[THFF] - *bara ett svenskaarbete* |
Heej;D gammalt svenskaarbete jag tänkte lägga in^^
[Tokio Hotel FanFic]
Inledning:
Personer: Tom Kaulitz, Bill Kaulitz, Gustav Schäfer, Georg Listing, Lily Potter, Linnea Black och Emelie Evans.
Alla är/ska fylla 19 år det året, 2008.
Lily har svart hår, rak lugg till ögonen och rakt axellångt hår. Linnea har nästan svart hår, snedlugg och håret är lite vågigt till midjan.
Båda flickorna har nötbruna ögon.
Emelie däremot har blont hår, riktigt blont hår, och djupblå ögon.
Tom och Bill är tvillingar, Tom är tio mi8nuter äldre. Deras normala hårfärg är blont, mörkblont, men Bill har färgat sitt hår till svart med några blonda slingor. Han brukar ha en ”igelkottsfrisyr”, alltså, hans hår står åt alla håll, eller så har han det platt. Tom har dreads.
Gustav och Georg är bredaxlade. Gustav har blont kort hår, och ibland har en keps över, inte som Tom brukar ha, han brukar ha den snett, men Gustav har den ”normalt”. Alltså, skärmen framåt. Georg har brunt hår till lite ovanför axlarna. Alla bor i Tyskland.
Mer information kommer att komma i sagan.
Prolog: (Tom)
2/9-2008
Kära dagbok (eller vad man nu säger)!
Jag heter Tom Kaulitz, och är 19 år gammal. Jag fyllde år igår, tio minuter innan min tvillingbror Bill.
Jag har mörkblont hår, och sätter upp håret i dreads och har en mössa över håret och sedan en keps över mössan, och kepsen matchar alltid tröjan.
Jag har över trehundra kepsar och köper oftast kläder i XXL, eftersom jag gillar att klä mej så, i lite för stora kläder.
Min bror Bill däremot har färgat håret svart med några blonda slingor och får det att bli till en ”igelkottsfrisyr”, håret står alltså åt alla håll, precis som en igelkotte.
Han klär sej också i kläder som är lite ”för små”. Om han sträcker på armarna uppåt, då följer jackan [han har ofta jacka på sej, men annars kunde det vara tröjan han har på sej] med armarna, och magen syns.
På magen har han tatuerat in en stjärna, och i nacken Tokio Hotel-loggan.
Jag har en piercing i vid min vänstra mungipa, på underläppen.
Jag kollade upp och kollade på klockan. Jag gäspade lite och tänkte att jag borde avrunda det hela. Jag återvände tillbaka till dagboken, och började skriva.
Jag är även ganska känd, ja, hela bandet jag spelar i. Ja, Tokio Hotel heter bandet. Det är loggan som Bill har i nacken. Våran logga.
I Tokio Hotel så är jag gitarristen, min bror är sångaren. Sedan finns det ju såklart Georg Listing, basisten, och Gustav Schäfer, som spelar trummor.
Några låtar är Durch Den Monsun, Scheri, Spring Nicht, Rette Mich och Reden.
Det var väl om mej det, jag berättar om dagarna i morgon om jag hinner. Jag är inte särskilt bra på att hålla koll på vårat schema.
Vad skriver man då man avrundar i en dagbok egentligen? Det här är faktiskt min första.
Hur som helst… Hejdå!
Tom
Jag stängde boken, vred om nyckeln till låset, inte för att det var särskilt nödvändigt, eftersom jag ändå satte dem på samma ställe, i nattduksbordets låda.
Jag var trött, och kollade på väckarklockan. 04:07 var klockan. Jag gäspade, lade mej till rätta i sängen och blundade.
Efter ett tag somnade jag, då mina tankar försvunnit och förvandlats till drömmar.
Kapitel 1
”Ey, Tomi, vakna din sjusovare!”, sa en röst som var välkänd. Min bror Bills halvt hesa röst. Jag kände hur en tyngd kom vid fotändan, förmodligen för att Bill satt sej där.
