Låt snön falla på oss båda (kille/kille) - del 4 |
Det blev en riktigt lång del det här. Eftersom det inte kommer delar så jätteofta blir det väl bra så hoppas jag (: Ledsen att jag lägger in den nu, men har suttit och skrivit jättelänge nu och ja, ni får väl läsa när ni kan. Massa kärlek till er som kommenterar!
Till min besvikelse ser jag inte Antony alls i skolan den första veckan efter att han börjat. Han går i en annan byggnad där jag inte har en enda lektion, och själv verkar han inte ha någon lektion utanför den. Men jag spanar efter honom hela tiden, det måste jag erkänna.
Eftersom jag inte ser honom undrar jag nästan om han överhuvudtaget är där. Jag har inte sett honom hemma heller, faktiskt verkar han bara ha försvunnit. Men faktum är att jag saknar honom, och ändå har jag inte mycket att sakna.
Därför blir jag pinsamt lycklig när jag ser honom gå över skolgården på fredagseftermiddagen. Bredvid honom går en blond tjej och det får återigen humöret att sjunka. Men när han ser mig lyser han upp i ett leende. Tjejen som går bredvid honom tittar på mig som om jag förolämpat henne och klampar sedan därifrån. Antony tittar förvånat efter henne och vinkar åt mig att komma dit. Det gör jag givetvis, faktiskt så svävar jag fram till honom.
”Jag har inte sett dig den här veckan”, säger han.
”Jag har inte sett dig heller.”
Han ruskar på huvudet lite och de svarta lockarna flyger.
”Jag hittar ju ingenting”, skrattar han. ”Inte till klassrummen, jag hittar knappt till skolan och värst av allt – jag hittar inte ens dig.”
Jag befarar att mina kinder färgas röda och jag fortsätter gå för att han inte ska märka något. ”Men det har varit en okej vecka eller?”
”Jodå. Alla har varit jättetrevliga. Speciellt hon… hon som var här nyss? Vad heter hon.”
”Ellinor?” svarar jag bistert.
Han höjer retsamt på ögonbrynen. ”Va?”
”Vad va?”
”Blev du avundsjuk för att jag tyckte att hon var speciellt trevlig, hon Ellinor?”
”Va, nej, det är klart att jag inte…” stammar jag.
”Gör mig inte besviken och säg att du inte blev det.”
Jag stirrar på honom, han flinar tillbaka. De blåa ögonen lyser och på hans läppar sitter ett lekfullt leende. Jag får lust att ta ett steg framåt, stanna honom och trycka mina läppar mot hans. Jag får lust att leka med fingrarna i hans hår, få känna de mjuka hårtestarna mot min handflata.
Men jag gör det givetvis inte.
Ungefär en kvart senare står Antony och granskar mitt rum. Hans tänder gnager mot underläppen medan han nyfiket studerar allting. Han lyfter på gamla foton, dammar av dem och ställer sedan tillbaka dem på sin plats i hyllan. Faktiskt så tittar han på allt i bokhyllan, inte en enda detalj verkar undslippa hans blick. Jag är lite hemligt stolt över mig själv som för en gångs skulle inte har några smutsiga kläder framkastade på golvet. Visst är rummet överfullt med saker, till och med min säng är täckt av läxor och musiktidningar. På skrivbordet har jag samlat saker som jag hade när jag var jätteliten och längst upp på bokhyllan sitter faktiskt en gosedjursälg jag som givetvis döpt till Helge.
Antony skrattar lite sött när han får syn på Helge och plockar ned honom på hyllan. Men jag skäms inte det minsta och jag verkar inte ha någon anledning att göra det heller.
”Jag fick honom av pappa” förklarar jag. ”När jag var tre. Han stack när jag var fem, så ja, jag minns honom inte direkt. Men du fattar, Helge betyder en del faktiskt.”
”Det är klart”, säger Antony. ”Någon gång ska du få en liknande älg av mig också, en som ska heta Älge.”
Jag tittar roat på honom.
”Verkligen?”
