Jag älskar min bror (kap 19) |
Mjo, här e nästa del, Gosch, e inne nu på 19 kapitel! O_O gaad, den blir lång denna, det trodde jag aldrig, hehe.
Nåja, ska inte snacka men nästa del kan kanske dröja ett tag innan den kommer, Sorry för det... Har liksom inte så mkt tid just nu, skolan och prov och sånt.
Men lämna gärna en kommentar om du känner fört :) <3
Kapitel 19
Med tunga steg går jag från plasten vi nyss stod på. Mer av allt vill jag att Bill ska vända om och springa efter mig men samtidigt inte. Mitt hjärta skriker Spring efter honom din idiot! Du kan ju inte lämna personen som faktiskt älskar dig! Hade detta varit en film hade jag väl gjort det, sprungit efter Bill och sagt att jag älskar honom, att jag inte kan leva utan honom.
Men detta är ingen film, detta är verkligheten.
Medan jag går mot utgången känns det som om jag går genom ett mörker, ser inte människorna runt om mig och ger dem bara en tom blick.
En blick fylld av sorg och hat, hat till mig själv.
Hatar mig själv som inte vänder om och springer efter innan de åker. Hatar att jag inte följde med när jag hade chansen, det brukade ju vara mitt motto.
Ta varje chans, annars kanske du ångrar du dig.
Och det är vad jag gör nu, ångrar mig djupt.
När jag är framme vid utgångarna låter jag min hand ta tag i handtaget och tänker precis öppna när jag hör fotsteg. Snabba, som om någon springer och den ropar något.
Det är som om något tänt ett ljus inom mig, ett nytt hopp.
Snabbt vänder jag mig om, jag hade rätt. En person kommer springande emot mig och ropar något. Men det är inte Bill.
Dumma lilla jag, varför skulle det vara han?
”MARIA!”
Skriker personen glatt, som den vunnit jackpotten på lotto. Och det är först då jag ser vem det är. Blonda små lockar, blåa havs ögon och vita tänder och ett härligt skratt.
Min bror.
När han kommit fram till mig slår han ut armarna och snurrar om mig, snabbt torkar jag bort tårarna och vet inte vad jag ska känna.
”Tobias?”
Överraskad stirrar jag på min älskade storbror och nu rinner tårarna igen. Bränner och svider.
”Men gråter du?”
Frågar han, tittar bekymrat på mig.
”Nejdå, bara glad över att de sig. Det var så länge sedan.”
Svarade jag bara och det var både lögn och sanning.
Halva jag var glad över att se honom, andra besviken. För den halvan hade hoppats att det varit Bill som sprungit tillbaka.
Men hade jag vetat att en person med svart hår och bruna ögon nu stod och betraktade oss med förbluffade ögon, hade jag kanske vänt mig om.
Vetat att den personen vänt om, gått av planet för att ge ett sista försök att få med mig och nu hört mitt riktiga namn hade jag nog göra mitt bästa med att ge honom förklarningen han förtjänar.
Istället började jag prata med Tobias och hann bara uppfatta något svagt i ögonvrån hur någon snabbt skyndade sig därifrån.
”Hur hittade du mig?”
Frågade jag min bror, log åt honom men såg en aning förvirrad ut.
”Spårade samtalet och sedan ljög ihop för mamma och pappa att jag skulle till London bara över några dagar för komma underfund med allt som hänt och sedan köpte jag en flygbiljett. Men trodde ärligt att det skulle bli lite svårare att hitta dig.”
Svarade han och flinade samtidigt som han gav mig en ytligare kram och kände doften av hallon. Hans favorit och kunde inte låta bli att le.
”Vad gör du här föresten? På flygplasten alltså, tänkte du åka hem?”
Tobias tittade på mig som om han hoppades att det sista stämde. Men det gör det inte. Istället svarade jag att jag vinkade av en kompis som jag skaffat mig här. Trodde att den lögnen skulle funka, vilket den gjorde för han bara nickade och började prata på om allt och alla hemma. Jag lyssnade bara halvt som halvt, att säga att jag bara vinkat av en kompis kändes som ett knivhugg.
Jag ljuger för alla.
Tänker jag försjunken i mina tankar, först Rasmus sedan Bill och nu min egen bror.
Det enda jag riktigt uppfattade av vad Tobias sa var att en del där hemma tror att jag blivit mördad och våldtagen och det sista stämmer ju nu…
Vilket får mig att vilja spy och blir påmind av hur Mannen Utan Ansikte tog min oskuld, förstörde min kropp och insida. Det är något som för alltid kommer att vara fastklistrad i mitt minne och själ. Blödande ärr som aldrig läker.
Det är vad det är, och inte ens Bills skulle kunna laga dem.
Vi sitter på en soffa inne på flygplasten nu, Tobias berättar att polisen börjar ge upp och att mamma och pappa är så nere, i alla fall mamma, att hon knappt lämnar huset.
Pappa gör allt han kan för att hålla både hans eget och mammas hopp uppe genom att leta och ringa till nästan alla polisstationer i Sverige.
Till och med bårhus.
När han berättade att de kollat upp det spydde jag nästan, tänk om jag skulle ligga på ett bårhus?
En del tror att jag är död.
När Tobias märkte att jag börjat gråta, kramade han min hand och gav mig en tröstande blick.
”Det ordnar sig lillsyrran.”
”Hur då? Jag kan inte komma hem nu, jag har ett nytt liv här.”
Tittar med tårfyllda ögon på min älskade bror, blått möter blått.
Tobias svarade inte, kollade ner med blicken.
”Kan du inte följa med hem, för min skull?”
Mumlade han och tittar sedan upp igen, det syns att han vill att jag ska hänga med. Så att mamma börjar leva igen, kliver ur sitt skal och så att pappa slipper oroa sig över sin frus hälsa. Det hemska med allt detta är att det är mitt fel att de mår som dem gör.
Mitt fel att mamma håller på att gå under och pappa inte längre vet vad han kan göra för att muntra upp henne.
Trots jag faktiskt vill hem så kan jag inte, för hur blir då med min Rasmus?
Alla känslor och frågor utan svar gör mig snart galen!
Hur ska jag kunna hantera havet som blåser storm inom mig?
”Tobias, åh hem.”
Bestämt reser jag mig upp som om det är klart. Tobias ser på mig besviket, men till min förvåning tar han sin ryggsäck och reser sig upp.
”Som du vill Maria, det är ditt liv och jag tro det eller inte så är faktiskt stolt över dig. Men du kunde ha valt ett annat sätt att lämna skit hålan hemma.”
Svarade han kort och börjar gå mot receptionen för att köpa en biljett hem.
Men innan han hann så långt, gjorde jag det.
Jag hade länge velat ta reda på det, så jag svalde det äckliga i det hela och tog mod. Sprang efter och tog tag i hans mjuka hand och pressade mina läppar mot hans.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 13 jun 08 - 01:39- Betyg:  | | =O hjärtinfakt! | | SoakedInLuxury_ - 8 apr 08 - 17:00 | | HOPPAS verkligen det kommer en till del snart.. Spänade :D | | tjoh - 7 apr 08 - 20:56 | omg omg omg omg omg !!! !!!!!!!!!!!!! VAD HÄNDWEEEEEEEEEEEEEER! :O
slut inte där ffs! :S herregud du ger mig hjärtinfarkt ! :O
meeeeeeeeeer ! NU NU NU NU NU NU NU NUUUUUU!! :O :D:D::DD:D | | ciitronvatten__ - 6 apr 08 - 20:26- Betyg: | | men gaaah.. du kan inte sluta nu, fortsätt... <3 | | Mangasagan - 6 apr 08 - 20:04- Betyg: | | Ojj!! Jättebra!! Mera:D<3 | | mii - 6 apr 08 - 19:30 | | oh god :D mera | | Justmyfault - 6 apr 08 - 18:47- Betyg: | ooo :D
fortsätt :) | | MYGOSH - 6 apr 08 - 17:22 | OH,
meeer snart T___T |
|
|
|
