Världen Klink (fantasy) |
Klockan ringde sju, Sofie föll nästan av sängen när hon skulle få tyst på klockan. Måndagar var det västa Sofie visste, att gå i skolan var också tåkigt. Men ändå var Sofie glad eftersom skolbalen närmade sig, hon kunde inte vänta tills hon äntligen skulle på bal. Dessutom så var det sista skolterminen sen skulle hon och Yuka på gymnasium.
Men den måndagen var inte som alla andra. De hade nämlingen fått två nya killar i klassen. Vad dumt att byta skola i slutet av april skolan slutar ändå om ett par månader.
Trots att de nya killarna Anton och Mikael var konstiga, och tvillingar dessutom, så blev de snabbt populära i klassen och snart ville hela skolan lära känna de. Men Sofie var säker på att Yuka var den första som blev kär i Anton. Hon var en sån typ som gillade nya människor ''De är fräsha'' sa hon alltid och log så brett att hennes små kines ögon blev ännu mindre och nästan osynliga, bara ögonfransarna trängde ut genom ihopskrunklade ögonlock.
Men Sofie var sig själv hela tiden, spelade ingen roll för henne om tvillingaran Bill och Tom från rockbandet Tokio Hotel skulle börja i deras klass. Hon skulle vara lugn, skulle inte bry sig om att vara den första som skulle lära känna de.
Sofie satt i sin säng och läste i Okej tidningen om Fall out boys nya album. Sterion rullade Guns N' Roses - Knockin' on Heavens Door på högsta volym. Mitt på gitarr solot ringde det på dörren, men Sofie hörde inte. När låten tagit slut stängde hon av stereon och hörde att det ringde på dörren. Hon anade att personen måste ringt på längre.
Det måste vara Yuka, tänkte hon.
Yuka vet att Sofie alltid lyssnar på hög musik när hon kommer hem från skolan och därför inte går sin väg innan någon öppnat dörren.
Sofie sprang ner för trapporna så snabbt att hon nästan snubblade. När hon öppnade dörren blev hon förvånad över att det inte var Yuka, utan en liten flicka som såg på henne med lika stor förvåning.
- Hej på dig lilla vän. Sa hon snällt med ett osäkert leende.
Den lilla flickan svarade inte utan tog fram sin väska och började gräva efter något. Sofie trodde att det var en liten skolelev från Nybeck skolan som sålde kakor igen. Det var typiskt att de som går i Nybeck skolan fick sälja kakor och samla pengar till en klass resa, sånt fick aldrig Sofie göra på hennes skola fast än när hon gick i 3:an så kom eleverna med förslag till lärarna som verkade inte bry sig.
Den lilla flickan tog fram nåt ur sin väska, det var ett slags parfym i en vacker flaska. Den såg rätt så dyr ut, det var konstigt att barnen skulle sälja nåt sånt.
Flickan räckte fram flaskan till Sofie som vänligt tog i mot den med ett leende.
- É den till mig?
- Ja, sa flickan tyst med ett vänligt och sött leende, ett sånt som ingen kunde motstå. Det är från en speciell vän, och den lukat jätte gott.
En speciell vän? Vem kunde det vara. Tänkte Sofie samtidigt som hon öppnade flaskan och sprayade lite ut av parfymen på sig. Hon kände den underbara doften av sött nudda vid hennes hy. Hon slöt sina ögon och andades in luften omkring henne och... la sig ned på hallgolvet och sommnade.
Sofie öppnade långsamt sina ögon och blev blindad av den starka soljuset ovanför henne. Gräset hon låg på känndes lika mjuk som hästens sängmadrass. Hon log lite och kännde solen värma hennes kind, hon sträckte på sig och andades in den friska luften. När hon öppnade sina ögon insåg hon att hon befann sig på en plats hon aldrig varit på. Snart upptäckte hon att hon inte var ensam där. Runt om henne fanns träd och bakom de såg hon något som rörde sig. När Sofie reste sig upp upptäckte hon att hon var otroligt lång. Snart såg hon en liten varelse komma fram bakom henne.
- Välkommen till Klink. Sa han vänligt och såg glatt på Sofie som ett litet barn på en gubbe utklädd till jultomten i ett köpcentrum.
- Klink!? Sa Sofie högt och oroligt. Hon hade ingen aning om vart hon var och hur hon skulle komma hem.
Varelsen som såg ut som en dvärg tittade på en annan liten gubbe som såg ungefär likadant ut. Deras förvirrade blickar möttes och då frågade den andra henne.
- Är inte du Sofie Ekdal från Jorden?
- Jo det är jag, men vilka är ni och vart är jag nånstans?
- Det här är världen Klink och vi är Urklar. Du är den utvalda människan som ska rädda vår värld, sa en av gubbarna högt och glatt. Alla andra urklar kom fram från sina gömmställen och började aplodera för Sofie som stog helt stilla och inte förstod nåt.
Sofie hade inget val än att följa urklarna till deras lilla stad.
I staden Kiwi såg allt ut som i medeltiden, kanske ännu tidigare i tiden. Om urklarna utveckas på samma sätt som människor måste människan kommit långt före urklarna. Deras stad påminde henne om byn i filmen Sagan om ringen/Härskar ringen. Till och med urklarna påminde henne om människorna i filmen, de var också korta, men inte som dvärgarna i snö vit utan ungefär upp till brösten på Sofie, dessutom så var Sofie inte särskilt lång och därför måste urklarna vara kortare för andra människor. Urklar var inte heller så olik människan, men man märkte att de var anurlunda, men just nu var Sofie anurlunda.
När de kommit fram till en ut av urklarnas stuga, den första urklen Sofie träffade som hette Mailo, ville Sofie veta allt. Vad hon gjorde i Klink och varför var hon den utvalda till den som ska rädda den.
- Låt mig berätta Klinks historia lilla vän. Sa Mailo tyst och lungt. Hans sätt att säga det var deprimerad och Sofie förstog derekt att historian inte skulle ha nån lycklig slut, om det nu fanns en slut.
- För flera hundratals år sedan hade vi en drottning, Karin, som styrde hela Klink. Vår värld är inte så stor och därför hade vi bara en stan förut. Men med tiden insåg vår drottning att Klink var för stor och därför delade hon in den i två städer, Kiwi och Gile. Drottningen delade Klink rättvist och gav över makten att styra Gile till sin yngre bror Sebastian. Trots att han var kungen över Gile gav urklarna där mindre respekt för honom och mer för Karin. Detta har aldrig bekymmrat Sebastian men efter flera generationer började folket i Gile ge mer respekt för sina kungar och drottningar och till slut blev allt lika i både städerna.
- Men om allt är lika varför ska jag vara här? Undrade Sofie.
- Jag har inte berättat klart om Gile, deras nuvarande kung är fruktansvärd. Drottningen ångrar otroligt mycket för att hon gifte sig med denna man men nu är det försent, han har tagit över tronen och om de skiljs förblir han kung. Han missbrukar makten och vill ha mer, därför har han hotat vår kung att förgöra Kiwi om han inte ger bort den till honom. Men vår kung kan inte låta oss bli plågade av Giles kung och därför har vi skickat 2 ut av urklar till jorden för att hitta dig som ska rädda Kiwi och Gile.
Nu kännde Sofie som om pusselbitarna föll ihop på plats. Anton och Mikael var inte allt några vanliga tvillingar som började på hennes ksola en vanlig dag, utan de var de två urklarna som skulle hitta den utvalda människan som ska rädda Kiwi och Gile.
- Men varför jag? Varför kan inte nån av er bli av med kungen i Gile. Det var en fråga Sofie ville ha svar på.
- Jo, vi vill inte skrämma dig men kungen i Gile har tagit kontakt med en mäktig man som med bara en blick kan förvandla urklar till träd, det var därför bara en människa kan slåss mot honom.
- Men det finns ju hur många människor som helst på jorden varför valde ni just mig?
- Det var inte vi som valde dig, du har varit utvald flera hundra år innan du föddes, vi vet inte heller varför det var just du. Enligt historian sades det att en mäktig stridare skulle rädda Klink, det var därför vi blev förvånade när vi såg just dig. Sa Mailo och små skrattade. Sofie förstog inte vad som var så roligt, att de tagit fel person eller att Sofie såg inte alls ut som en stridare.
Dagen efter skulle Sofie träffa Kiwis kung. Hon föreställde sig en gubbe med vitt och långt skägg sittande på en tron med kungliga kläder. Men så var det inte alls. Kungen hette Florens och var bara 21 år gammal, 21 mänskliga år iaf, i Klink var ett år på jorden lika med 4år. Därför trodde Sofie att kungen skulle vara gammal gubbe med skägg när de sa att han var 84år gammal.
Vad många födelsedagar man skulle kunna ha under hela sitt liv. 4 födelsedagar per år. Vid den här tanken ville Sofie aldrig återvända till jorden igen, men den tanken varade i ca 5 sekunder.
Kungen bjöd på middag och då fick Sofie veta mer om Giles kung och den så kallade trålkarlen som var livsfarlig för urklarna. Nu visste hon allt hon ville veta. Hon skulle få träna att rida på den flygande kon som skulle hjälpa henne att bekämmpa trolkarlen. Sofie tyckte att det var så lustigt med en flygande ko, i vanliga sagor brukar man ha flygande hästan eller enhörningar. Men vad hade hon för val? En ko fick duga, bättre än ingenting alls.
Att slåss med svärd var inga problem för henne, hon och Yuka brukade ju gå på kurs. Där fick de båda lära sig att använda svärd och dessutom slåss mot varandra. Inte på riktigt förståss men den lilla träningen skulle vara till stor hjälp nu.
Snart var tiden inne. Efter att ha spendetar flera veckor i Klink märkte Sofie hur mkt hon längtade hem.
- Undrar vad de andra tänker på just nu, undrar hur de reagerade från början när de upptäckte att jag var borta. Sofie stog i slutet av Klink, desar värld var inte desamma som jorden. Jorden är rund, men Klink är en enormt stor platta som har ett slut och en början. Från slutet där Sofie stod kunde hon se ner i ingenting. Det var natt, ovanpå lyste stjärnorna och de 3 månarna syntes tydligare än någonsinn trots att två av de var halvmånar.
- De saknar säkert dig, speciellt dina föräldrar och Yuka. Sa Milenda och satte sig tyst bredvid Sofie på jordskanten.
Milenda var en liten älva som var med Sofie överallt och berättade om allt Sofie ville veta. Hon hjälpte också henne att träna med hennes ko. Gick det snett och Sofie föl ner fångade Milenda henne med sina lilla magiska krafter.
Sofie tyckte väldigt mycket om Milenda, hon påminde henne om Tingeling i Peter Pan.
- Jag saknar de också.
- Jag förstår dig, det är inte kul att en dag oväntat bara bli tagen hemifrån. Men snart är du hemma igen, imorgon ska du rädda Klink och överimorgon åker du hem igen. Du hinner vara hemma en vecka innan skolbalen. Melindas ord gjorde Sofie en aning glad. Hon slapp åtminstonde missa skolbalen.
Nu gällde det, nu var tiden inne och Sofie var redan påklädd och klar. Hela stan var med och önskade henne lycka till. Sofie var deras sista hopp och hon kunde inte svika de.
När hon red på sin ko efter Milenda som flög framför för att visa vägen passerade de en massa med träd. De såg ut att ha ansikten, sorgsna blickar.
- Är det här urklar som blivit förvandlade till träd? Sa sofie utan av ta bort blicken från träden.
- Ja, detta var våra stridare som skulle bekämmpa Giles kung, men tyvärr misslyckades.
De fortsatte att gå, och snart såg Sofie ett slott träda längst fram. De var nästan framme och nu började Milenda flyga högre upp och Sofie följde efter. Under henne sog hon ett stad, ett som liknade Kiwi fast olycklig. Allt var grått och dystert trots att solen sken för fullt. Folket såg olyckliga ut, inga små barn som sprang omkring och lekte.
När de kommit fram till slottet viste dörrvakterna redan att Sofe skulle komma och därför öppnades portarna framför henne utan att nån gjorde ofrån sig ett ljud. Milenda stannade utanför, hennes uppgift var bara att leda fram sofie till Giles slott.
När Sofie kom in i slottet befann hon sig bara i en hall som var stor och tom. Längst framme stod ett tron där hon anade kungen. Långsamt närmade hon sig tronen och för varje steg ekade ljudet i hela salen som gav Sofie en känsla av att hon inte var den enda som gick där. Och snart var hon framme vid tronen.
- Jag hade väntat på dig kära vän. Sa kungen och reste sig från tronen och bugade vänligt. Men han kunde inte lura Sofie med sin vänlighet, trots hatet för honom var hon trots allt väluppfostrad och bugade tillbaka utan att säga ett ord.
- Jag ser att du har vapen med sig. Sa han efter en stund och pekade på Sofies svärd. Du förstår, vi behöver inte lösa det här med våld. Allt är enkelt, jag ger dig allt du någonsin önskat dig och du lämnar Gile.
- Jag lämnar inte staden förran du lämnat tillbaka folkets lycka. Sofie var bestämmd, och nu förstog hon varför hon var den utvalda. Ett erbjudande på att få allt man önskade sig var inte nåt man fick varje dag. Men trots det skulle Sofie aldrig tacka ja när ho nvisste att Klink var i fara.
- Jag förstår inte ad du menar med att ge tillbaka deras lycka, jag har ju aldrig tagit den från de. Det är deras eget fel eftersom de inte lyder mig.
- Försök inte skylla ifrån dig nu! Jag vet allt om dig, du har fått för mycket makt. Du e bortskämmd och vill bara ha mer. Du duger inte som kung!
Kungen blev rasande och reste sig hastigt från tronen och riktade sig snabbt mot Sofie. Hon blev rädd, trodde att han skulle gå mot attack och därför tog hon fram svärdet. Kungen stannade genast till och efter en kort tystnad gav han ifrån sig ett fånigt skratt.
