På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Jag älskar min bror (kap 18)

När jag var i Stockholm så skrev jag lite på denna och min kompis karro (foreversacred) hjälpte mig. Vi flummade ganska mycket så därför blev den lite udda xD hehe, menmen, hoppas att ni har förståelse för det, typ... ^^ euhm, jaaa, TACK Karro för din hjälp och du och jag i Stockholm är nåt man längtar tillbaka till <3

Till er som läser, lämna gärna en kommentar för då blir vi glada =D

Kapitel 18

”Sara?”
Bill tittar på mig med sina choklad bruna ögon men glädjen går inte att missa för den delen heller.
”Vad gör du här?”
Det var som om dem andra, Georg, Gustav, Film livvakten och de andra inte längre finns i våran omgivning. Bara Bill som genast nästan sprang fram till mig och glatt lyfte upp mig och surrade runt mig, jag själv bara skrattade och att jag praktiskt taget skriket åt honom att lämna mig, bara gå var som bortblåst.
Det är som ett enda lyckorus i hela kroppen när han svänger runt min kropp, men allt avbryts då ett högt brummade hörs bakom oss. Och när vi vänder oss om ser jag Tom sitta på golvet och leker bil?? Hela stationen är faktiskt rätt komiskt, alla andra som tydligen är vana vid Toms underliga beteende ger honom bara en lätt blick där han sitter med benen rakt ut och ena armen som gestikulerar en rörelse som den håller i en leksaksbil och ger ifrån sig ett brummande då och då och ett gällt ljud med sammanbitande tänder som nog ska föreställa en tuta. Jag kan inte hjälpa att stirra chokat på honom, vad fan är hans problem egentligen?
Tänker jag något förvirrat, när jag sedan vänder mig mot Bills håll för att få en bekräftelse om detta är normalt men Bill bara suckar åt sin brors barnslighet.
”Och det där ska föreställa min storebror, ibland så undrar jag ärligt om inte läkaren tappade han som liten.”
Sa han något ironiskt, skakade lätt på huvudet så att hans svarta ner plattade hår svävade lite lätt i luften och riktade sedan sin uppmärksamhet åt mig igen.
”Men inte så kan du väl säga till din egen bror?”
Frågade jag och kan fortfarande inte släppa blicken från Tom som än sitter på golvet i sina extremt stora kläder och en vit keps på sne och leker som ett barn. Bill tittar snabbt åt Toms håll, rycker bara på axlarna.
”Nja, men då hade det varit en bra förklarning till varför han är som han är.”
Bill släppte blicken från sin bror, såg det som helt normalt och efter tag lyckas jag slappna av. Men ändå, vem fan sätter sig på golvet bara sådär mitt på en flygplast och börjar leka som en unge? Det är ju helst absurt!
Fast det så klart, han har kanske långtråkigt? Kanske inte så kul att direkt stå och vänta på sitt flyg och se sin lillebror som faktiskt bara är tio minuter yngre (där ni det visste jag) stå och hålla om en tjej medan han bara har Georg. För er som inte vet, Georg är basisten i bandet och ganska lång med brunt axel långt hår som han tar hand om som det vore hans barn, ganska knäppt tycker jag. I alla fall, jag har hört och läst i några tidningar och förstått att dem två brukar skämta och dra med varandra.

