På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Prince - del fem

Cut me open

Värmen från hans ben går liksom rakt in i mig.
Har du någonsin varit med om en elchock? Precis så kändes det när han rörde lite på sig och kom åt mitt lår med sin hand, visserligen helt oavsiktligt, men det brydde sig inte min kropp om. Det kändes som en elchock ändå.
Utan att kolla på honom lutar jag mig tillbaka, låtsats iaktta de som dansar och tar in vartenda ord Jonathan och den andra killen säger.
Som tur är pratar de inte franska, utan engelska, så jag förstår i stort sett allting som utbyts mellan dem. Jonathan bryter till min förvåning inte alls, utan har tvärtom en sån där riktigt brittisk accent, som får mig att tro att han inte alls är från Frankrike.
Den svarthåriga killen bredvid honom bryter däremot lite på franska, men bara på vissa ord.
Jag söker kontakt med mitt glas, och halsar det sedan. Vill känna den där härliga känslan av att vara så där borta. Känna ingenting.
Jag vågar inte lämna min plats, vill inte förlora kontakten med Jonathans ben.
Så jag sitter kvar. Stirrar ner i glaset, men är ändå medveten om varenda liten rörelse han gör. Varje blinkning med ögat.
Nedanför mina fötter står det en flaska absolut Absolut Raspberri, jag böjer mig snabbt ner, tar upp den och sätter den till munnen. Sväljer.
Låter det där underbara rinna ner i min lite för torra hals.
Världen börjar bli lite suddig, som om den ska lösas upp, försvinna.
(Eller så kanske det är jag som börjar försvinna?)
Ena sekunden sitter jag med vodkan i handen och nästa sekund faller den rakt över mig, med ett bubblande ljud.
”Oups. Sorry” Jonathan vänder sig om mot mig, med ett litet roat ansiktsuttryck, och den syns att han egentligen inte alls bryr sig om att någon tjej fick lite vodka över sig.
”But really, it was Robbies fault” Jonathan pekar lite på den svarthåriga killen bredvid honom, och ger mig ett snett leende.
”It was so not” Den svarthåriga killen, som tydligen heter Robbie, skrattar lite samtidigt som han puttar till Jonathan.
En sån där gest som visar att de känner varandra väl.
Robbie petar till Jonathan i magen och rabblar något på franska som får Jonathan att himla lite med ögonen med ändå vända sig mot mig. Hans smala fingrar tar tag i det blöta klänningstyget, håller upp det lite för Robbie och höjer på ena ögonbrynet.
”It’s all wet, stupid”
Jag känner mig så otroligt fånig där jag sitter, men ändå, han pratade med mig. Han pratade med mig.
Sebastian kastar en sista blick på min klänning, låter blicken vandra över mig, och det sticker till. Inte för att han kollar på mig, men minen han har.
Jag tråkar ut honom.
Efter att ha sagt något till Robbie försvinner han därifrån. Poff. Just like that.
Robbie följer honom med blicken, rycker sedan på axlarna, ger mig ett ”Sorry” och försvinner sedan efter honom.
Jag sparkar till vodkaflaskan, som rullat ner på golvet, med foten och reser mig upp.
Mina ben vill inte riktigt bära och jag vet inte alls vart jag ska.
Vart försvann Liina egentligen?
Med en smak av misslyckande i munnen skyndar jag ut ur vardagsrummet, det våta tyget klibbande mot benen.
Ingen tar någon notis om mig, kastar en snabb blick på mig.
Jag liksom är en sån man glömmer bort.
En liten dörr med två bokstäver på talar om för mig att jag har kommit fram till toaletten, så jag rycker upp dörren, skyndar in och låser med ostadiga fingrar.
Ögonen som möter mig i spegeln är precis likadana som för några timmar sen, men något nytt blänker till lite. Som en glasskärva.
jag skakar på huvudet åt mig själv, sätter på kranen och böjer ner huvudet i det iskalla vattnet. Tvingar mig själv att hålla nere det tills det känns som om hela jag ska sprängas.
Då tar jag upp huvudet, torkar det på en ljusblå frottehandduk och stryker bort vattnet under ögonen.
Jag funderar på att lägga mig ner på det svala klinkergolvet, blunda och låta det där ingenting ta mig, men det skulle vara duktigt pinsamt om det visade sig vara Jonathan som ägde huset och han hittade mig här imorgon bitti.
Nej, jag måste ut härifrån. Från toan, från huset.
Från allting.
Jag skakar på huvudet i spegeln, så att vattnet yr, och öppnar sedan toalettdörren och skyndar ut.
Mina pumps står precis där jag ställde de, och jag tar de i handen och skyndar sedan ut.

Jag vill bara hem.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

sandruskapuska - 30 maj 08 - 07:24- Betyg: