Saras Helvete. |
Sara suckade tyst där hon låg. Hon hade tråkigt och en fluga surrade runt i hennes rum och irriterade henne. Sängen var mjuk och luktade svagt av det tvättmedel som det här sjukhuset använde till patienternas sängkläder. Sara stirrade upp i taket en stund och konstaterade för sig själv att hon nu tittat på det där taket i lite mer än ett år. Tolv månader i ett rent helvete. Hon funderade på om hon ville ut. Solen sken och hon kunde se en sjuksköterska komma gående med en äldre man i rullstol framför sig. Nej det ville hon inte. Utomhus för henne innebar inte solsken och fågelkvitter, nej det innebar en rundtur i den trista parken som låg framför sjukhusbyggnaden. Nej tack, det var inte värt det. Hon suckade igen. ”Varför använde jag inte hjälm?” for genom hennes huvud och hon slöt ögonen och mindes tillbaka, tillbaka till den där dagen. Hon hade precis tagit sitt mopedkörkort och fått en helt nu EU-moped i 16-årspresent. Allt gick så bra i början men sen plötsligt, PANG! Och nu låg hon här, förlamad från halsen och neråt, kunde inte röra ett finger, kunde inte göra någonting utan hjälp. Hon andades genom en respirator, kunde knappt prata… Hon hatade det, hennes liv var slut. Sjutton och ett halvt år gammal och en grönsak. Eller det var så hon kände i alla fall. En grönsak, en tingest som bara finns, antingen för att användas direkt eller för att hålla frisk och fräsch så länge som möjligt, utan att det finns en mening med det.
Ja, sex månader hade det gått nu. Sara tittade ner och såg hur den irriterande flugan hade satt sig på hennes arm. Hon ville vifta bort den men det gick inte. Hur mycket hon än ville röra på sin hand så gick det inte. Helvete. Hur var hennes liv innan allt det här? Det mindes Sara väl. Innan olyckan så hade hon älskat sitt liv, hon hade många vänner, var lagom populär, hon var aktiv i mycket dans och fest, ja hon hade verkligen trivts med allt; sin familj, sina vänner, sin skola, allt var perfekt. Men sen hände det. Pang, medvetslöshet och sen vakna upp och inte kunna röra någonting, inte ens på lilltån. Sara hade många gånger under de första månaderna försökt intala sig själv att allt skulle bli bra, att det skulle komma en lösning på hennes problem. Men nu var Saras glöd slut och hennes livslust var förgången.
Hon hade tänkt så många gånger på det nu. Hon vill be om hjälp, hon ville inte leva mer. Hon vill be om dödshjälp. Men hur? Hur ska hon kunna säga till sin familj och sina vänner att hon inte orkar längre, hur ska de kunna förstå? Sara vet inte hur hon ska känna, hon känner sig så självisk men samtidigt bestämd, borde inte hennes nära och kära förstå hennes situation, borde de inte förstå hennes känslor? Sara vet inte. Hon vill inte tänka på det, hon vill inte behöva tänka på någonting! Hon vill bara somna in. Men hur? Sara vet inte. Hon bara somnar varje kväll i sorg och med den stora frågan i bakhuvudet; Hur ska jag göra?
...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ShadowSensei - 13 apr 08 - 15:51- Betyg:  | | Stackars lilla Sara | | barasara - 11 apr 08 - 14:33- Betyg: | | riktigt bra! | | KleineTomi - 11 apr 08 - 14:01- Betyg: | | oj... jättebra skrivet!!Kommer det en fortsättning på denna??Skriv till mig och berätta är du snäll!^^ |
|
|
|