Bills smala armar ligger runt min midja, låter mina lägga sig runt honom men trots jag är glad över att se han igen och få titta in i hans underbara fina ögon så viker sig min blick skamset undan.
”Du…”
Började jag.
”Jag menade inte vad jag sa… när jag skrek och så.”
”Det är lugnt, men jag känner mig så skyldig, för om jag hade kommit som planerat hade…”
Bill tystande vilket fick mig att titta upp igen då min blick vilat på golvet som sedan sökt sig till Tom, och en liten tjej i kanske elva års ålder som verkar vara på väg hit.
”Du, det är inte ditt fel Bill och, och jag vill helst inte prata om det… Blir bara illamående.”
Sa jag till slut tvekande, men ärligt. Log sedan åt honom för att visa att det samtalet är borta för att byta till något annat.
”Är det säkert, för jag är en jättebra lyssnare annars.”
”Ja, det är faktiskt sant!”
Inflikade Tom där han sitter på golvet och nickar uppgivande, men vände huvudet mot den lilla elva åriga flickan som alla nu märkt. Jag själv tänkte precis säga något till Bill men det försvann när jag häpet stirrade på den röd håriga flickan med sina kork skruvar och fräknar som nu stannade mitt framför Tom.
”Jaså, jag visste inte att du hade pysiska störda problem. Intressant.”
Det skulle inte förvåna mig om min haka ramlat ner i backen då hon bara gick fram sådär helt lugnt och smidigt och sedan trippat vidare.
Jag var chokad.
Hon bara sa så och GICK vidare, helt otroligt.
Tom såg bokstavligen talat paff ut, som han nyss fått ett slag i ansiktet och det verkar som han inte vet hur han ska hantera händelsen. Bill bara stirrar storögt dit flickan gått men nu som är försvunnen och Film livvakten och de andra snubbarna som jobbar med dem, vet jag inte hur jag ska tyda deras reaktion på det hela. De enda som nog ser allt det här som ganska roligt är Georg och den blonda killen Gustav som flabbar så mycket att de nästan likar dubbelvika av skratt och håller för magen.
”V… va?”
Stammade Tom till slut fram som verkar ha kommit tillbaka till planet Jorden och stirrar nu med häpen min där den röd håriga flickan nyss stått.
”Så kan man väl för fan inte säga? Speciellt inte till mig, Jag är den som är normal här, inte rödisen som går fram och säger såna saker till en människa.”
”Och hur specificerar du ordet normal på dig?”
Georg har blicken fäst på Tom, men det syns att det inte långt ifrån ett nytt skratt anfall och det tydligen gäller alla som nu tittar misstroget på honom.
”Ja det undrar faktiskt jag med.”
Sa Gustav skämtsamt, Tom sitter fortfarande på golvet och ger Bill en blick av hopp att sin lillebror ska hjälpa honom eftersom de är bröder men Bill bara skrattar.
”Du ska ju försvara mig, det är din plikt som bror och tvilling!”
”Varför då? På vilket bra sätt ska jag kunna vara troende med att säga att du är normal när du sitter på en flygplats, en FLYGPLATS Tom och leker?!”
”Men…”
Tom tystnade, tittar besviket på Bill som bara skrattar likt resten av alla andra och ger efter ett tag till slut efter och börjar skratta själv.
”Det, det kanske var lite roligt!”
Pressar han mellan skrattet och då kan jag inte heller hålla mig från skratt. Allt eftersom jag smält den underliga händelsen så bubblade nu skrattet upp.
Sedan när alla lugnat ner sig börjar dem andra pratade om något som jag inte förstår då de börjat prata på tyska, och det är då jag märker skaran av en folkmassa som stannat och kollar skumt på oss.
”Euhm.”
Harklade jag fram menat till Bill som pratat med de andra, men vänder sig mot mig och tittar mot det håll jag pekar. När han upptäcker folket omkring oss som än stirrar konstigt säger han något snabbt till grabbarna och fattar jag i min hand och drar mig därifrån till ett lugnare ställe där det inte finns så fullt mycket folk.