Jag slog upp ögonen, gnuggade dem för att få bort det eventuella skräpet ur dem.
Jag kollade på Bill med trötta ögon, hade inte alls lust att prata för tillfället, jag ville ju sova. Åtminstone ett tag till.
”Klockan är ett på dagen”, informerade han, och så började han skaka mej.
”Håll…”, började jag irriterat, men hejdade mej, jag vill ju inte starta bråk då han är klarvaken, medan jag ligger halvdöd i sängen. ”Jag vill sova!”, sa jag istället.
”Sluta protestera, du har väl inte glömt skivsigneringen?”
Det var som om någon hällde iskallt, nu menar jag iskallt, vatten över mej, för jag hade faktiskt glömt den. Skivsigneringen.
Jag hoppade upp ur sängen, kände mej lite yr, men ignorerade det. Sedan dök jag ner på golvet (om det nu går att dyka) för att leta rätt på kläderna jag tänkt ut för idag.
Praktiskt taget alla mina kläder låg på golvet, kan hända att kläder finns i min garderob, men det är nog dem som jag inte tycker om, såna här pinsamma kläder.
”Var i…”, började jag då jag letade efter min svarta tröja.
”Svär inte Tomi, du vet att det är fult”, avbröt Bill. Ska han säga, tänkte jag smått irriterat.
”Skit samma”, fräste jag, vilket fick Bill att skratta. Förmodligen för att han tycker att ”skit” är en svordom. Det kanske det är, men jag bryr mej inte, bara jag får tyst på han så. Jag bestämde mej för att ignorera hans skratt.
Jag slängde kläderna, dem som jag inte skulle ha, överallt, eller, bakom mej, för att bilda en ny hög, som jag senare skulle gå igenom.
”Du?”, sa Bill efter ett tag, misstänksamt dröjande ton. Men jag orkade inte fundera särskilt mycket på det. Jag hade nu slängt alla kläder på ena sidan av rummet.
”Vad är det?”, frågade jag med en irriterad ton, och slängde mej åt den stora, nybildade högen, och slängde kläderna bakom mej, där en hög en gång funnits.
Bill satt med sitt dumma flin på sängkanten och tittade dumt på mej. Jag ignorerade han fortfarande.
”Letar du efter den svarta tröjan med ett skuggat slott och några fladdermöss?”
Det lät lite dumt, eftersom han nämnde alla ögonfästande detaljer på tröjan, men jag förstod inte riktigt vad han menade med det, fast jag visste att det var den tröjan jag letade efter.
”Ja”, sa jag irriterat. Varför vet jag inte.
Jag suckade då jag precis hade letat igenom hela klädhögen. Tröjan var inte där.
”Har du sett den, Bill?”, frågade jag då det gick upp för mej att han förmodligen sett den. Annars skulle han väl inte fråga om det var tröjan med skuggat slott och några fladdermöss? Det lät ju lite… opassande?
Bill nickade och pekade mot garderoben.
Jag vände mej om och fann allt jag skulle ha på mej.
Min svarta tröja, den matchande kepsen och mössan. Även jeansen som jag tänkt ha på mej hängde där, tillsammans med tröjan, kepsen och mössan, på en och samma galge.
Jag suckade, eftersom jag letat överallt efter kläderna i onödan. Hade jag slängt en blick, bara en enkel blick, mot garderoben hade jag sett det, och hade sluppit leta överallt i klädhögen.
Jag ställde mej upp och gick mot garderoben, tog kläderna och bytte om. Spelade ju ingen roll om min tvillingbror var där.
Men en sak är säkert, min bror, han är en riktig tankeläsare, tänkte jag för mej själv då jag bytte om.
(Lily)
”Jag kan inte tro att det blivit en sån kö”, sa jag på ett halvt irriterat sätt till mina två kompisar Linnea och Emelie.
Vi stod kring mitten av hela kön, som förmodligen bestod av ungefär 15 000 människor. Vissa hade svimmat på grund av sömnbrist och hysteri att få träffa sina idoler. Dem har ju stått här i mer än tjugofyra timmar bara för att få se en skymt av dem. Fast dem ska se dem senare. Helt idiotiskt, om ni frågar mej.
Ja, nu är det ju så att vi står i kön till skivsigneringen. Av Tokio Hotel, som då är mitt favoritband.
Dem är så otroligt bra, så mycket talang av så unga.
Jag och Linnea hade dock TVINGAT Emelie att följa med oss. Hon hatar faktiskt dem, eller, hon gillar dem inte. Men det är helt okej, alla har olika smaker.
”Jag vet”, suckade Linnea irriterat.
Varför vi var lite irriterade vet vi inte, dem som har fyllt på kön, ja de rörde ju inte oss.
Efter en lång stund så var vi så nära dem, Tokio Hotel, att vi kände en ny doft, en doft, eller lukt, som var söt. En söt lukt.
Någon minut senare såg vi dem. Vi såg dem, LIVE. Helt i verkligheten, ingen dröm, fantasi, utan det här är sant.
Eller, jag vet inte om dem andra såg, men jag såg dem, och det började pirra i min mage. Som om någon hällt levande fjärilar som börjat flyga omkring.
Jag såg dem sitta i rad framför något slags avlångt bord. Först Georg, sen Tom, Bill och till sist Gustav.
Dem log och såg väldigt glada ut.
Vi tog några steg fram, samtidigt mitt hjärta bankade fort. Jag blev lite upphetsad, ville nästan skrika, men jag motstod frestelsen att göra mina vänner döva.
Jag bet ihop tänderna, tog fram ett block med papper där jag skulle be dem skriva sin autograf.
För varje steg vi gick fram, ju mer pirrade det i magen, och det kändes som om hjärtat slog hårdare, eller, om möjligt, snabbare.
Jag hade blicken fäst på Bill, och kunde inte släppa den. Bill var sötast enligt mej, Tom enligt Linnea.
Den här stunden, den skulle jag komma ihåg. För alltid.
När vi väl var framme så tog jag fram mobilen. Jag tog fem bilder, en på alla och resten på var för sej.
Sedan lät jag mitt autografblock fara förbi deras händer. Jag såg då dem skrev sina autografer på var sin sida. Jag skulle få tillbaka blocket. Jag skulle få deras autograf.
Det låter inte särskilt mycket, jag menar, ”okej, en autograf från en kändis, spännande”, men det är faktiskt ett stort ögonblick för mej.
Autografen från mina förebilder, idoler, från självaste Tokio Hotel.
Jag fick tillbaka blocket, och kollade på dem medan jag väntade in Linnea och Emelie. Dem skulle också få deras autografer, och Emelie ville ha dem, för hon samlar på autografer.
Dem fick tillbaka sina block, började gå mot mej, och när dem kom fram så kastade jag en sista blick på bandet. Jag mötte Bills varma blick av hans bruna ögon.
Jag log varmt och lyckligt mot han, och gick iväg med mina kompisar.
”Den här dagen kommer jag aldrig att glömma”, sa Linnea. Det såg ut som om hon hamnat i Paradiset, för hon hade glädjetårar i ögonen och sken i ansiktet.
”Inte jag heller”, sa jag lyckligt.
Jag skulle nog också kunna tro att jag hamnat i Paradiset.
Jag kollade på Emelie för att se vad hon tyckte.
”Gustav var ju sötast i verkligheten”, sa hon plötsligt. Vi blev lite förvånade, men började skratta.
Lyckliga och pratglada gick vi hela vägen hem. Vi bodde ju alldeles intill stället jag fått mitt bästa minne som skulle följa mej hela långa livet.
_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_
¡Observera att det ikke kommer nån fortsättning!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Niice - 5 apr 08 - 16:00- Betyg:  | | Jättebra skrivet! :D |
|
|
|
