Fri som en fågel |
Det är morgon. Jag öppnar långsamt mina ögon och känner ett lugn över mig som jag endast känner av såhär på morgonkvisten.
Med en lång suck sätter jag mig upp i min himmelsäng och återkommer till verkligheten.
- Godmorgon, älskling! Mamma ler mot mig där hon står i köket och gör ordning frukosten. Jag pressar fram ett leende och hälsar tillbaka.
- Hur mår du? Hon tittar varmt på mig och pussar mig på pannan.
Ånej, inte igen. Varje gång en sådan fråga ställs, startar det ett krig i mig. Att ljuga eller säja sanningen. Att glädja eller uppröra. Som vanligt är det lögnen som vinner.
- Jag mår bra.
Bra. Hur många gånger har jag inte svarat det när mitt hjärta säjer motsatsen. Hur många gånger har jag inte lett artigt och ljugit för att glädja mina kompisar, släktingar och min familj.
Jag tar en smörgås med skinka och sätter mig vid bordet. En liten tår ringlar ner från ögonvrån men jag torkar snabbt bort den. Jag tror inte mamma såg något.
Jag vänder ner blicken och börjar låtsas läsa tidningen medan tankarna går till ett helt annat håll.
Bort från det ljusa vardagsrummet, från skolan, kompisar och andra oviktiga saker.
I tankevärlden kan jag vara mig själv.
Där behöver jag inte ljuga, le eller skratta när jag bara vill slänga mig på marken och gråta tills jag drunknar i mina egna tårar. Där är jag fri att säja, tycka och känna vad som helst.
En dryg halvtimma senare är jag tillbaka i fängelset. Stället som jag hatar, men ändå styr mina fötter till varje dag.
Jag tar ett djupt andetag, redo att möta mina låtsaskompisar glad. Sen går jag in igenom den bruna, kantiga dörren med ett leende på läpparna.
- Hej! En nästan främmande tjej springer fram till mig och ger mig en kram.
- Hur é dé Madde? Säjer jag glatt och kramar henne tillbaka.
Bara en gång tidigare har jag träffat henne, men jag känner henne redan. Hon är som alla andra. Utnyttjar folk för att få högre status och räknas till de populära.
Jag är ett lätt val. Länge har jag varit killarnas och tjejkompisarnas favorit på grund av mitt utseende och humör.
Alltid glad och söt, är nog beskrivningen av mig som mina “vänner” skulle använda om någon undrade. Det är bara ett annat bevis på att de inte känner mig.
Aldrig har jag haft en vän som jag kan lita på.
Bara svekfulla härmapor som skulle göra allt för att vara som jag. Jag är trött på det nu.
Jag går bort till mitt skåp och hämtar mina böcker.
Idag ska vi börja med kolatomer i NO:n.
Då, medan läraren står framme vid tavlan och börjar med en komplicerad redogörning om kolatomernas form och betydelse, blir det svårt att koncentrera sig.
Orden som den läspande läraren säjer flyter ihop till en stor massa av oförståeliga meningar.
Jag orkar inte försöka längre. Jag orkar inte anstränga mig mer att få bra betyg och vara glad och lycklig när det inte går. Jag vet inte hur länge jag har låtsas nu. Varför fortsätter jag?
- Ja Elenna, kan du svara på det, tack.
Jag rycks upp från mina tankar och tittar förvirrat på läraren.
- Ursäkta, vaddå?
- Kan du svara på min fråga. För du har väl läst på till läxförhöret, hoppas jag.
Attan också. Jag visste väl att det var nåt som jag hade glömt.
Svetten börjar pressa sig ut från pannan och jag harklar mig nervöst.
- Jag är rädd att jag inte hörde frågan.
- Sitter du och sover på lektionen igen? Tredje gången den här veckan! Nej, nu får du gå ut tills du kommer på bättre fasoner. Och extra läxa sidan 95-111 i kemiboken.
Skärpning nu, annars kontaktar jag dina föräldrar!
Läraren pekar bestämt mot dörren och jag går långsamt ut med gråten i halsen. Jag sätter mig på en bänk i den tysta korridoren utanför och stirrar tomt framför mig.
Varför bryr jag mig egentligen? Skolan betyder inget för mig, det är bara slöseri med tid. Så vad gör jag här? Varför går jag med på att leva mitt liv i lögn och plåga?
Frågorna väller upp i huvudet och jag sjunker ner med huvudet i knäna och gråter stilla för mig själv.
Plötsligt hör jag liv och bråk vid skåpen. Lektionen är slut.
Jag torkar snabbt bort mina tårar med tröjärmen och tar ett djupt andetag för att lugna min stora längtan att gråta ut all min smärta.
- Hej Elenna! Vad arg han blev! Min klasskamrat Susanna fnittrar och drar med sig mig i riktning mot matsalen.
- Kom, vi går och äter lunch.
Hjälplöst låter jag mig dras med och vi sluter oss snabbt till ett stort gäng fyllt av tjejer som kacklar och skrattar som hönor.
Jag är tyst. Jag tittar runt omkring mig där jag står, i kön in till bamba. Vart jag än ser är det folk som skrattar, pratar och leker och verkar hur nöjda som helst med livet.
Kanske känner någon av dem som mig?
Kanske är det fler som håller inne sin ilska och sorg som en ballong i bröstet. En sak vet jag bara, snart är min ballong för stor.
Länge har den växt nu, men nu har den nått det yttersta och mest utvidgade läget. En händelse till och... POFF! ....Den spricker.
Som i dvala går jag in i matsalen, tar en tallrik med potatisgratäng och sätter mig vid ett bord tillsammans med tjejerna.
Jag ser runt omkring mig och undrar hur mycket folk verkligen vet om mig. Att jag är rik, det vet väl alla.
Jag tror att de uppfattar mig som en väldigt lycklig människa. Rik, vacker, populär, duktig och med en hel och framgångsrik familj.
Om de bara visste.
Om de bara hade en aning om hur fel de har. Allt det där har med det yttre att göra.
Aldrig har jag blottat mina inre tankar för någon. Min sista levnadsvilja har lämnat kroppen och flugit bort som ett löv i vinden.
Jag tar ett bett av potatisen och iakttar mina kompisars ögon. Så energifulla.
Så glädjande. Så levande.
Jag vill bort härifrån. Jag lämnar min mat och säjer hejdå till mina kompisar.
Snabbt skyndar jag mig ut från skolans kala väggar och börjar att gå mållöst på vägen.
Mina tårar börjar rinna.
Först en, sedan strömmar en flod ner från mina kinder och jag hukar mig ner medan jag går.
Efter ett tag upptäcker jag att jag går på en stig inne i skogen.
Plötsligt stannar jag och tittar rätt ner på en vit duva som ligger död på den steniga marken.
Jag böjer mig ner och tar en ordentlig titt på den.
Den har något fridfullt över sig, som ett slags lugn. Jag sätter mig bredvid den. Vad händer när man dör?
Länge har jag funderat på det och nu har jag kommit fram till att jag tror att man får ett annat liv, någon annanstans.
Jag ler för mig själv vid tanken att komma bort från den här världen. Slippa kraven och bara vara mig själv.
Det leendet var riktigt. En lång stund sitter jag bara där och tänker. På livet och döden. Jag är inte rädd för att dö.
Jag vill dö.
Jag har bestämt mig. Jag tar upp mitt rejäla nyckelband som ligger i fickan och klättrar upp en bit i ett träd.
Där trär jag det försiktigt på en gren och hoppar ner från trädet. En bit ifrån ligger en sten som jag använder som pall under grenen.
Jag kliver upp på stenen och knyter bandet i en knut runt min hals.
Sedan tar jag ett sista andetag och tittar längtansfullt mot den vita duvan som ligger där framför mig på marken.
Sluter mina ögon.
Och hoppar.
Min hals snärjs åt i stor smärta men jag gråter inte. Jag skriker inte.
Jag ler. Jag skrattar. Jag är redo att dö. Jag är redo att leva.
Som i en dröm ser jag den vita duvan framför mig vakna till liv och flyga iväg.
Bort från förtvivlan.
Bort från sorg.
Till lycka.
Jag ropar till duvan att vänta. Min själ lyfter från kroppen som livlös hänger kvar i trädet.
I en duvskepnad lättar jag på vingarna och följer efter duvan mot himmelen.
Jag är fri som en fågel.
Ett starkt ljus uppenbarar sig och jag suckar lätt av lycka.
Jag är hemma.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | annat - 27 feb 06 - 08:17- Betyg:  | | Den va riktigt fin... | | Forever_you - 27 feb 06 - 01:00- Betyg: | åh..så fin.
fick tårar i ögonen :''( | | Nippitippan - 27 feb 06 - 00:43- Betyg: | | Vacker och sorlig.... |
|
|
|
