Alice |
Alice hade bott i det gamla huset efter sina föräldrar, hennes barn och hennes
älskade make Daniel hade dött i en tragiskepidemi.
Hon hade sörjt outhärdligt, trott att hon aldrig mer skulle
le igen,men efter 5år hade hon stött på kärleken igen, iallafall trodde hon det.
En av friarna hade hon slutligen tackat ja till, han berättade om Ceylon,
te plantagen och gården som han ägde långt därifrån uppe i bergen, där skulle han ta hand om henne,
Hon behövde ju komma bort! insisterade han, Dom hade rest i en hel månad för att komma dit.
och nu satt hon där med en man som visat sig vara en helt annan person,
hans blinda raseri skrämde livet ur tjänarna och nu även henne själv.
-Neeeej!,sa Alice och satte sig ner vid det slitna bordet, lade händerna över ansiktet och
grät så hon skakade.Varför?? Hon såg sig själv i spegeln som hängde matrummet, hennes bruna lockar ringlade sig
ner för hennes axlar, ögonen var blanka, Varför hade hon gift sig med gårdsherren Frank? Han som sagt så ömma ord till henne till en
början verkat vara en så fin person och hans ständiga uppvaktande hade tillsist fångat henne,han hade
tagit med henne hit och nu satt hon där i sin bungalow och han hade älskarinnor!
Sen dom kommit till Ceylon hade dom sovit i skilda bungalows.
Hon grät högt, kroppen skakade, vad sjutton skulle hon göra?,
hur kunde hon vara så ini helsikes dum att hon gifte sig med honom??
Hon trodde hon valt rätt, en trygg relation, men ack så hon bedrog sig.
Hon måste fly, men hur? tjänarna kanske skulle se henne..
Han älskade henne inte, han ville bara få henne att tro det
till en början.. allt för att hon besatt ett stort arv efter
en avlägsen släkting, sen ville han ha en son som kunde driva
te företaget vidare han hade skrattat elakt, det stank sprit om honom,
och nu var hon gravid och hettan var outhärdlig,
VAD ska hon göra??? Hennes raseri, gav henne syndiga tankar..
Hon skulle fly, men visste inte vart..
Hon tänkte beger jag mig till en stad som aldrig nämts, då skulle
heller ingen känna igen henne. Alice funderade en stund, beslöt sig för
att ge sig av mitt i natten med hästen Hero, han var snabbast,
sen kunde hon sälja honom på vägen och ta tåget norrut, hon måste bort,
hon måste skydda sitt väntade barn mot fadern som visat sig slå barn,
misshandla kvinnor och blivit besatt av flaskan, skulle hon stanna skulle hon
troligen bli ihjälslagen, då han ilsket slog henne då han kom inranglandes på natten
efter en kväll i den enda lokala puben Ceylon hade. På kvällen hörde hon en av hans
älskarinnors fniss bortifrån den andra bungalowen, hon kände hat, raseri och brevet hon
skrev skulle rista upp hans hjärta för all framtid! Hon packade väskan, tog med ett packe
kläder och lite mat, syssorna spelade högt nu utanför hon lyssnade hörde det rytmiska
dunkandet bortifrån, hon ville kräkas, tårarna brände i hennes ögon, måtte dom ruttna i helvetet!,
tänkte hon, sen tog hon en kopp te och när tekoppen ännu var varm
smög hon tyst iväg...
Vädret var ljummet, för att vara kväll var det varmt.
Luften häruppe var fuktigt tropisk, hon var redan svettig, Hero gnäggade inte tack och lov,
hon klapade den mjuka nosen och sadlade på, ingen får se henne, alla sov hon visste att en
av tjänarna satt på baksidan och höll vakt, hon smög iväg, ledde Hero en bit, satte upp och
så begav dom sig iväg, efter några meter satte hon av i galopp och hästen galopperade ivrigt framåt,
Alice hjärta bankade vilt, men hon kände en iver, en iver att fly
för att aldrig, aldrig mer komma tillbaka...
|
|
|
|