När han stannar till vid utkanten av någon affär som jag tror säljer parfym tar han tag i båda mina händer. Jag tittar på dem, de är stora och varma. Vill aldrig att dem ska släppa mina.
Låter blicken löpa längs hans fingrar, långa, smala och naglarna som är målade i svart och bär två silver ringar. Utan att riktigt tänka låter jag mina fingrar löpa längs hans, betraktar dem och när jag tittar upp märker jag att han också kollar på mina händer som löpt sig längs hans egna. Bill ser in i mina blåa ögon, rör inte en min och säger sedan helt allvarligt nästan som en viskning, rädd över vad mitt svar kan bli.
”Följ med.”
Säger han till slut, jag fattar ingenting.
”Va…?”
Kollar frågande på Bill som håller ett fast grepp om mina mjuka små händer.
”Flöj med mig, oss, bandet, lämna detta och ta flyget med oss och häng med på våran turné.”
Bill ser ut som det är sol klart att jag kommer att säga ja, och att detta är en briljant idé. Men jag bara inte få in det, öppnar munnen men får inte fram ett ljud.
Lämna mitt nya hem? Lämna Rasmus och det nya liv jag håller på att bygga upp?
Så många tankar och vet varken ut eller in, visst jag skulle mer än gärna följa med. Få umgås med Bill, min ängel varje dag och alltid få se hans underbara fina ögon och leende.
Men jag kan inte.
Ni kanske tycker att jag borde följa med, men ni anar inte hur svårt det är. Följer jag med säger jag också farväl till min Rasmus, jag är rädd för honom, det har jag ju erkänt, men det är något mer som jag känner men jag vet inte om det är kärlek eller något annat. Och det vill jag först ta reda på. Våldtäkten, egentligen vill jag inte tänka på det och kanske kan jag då få en chans att komma över det om jag följer med, men stannar jag kan jag också bearbeta det.
”Jag… Jag kan inte.”
Säger jag till slut med svag röst, vill berätta hur svårt det är för mig för honom, men vet bara inte hur jag ska förklara. För det är som någon kramar om mitt hjärta och se hur Bill nu tittar på mig gör så att det börjar bränna bakom ögonlocken.
Han tittar oförstående på mig, som om det vore självklart att jag bara kunde packa ihop mitt pick och pack och dra vidare. Men det är inte självklart.
”Varför inte? Jag trodde du kom för att säga att du ångrade dig?”
Bill håller fortfarande sina händer i mina som jag kramar om.
”Bill, jag ångrade vad jag sa, att du skulle gå. Men jag kan inte följa med dig fast jag vill, jag har mitt liv här i London och kan inte bara ge mig av. ”
Jag har redan gjort det en gång.
Tänkte jag för mig själv, men uttalade det inte. Ögon fylls nu av salta tårar och viker undan blicken, att se hans besvikna och krossade ögon klarade jag inte av. Sakta känner jag hur han låter sina händer långsamt glider ur mina och värmen från dem försvinner.
”Men, men jag börjar tro att jag älskar dig Sara.”
Det var som en viskning och fick mig att kolla upp, det smärtar i min själ över att se hans nu tårfyllda ögon titta på mig, men håller dem inne.
Du skulle inte älska mig om du visste vem jag var.
Sa jag till mig själv, jag har ljugigt förstår du Bill. Mitt namn är inte Sara och jag har rymt hemifrån, Sverige som en gång var mitt hem. Och trots mitt hjärta vill berätta så låter inte mitt förnuft göra det. Jag har inte heller berättat om Rasmus, men skulle jag det skulle du väl bara tycka att jag är en idiot som inte klarar av att lämna honom.
”Förlåt Bill, men jag kan helt enkelt inte.”
Tårarna rinner nu över och droppar ner från mina kinder och landar på golvet.
”Då antar jag att jag vi aldrig kanske får ses igen?”
Bill tittar ynkligt på mig med sina nu rödgråtna bruna choklad ögon på mig, som svar skakar jag bara på huvudet som ett nej. Sväljer hårt, tvingar ner dem förbaskade salta tårarna som bara väller över.
”Hejdå, Sara.”
”Farväl Bill.”
Viskar jag, för det är det enda jag kan men ändå hörs det knappt. Bill ger mig en sista blick och en mjuk kyss på pannan innan han vänder om och inte fören då ser jag en liten tår som långsamt och tyst rinner ner längs hans kind.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

sandruskapuska - 13 jun 08 - 01:35- Betyg: