Prince - del fyra |
You can’t pull me away, not this time
Hennes hår är uppsatt i en prydlig hästsvans, de ljusa ögonen svagt omringade av svart och den smala kroppen döljs av en mintgrön klänning, som visserligen inte var det snyggaste, men den satt fint på henne, trots att jag inte ville erkänna det för mig själv. Fånigt, jag vet, men Liina fick mig alltid att känna mig så underlägsen. Som jag inte riktigt räckte till. Jag vet inte om det var medvetet, eller om hon bara var sån.
”Skynda dig, Kim” Hon vänder upp sitt huvud från den svarta ballerinaskon hon håller på att trä på foten och låter ett irriterat uttryck klä hennes ansikte.
Jag himlar med ögonen mot spegeln och drar upprepade gånger handen genom mitt hår, och önskar för första gången på länge att det fortfarande var så där långt och halvlockigt.
Stora, bruna ögon stirrar tillbaka på mig. Bambiögon, brukar pappa alltid kalla dem. Säga att dem är de vackraste ögon han någonsin sett.
Nu ser de mest bara rädda ut.
Jag lutar huvudet mot spegel och försöker få mitt hjärta att snälla, sluta banka så hårt.
Vill inte. Vill inte. Vill inte.
Vill inte gå på någon fest där vi ändå inte är välkomna, han har säkert ändå redan glömt bort att han sa till Liina att hon kunde komma.
Jag kommer ändå inte passa in. Är inte som dem.
”Kim, för i helvete” Liina har fått på sig skorna, hängt en kofta över ena armen och öppnat ytterdörren.
Jag kastar en blick på henne, men rör mig inte. Står kvar alldeles stilla.
”Vi kommer ju komma sent, kom igen då!” Hon slår uppgivet ut med händerna och blänger lite extra på mig, som om jag inte förstod första gången.
Ordet ”jag vill inte” finns nog inte i Liinas värld. För hon ställer alltid upp, gör alltid det som krävs. Oavsett om det är att hänga upp tvätt eller ta ett extra skift på jobbet.
Inte konstigt att mamma tycker så mycket om henne.
Efter en sista blick i spegeln, vänder jag mig om, sticker fötterna i ett par höga svarta pumps, som jag egentligen inte kan gå i, och går utan ett ord förbi Liina ut genom dörren.
Gruset knastrar under mina fötter och sommarluften omfamnar mig, låter vinden leka lite med min ljusgula klänning.
Jag hör Liinas fotsteg bakom mig, men vänder mig inte om för att säga något utan fortsätter gå mot busshållplatsen Liina tidigare samma dag pekade ut.
Busskuren av trä ser ut att falla ihop när som helst, så jag ställer mig utanför den. Armarna runt kroppen, blicken fokuserad på ett löv som blåser förbi.
Liinas fotsteg talar om för mig att hon har kommit fram till mig, men jag kollar inte upp och hon säger ingenting. Låter tystnaden bildas.
Jag vet inte hur länge vi står så, 10 minuter kanske, innan en buss svänger in framför oss. Liina skyndar fram, väntar på att dörren ska öppnas, går ombord och säger något som jag inte förstår, då jag inte pratar franska, till busschauffören, varpå han ger henne två biljetter i utbyte mot några euro.
Liina vinkar lite åt mig, synbart irriterad över att jag inte direkt klivit på, och sätter sig sedan på det närmaste sätet.
Jag funderar på att sätta mig längst bak, men eftersom jag inte alls vet vart vi ska av, ärligt talat vet jag inte ens vart vi är, sätter jag mig bakom Liina.
Sätet är sönderrivet på några ställen, det är tuggummi på sätet framför och lukten av Liinas parfym når min näsa. Men jag bara blundar, lutar huvudet bakåt och ber att det inte fastnar något tuggummi i det.
Försöker liksom stänga ute verkligheten.
Liina knackar mig på axeln efter ett tag, får mig att förvirrat slå upp ögonen och undra vart jag är, tills jag ser alla säten omkring mig, kommer ihåg att jag är i en buss, och skyndar mig av den, hack i häl på Liina.
Kvarteret vi klivit av i är helt annorlunda än det Marie bor i. Ingen graffiti, inga överviktiga tanter i glansiga träningskläder eller små barn som springer omkring.
Det är så rent överallt, stora, sterila hus och det är så tyst.
Eller, det är strömmar ut musik från det närmaste huset, det som vi enligt Liina ska in i.
Det ser ut att vara byggt av glas och något silvergrått material, och är ungefär tre gånger så stort som Maries.
Liina skyndar in i trädgården, vilken förövrigt är full av små fontäner och buskar, och går fram till ytterdörren. Hon verkar funderar i någon stund innan hon öppnar dörren utan att knacka och försvinner in. Om hon hade ringt på kanske det hade verkat som om hon egentligen inte hörde dit. Bättre att bara smita in och försöka smälta in.
Innan dörren hinner slå igen bakom henne skyndar jag upp, fångar den och smyger in.
Det måste synas på mig, det verkligen står skrivet över mig att jag HÖR INTE HIT.
Med alldeles för hög puls sparkar jag av mig skorna, och följer efter Liina in i vad jag gissar på är vardagsrummet, med armarna om mig. Hårt.
De som inte dansar och visar upp sina söta små kroppar sitter ihopklämda i de ljusgrå sofforna och samtalar, i vissa fall med tungorna i varandras mun.
Liina försvinner innan jag hinner reagera, vart vet jag inte, och kvar står jag, i öppningen till vardagsrummet, med armarna om mig och en osäkerhet som till och med de som sitter längst bort måste kunna lukta sig till.
Jag tar ett djupt andetag, hoppas att det inte syns alldeles för mycket, vänder mig och försvinner in i köket där, enligt min erfarenhet, spriten borde finnas.
Och mycket riktigt står det en massa flaskor på bordet.
Jag tar upp en utan att kolla på etiketten, häller i ett glas som står bredvid, och häller sedan i lite av alla flaskor som står nära. På måfå.
”Du kan det där va?” En mjuk röst får mig att vända mig om och kolla upp i ett par blåa ögon.
Jag synar killen som står framför mig, hans ljusblåa kashmir tröja talar om för mig att han inte har särskilt ont om pengar, och ler sedan mot honom, och sträcker fram mitt glas.
”Vill du smaka?” Andas, andas.
Han rycker lite på axlarna, tar emot mitt glas.
”Tres bien” Han ler lite, och försvinner sedan iväg.
Jag står emot impulsen att sträcka ut handen och tvinga honom att stanna. Men varför skulle han?
Istället häller jag i lite mer sprit, lämnar köket och går in i vardagsrummet igen, väljer ut en soffa och trycker ner mig, försöker se ut som om jag inte alls önskar mig hundra mil ifrån.
”Hallå för fan!” En mörk röst får mig att vända mig och jag finner mig stirrandes in i världens vackraste ögon. Så där genomträngande gröna.
Pojken från igår.
Jag öppnar munnen för att svara, men märker sedan att han pratar med killen bredvid mig.
”Jonathan, shit vad länge sen” Killen bredvid mig svarar honom och makar på sig så att han ska få plats, vilket får mig att blir lite smått ihoptryckt.
Jonathan.
Jag smakar på namnet. Det passar honom perfekt.
Hans arm mot mitt ben avger värme och det känns som om någon ger mig en 1000 volts stöt.
Jonathan.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 30 maj 08 - 07:20- Betyg:  | | jättebra | | Rosapapper - 6 apr 08 - 11:35- Betyg: | | Usch så bra:D Börjar ju bli lika bra som "fina flickor" :D | | tjoh - 6 apr 08 - 11:18 | | otroligt bra ! :D underbart :):) | | glasbubblan - 6 apr 08 - 01:41 | du gör nätterna bra<3
åhh åhh åhh!!!
du skriver som ingen annan
och jag bara gillar dina ord!!
mycket mycker bra skrivet söt!!
<3
undra undra vad som händer sen :D | | Justmyfault - 5 apr 08 - 21:27 | | Jättebra! :D | | prickigthallon - 5 apr 08 - 20:59- Betyg: | | ASBRA <33 |
|
|
|
