn, Ylva och jag var aldrig försummade på något sätt, men Elias var hennes ögonsten. Det hade jag all förståelse i världen för. Han var den bästa kamrat man kunde ha. Han var bra att prata med, att tiga med, att skratta eller gråta med. Och han hade massor av humor.
Den var kanske lite kort men jag orkade inte skriva mer idag.. förövrigt är Ylva deras storasyster ;)
|
| Kommentarer | | LillMandiz - 12 apr 08 - 14:37 | bra,
imrogon kan du väl lägga ut en ny ? (a)
*Ler stort och blinkar med ögonen* | | IrMiS - 12 apr 08 - 14:35 | Fint, bra.
Väldigt lik boken syskonkärlek,
och hoppas verkligen det ändras..
Annars bra..
//irmia |
|
|
|
