Nej inte värmer stjärnorna |
Mörkret blir påtagligt.
Det mörknar tidigare på dagarna nu.
Hon sätter sig ner i den kalla sanden.
Hon är själv.
Alltid själv. Men hon klarar sig själv.
Hon behöver ingen.
Stjärnhimlen breder ut sig över hennes huvud.
Havet är svart, svartare än himlen.
Dom flyter ihop vid horisonten.
Den går inte att urskilja längre.
Hon lägger sig ner med fötterna i vattnet.
Det är iskallt.
Men hon fryser inte.
Hon behöver ingen.
Stjärnorna skiner klarare än någonsin.
Månen kastar sitt bleka ljus på vattnet.
Vattnet som är helt stilla.
En mås flyter stillsamt på vattnet längre bort.
Inte ett ljud
Förutom vinden som raslar i den torra vassen.
En svag bris drar över stranden.
Genom hennes hår.
Iskall.
Stjärnorna tindrar som kristaller långt borta.
Så långt borta men ändå så nära.
Hon behöver ingen.
Hon behöver bara stjärnorna.
Ja, hon behöver bara stjärnorna.
Fötterna domnar, händerna likaså.
Hennes andedräkt ångar.
Leker i den kalla luften.
Frosten lägger sig som en hinna på marken.
I hennes hår.
Läpparna blir blå.
Hon behöver bara stjärnorna.
Hon väntar.
Hon har tålamod. Så som alla sagt henne,
att ha
tålamod.
Hon ligger på stranden
Tålmodigt väntar
och hon behöver ingen,
hon behöver bara stjärnorna.
Hon sluter ögonen.
Och andas ut...
Det prasslar till i vassen
en and, möjligtvis.
Men hon hör inte.
Andetagen har tystnat.
Hon behövde ingen,
bara stjärnorna
men stjärnorna värmer inte...
Det är morgon,
solen har inte ännu tittat fram.
Men de första strålarna smeker strandkanten.
smälter
frosten blir långsamt dagg.
Det vaknar sakta till liv
men hennes läppar är förblir blå.
Hennes kinder är fortfarande bleka.
hennes andetag försvann med natten
världen vaknar till liv.
men hon blundar ännu.
Hon hade tålamod,
Hon behövde ingen
Nej hon behövde bara stjärnorna
men inte värmde stjärnorna. .
|
|
|
|