- Tror du att du kan vinna över mig när du bara har ett svärd och en flygande ko medans jag har med mig den mäktiga Sirjan som kan förgöra dig med bara en enda blick.
Sofie såg det som en hot men hon var inte rädd. Hon visste att Sirjan inte kunde skada en människa och det visste kungen också.
- Det tror jag faktiskt!
Kungen backade några steg med ett leende och gav ett tecken som Sofie inte kunde tolka med förstog att den var åt Sirjan eftersom han dök upp.
Sofie visste exakt hur han skulle se ut och hur allt skulle gå till.
Helt plötsligt förvandlades salen till en slagsmåls plats där Sofie skulle bekämmpa Sirjan. Men sen sa Sirjan nåt till Sofie som fick henne att bli rädd.
- Du tror att jag inte kan skada människan men du har fel, alla hade fel så du har gjort ett misstag som tackade nej till kungen om...
Nu trodde Sofie att det var körd men då minndes hon lektionerna hon brukade ta med Yuka. Deras lärare sa att den bästa ögonblicken för attack är när motståndaren som minns förväntar sig det.
Då tog Sofie chansen, hon hade ändå inget val, även om hon misslyckas spelar det ingen roll för hon skulle göra det i alla fall.
Hon kranade svärdet hårt i sin hand och medans Sirjan förklarade hur dum sofie var som tackade nej till kungens erbjudande kastade hon svärdet med all sin kfart rakt igenom magen på Sirjan.
Alla tre var chockade och bara stirrade på varandra med förvirrade blickar. Sirjan fattade inte hur allt gick till, han var ju inte berädd. Kungen var rädd, nu visste han att han hade förlorat. Sofie visste inte vad hon skulle tänka hon var mest orolig över tanken på att hennes svärd inte ens skadade Sirjan.
Men långsamt föl han ner på golvet och allt som blev kvar ut av honom var aska som flög ut genom fönstret och som en storm rörde sig runt om alla träd som blev till urklar igen. Folket i Gile såg hur riddarna återfick sina liv och förstog att Sofie hade vunnit. Milenda var överlycklig när hon såg Sofie komma ut ur slottet och snart var de tillbaka i Kiwi.
Kiwis kung hade ordnat ett avskedsfest åt Sofie och under middagen fick hon berätta allt som hände.
- Haha! då var det kanske lite onödigt att spendera flera veckor på att lära sig flyga på en ko när man inte ens hade nån användning till det! Sa Mailo med ett stor leende. Alla skrattade hela kvällen och innan Sofie skulle tillbaka till jorden kom kungen fram till henne och frågade:
- Hur skulle jag någonsin kunna tacka dig för det du gjorde mot vårt stad.
- Ja du, det finns nog en sak du skulle kunna göra. Sa Sofie och gav kungen ett leende och en menande blick.
20 Jini.
Sofie och Yuka satt på Yukas säng och bläddrade genomfotton från skolbalen.
När bandspelaren bytte låt till Per Gessle - Tycker om när du tar på mig, började både Sofie och Yuka skratta.
- Den här låten måste ha vart den bästa på skolbalens dans. Sa Yuka och log stort mot Sofie. Sofie skrattade till och kastade en kudde på henne.
- Ja ja, så säger du bara för att du blev vald till balens drottning.
- Med den snyggaste kavaljeren. Nu log Yuka ännu bredare och höjde upp och ner på ögonbrynen.
- Och tack vare vem du fick gå med Anton? Sofie och Yuka kunde inte låta bli att skratta.
- Tänk att det som hände var sant! Men fan hade jag varit du skulle jag be de låta Anton och Mikael stanna på jorden för alltid. Haha!
- Nä, de skulle bara bli besvärliga, det är ju så mycket vi måste berätta för de om jorden.
- Sant. Men du? vad sa du till dina föräldrar när de frågade dig vart du tagt vägen?
- Ja du jag sa att jag blev arg på de när de sa att vi skulle på semester den 13:e juli, jag ska ju uppträda med bandet den 16:e. Så jag sa att jag rymde hemifrån och stannade hos Markus.
- Markus? ditt ex Markus? Yuka trodde att Sofie blivit galen. Hennes föräldrar hatade ju Markus.
- Ja, men jag var ju tvungen att säga nåt så att de verkligen trodde att jag var arg så. De vet att jag vet att de hatar Markus.
- Du är smart trots allt Sofie.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | StukadFot - 12 apr 08 - 14:35- Betyg:  | Hehe den var bra! =)...Verkligen fantasy...fast jag gillade
den =) |
|
|
|
