Något onämnbart [del 1] |
Ronja satt och skruvad sig på sin obekväma skrivbordstol framför fönstret, stirrade ut genom natten och sökte förgäves efter ord att beskriva denna jävlighet som råkat hända just henne. Det kändes som de 4 milen mellan henne, hennes liv och hemstad lika gärna kunde vara hundra. Dataskärmen på hennes skrivbord ekade tom på de ord och känslor som forsade i hennes huvud. Hon visste att det enda sättet att stilla dem var att skriva. Ronja började tveksamt hamra på tangenterna. Hon längtade så innerligt efter ljudet av hennes egna ständigt, pulserande Stockholm utanför sitt fönster, bruset utav nattrafiken som färdades på andra sidan betongen som skiljde deras lägenhet från världen, billysena från den stora motorvägen som gång på gång lyste upp väggarna i hennes rum när inte solen gjorde det. Stadskärnan, Mälaren, sina vänner och till och med doften av sin gamla skola. Det hon längtade efter var hon och hennes mammas före detta, alldeles egna liv, inte detta påfund med att leka trevliga familjen tänkte hon bittert. Det som hänt var alltså att hennes mamma träffat en ny och flyttat ifrån alla gamla värderingar och tagit sin dotter, som råkade heta Ronja Fårboga, med sig. Mannen hette Karl Asfelt och hade en son som hette Sebastian, 15 år, som i samma stund satt med sina fyra små hormonella vänner i rummet brevid Ronjas. Ronja hade verkligen försökt att anpassa sig och gilla utökningen av sin familj, men Karls alla försök till leenden mot henne a´ la Nämen Titta Vi Är En Familj Nu var så påklistrade att hon ville spy och det som skiljde henne och Sebastian ifrån varandra var mer än den gipstunna väggen emellan deras rum. Första gången hon hade sett honom visste hon av hans självsäkra och enligt henne, odrägliga attityd, att Sebastian, han var en sån som bara var ute efter att få stoppa handen i en flickas trosor för att sedan skryta högt och utdraget om det för sina likasinnade vänner. Visst var han snygg, men… Ronja var nog inte som de flesta andra tonårsflickor på den punkten. Kanske inte ens på någon punkt. Plötsligt hörde hon höga skratt från rummet brevid och de ändå så höga, svajiga rösterna steg ännu en decibel. Ronja suckade irriterat och drog sina kortklippta naglar genom sitt långa, ljust blonda hår men kunde nu inte undgå att tjuvlyssna.
- Fan, hon var ju helt jävla däckad alltså - okänd stämma.
- Höhöhöh, inte för att man såg mindre utan trosor heller, skrattade Sebastian hest.
Ronja stelnade till där hon satt, något okänt rörde sig i magtrakten. Hon koncentrerade sig på att sakta andas in och ut och vare sig hon ville eller inte, så fortsatte samtalet i rummet brevid.
- Helvete, tror ni att hon kommer ihåg något, undrade en annan stämma oroligt.
- Svårt att veta, men protesterade gjorde hon i alla fall inte, sa en tredje röst.
- Gissa vad jag fick med mig då, sa Sebastian med dramatisk röst.
- Vafan, utropade tre stämmor i falsett och Ronja kunde bara gissa sig till vad hennes plastbror drog fram ur sin vänstra bakficka på Leejeansen. Killarna i rummet jublade med ostadiga mansröster.
Kväljningarna gick sin sakta, upprepade gång genom Ronja. Hon orkade tjuvlyssna längre, hon kunde inte vänta en sekund till. Sakta ställde hon sig upp, gick smidigt ut ur sitt nya rum och i nästa tryckte hon hetsigt ner handtaget till Sebastians dörr. Hon kunde se hur de gängliga killarna i rummet hoppade till av överraskning, kanske till och med rädsla och inombords log hon åt deras vekhet.
- Jag undrar bara om ni kunde prata om era erövringar lite tystare, sa hon med en dov,
dämpad röst som blev sträv av återhållen ilska och sedan stängde hon dörren ljudlöst efter sig. Stringtrosor låg mitt på golvet i det blå pojkrummet som kantades av poster med halvnakna kvinnor och och motorcyklar. Ibland krävs inget mer för att störta storsinnet hos några små pojkar som möjligtvis har sina eu-moppar, men fortfarande är lika bortkomna som igår. I ett par sekunder var tystnaden i rummet total, sedan var den tvungen att brytas.
- Så, det där var… undrade Alexander med dov röst.
- Jaa, svarade Sebastian och strök bort lockarna i pannan i ett försök att verka oberörd.
- Snygg sak, flinade Hannes.
- Och med temperament, fyllde Alex frustande i. Sebastian gav honom en tystande blick.
- Jaa, fast det är ju inte alla som klarar av sånt, sa Isak med menad nonchalans.
Stämningen var tryckt och den person som inte sagt ett endaste ord om fredagens händelser klarade inte av att stanna längre. Snabbt ställde sig Johan upp och skyndade mot dörren, någon sorts räddning.
- Fan, vars ska du Johan, undrade Hannes förbryllat.
- Äh, jag ska hem, har inte känt mig fräsch sen fredagsfyllan, kontrade Johan och lade till ett leende. Ett utmärkt skådespeleri, för pojkens alla organ ville helst av allt slå sig ut ur kroppen och gömma sig så långt ifrån verkligheten som möjligt. De lät honom gå.
Kylan bet tag i Johan lika hårt som avsmaken och ilskan i Ronjas ögon hade gjort. Hennes ögon hade varit isblå och genomborrande och just i den sekund deras blickar hade mötts så fanns inget annat, trots att orsaken trots allt var det hans vänner hade gjort den där fredagen som han bara ville glömma, utrota ur världshistorien. Johan slängde sig upp på cykeln och trampade så fort han kunde bort från det lilla, idylliska villaområdet. Mörkret låg tätt intill honom, lika tätt som insikten han försökte förtränga medan hjulen rullade uppför den branta skogsbacken som ledde till hans gula tvåvåningshus. De lyste välkomnande mot honom i husets alla fönster, tallarna vajades häftigt och oroligt av den ilskna vinden. Kontraster som slet i honom. Medan han låste cykeln med sitt kabellås så dunkade det i huvudet på honom. Minnesbilder från kvällen, Ida liggandes, alldeles utslagen på golvet, håret som spillts ut över golvet som aura runt hennes huvud, hans vänners ivriga händer som rafsat över hennes kropp, ett uppknäppt bh-band, avtagna trosor, motviljan i hela hans kropp, hur han hade slutit sina ögon, uteslutit det som just i det ögonblicket hände i Alex lägenhet, sedan inget mer. Han vägrade att tänka på det. Han hade inte gjort något. Just därför var han lika skyldig som de andra. Just därför kände han sig mer skyldig än de alla tillsammans. Han visste med varje cell i hans kropp att det de hade gjort var något oförlåtligt . Det skiljde honom från de enda personer han hade att kalla vänner. Han gick in i den varma hallen och försökte stilla händerna som darrade ofrivilligt och hejdlöst. Ropade Hej Jag Är Hemma, medan han sparkade av sig skorna och drog av sig jackan. När han kom över kökströskeln stannade han. Därinne, i det smakfullt inredda köket satt en blåslagen mamma med en treårig lillebror i knäet. Stilla, tysta tårar rann nerför den lilla kvinnans kinder. Johan blundade hårt och länge och önskade så som så många gånger förut att han aldrig skulle behöva öppna dem igen.
*
|
|
|
|
