del 2 |
.. det var äntligen alva. jag väntade på att hon skulle höra av sig någongång
nu har hon varit borta i två veckor. och under dom två veckorna så har jag
förändrats en del. känner mig inte som samma person.
hon ville att jag skulle komma förbi en sväng för att säga "hej"
men jag vet inte om jag orkade. jag orkade inte visa mig nu.
alla blåmärken, alla tårar. jag orkade bara inte.
jag ljög för alva och sa att jag var sjuk. jag ville bara inte att hon
skulle oroa sig för mycket. hon hade annat att tänka på. sitt liv, hon själv, hennes familj..
inte bara jag. hon skulle inte behöva bry sig egentligen, men jag ville samtidigt ha någon
att prata med.
jag hörde hur det knakade i trappan, det var någon som var på väg upp. men vem?
det knackade på dörren, jag svarade inte.
det knackade igen, och igen. men jag svarade inte.
efter ett tag blev det bankningar på dörren. jag gick dit för att öppna.
jag tittade ner på mina darrande ben och sedan upp för att se vem det var.
ett sorgset ansikte. en flicka med tårar i ögonen, utan leende alldeles tyst, stirrande.
det var alva.
- varför gör du såhär? varför ljuger du för mig? sa hon.
jag lät dörren vara öppen och gick in i rummet utan att säga något alls.
- förstår du inte att jag vet vad som händer? fortsatte hon.
jag var fortfarande tyst.
- MEN SVARA DÅ! skrek hon och skakade i mig.
fortsättning följer..
|
|
|
|