Han nickar och plötsligt står han mitt emot mig, närmre än vänner brukar stå. Jag forstätter bara att stirra häpet på honom, för jag förstår knappt vad som händer. Är han, eller är han inte..? Sen ler han, och jag ser varje detalj i hans lekande ögon. Jag skulle kunna kyssa honom. Allt som krävs är att jag lutar mig lite framåt. Jag hejdar impulsen och vänder bort blicken. Även Antony verkar lite förlägen. Han skrattar tyst.
”Ska vi gå då?”
Jag nickar, och efter att jag skrivit en kort lapp till mamma lämnar vi huset.
Eftersom vi bara ska till huset intill vårat kliver jag bara i ett par slitna skor. Jag är ärligt talat nervös över att äntligen få se hur Antonys hus ser ut. Hur det kan se ut kan jag inte alls föreställa mig. Det skulle kunna vara hur stökigt som helst – eller ett av de prydligaste ställen jag sett. Antony är nog inte så förutsägbar i alla fall, slår jag fast vid.
Hallen är trång, men då det innebär att vi måste trängas några sekunder gör det mig inget. De beiga väggarna är tomma och allt som finns är några par skor och en klädhängare.
”Det är inte så mycket, jag vet”, säger Antony. ”Men det funkar och vi trivs så det spelar ingen roll.”
Jag nickar och följer med honom in i det som måste vara köket. Där står Camilla och diskar. Hon har det röda håret uppsatt i en slarvig knut i nacken och är rödflammig i ansiktet. Man kan lätt se att hon och Antony är syskon; även hon är fruktansvärt söt.
Hon hejar glatt på mig och återgår sedan till disken.
Jag gillar redan det här stället. Den enkla inredningen, saker som ligger lite här och där och samtidigt ser det rent och fräscht ut. Antonys rum är däremot inte som jag väntat mig. Jag vet inte vad jag väntat mig egentligen, kanske hade jag inte ens väntat mig något. En säng med enbart ben och nedhasat täcke står intill en tom vägg. Till vänster står en smal, vit garderob och väggen bredvid den är full med posters på olika band. Golvet… ja, golvet täcks helt och hållet av kläder. En mattebok ligger gömt under ett par byxor också.
Men det är det. Det är Antonys rum och jag älskar det.
”Det är inte riktigt som ditt rum”, säger Antony. ”Men det… det är jag helt enkelt.”
”Vitt och massa kläder på golvet” mumlar jag tankfullt.
”Jag menar inte att jag är vit och att jag har massa kläder på golvet… fast det har jag ju, men du fattar vad jag menar. Jag gillar det, i alla fall när persiennen är neddragen.”
Han stänger dörren bakom oss och går sedan fram till det enda fönstret och drar ned persiennen. Det blir plötsligt helt mörkt och jag kan inte urskilja var han befinner sig. Men jag hör hans lugna andetag, hör att han tar två steg mot mig och förundras om han inte hör hur hårt mitt hjärta slår. Det slår för honom, bara för honom.
”Noel”, viskar han.
”Ja?” viskar jag tillbaka.
”Vill stanna och äta här? Vi kan laga hamburgare.”
”Om det är okej, så gärna”, svarar jag. ”Varför viskar vi?”
”Gör det något om vi viskar?”
”Nej.”
Jag hör hur han suckar. Ögonen vänjer sig inte alls vid mörkret, som jag trott, utan det är helt kolsvart nu också. Men jag kan föreställa mig hur han står framför mig, jag kan nästan gissa vilka ansiktsdrag han har just nu.
”Noel?”
”Ja?”
Han flyttar sig några centimeter närmare. Jag kan ana hur han står några centimeter ifrån mig, och när jag rör mig lite närmre kan jag känna hans andedräkt mot min hud.
”Är jag förutsägbar?”
”Väldigt lite. Jag är förutsägbar va?”
”Ja. Men vet du?”
”Nej”, andas jag tillbaka.
”Det är bara bra.”
”För att?”
”Annars skulle jag inte…”
Antony hejdar sig, precis som om han ångrar det han tänkt säga.
”Annars skulle du inte…?” manar jag på, väldigt nyfiken på vad han tänker säga.
Men han låter annorlunda nu.
”Inget”, mumlar han och drar sig tillbaka.
Jag kan inte hjälpa att jag blir en aning besviken. Tydligen litar han inte på mig så pass att han kan säga det han ville. Men varför skulle han lita på mig förresten? Vi känner inte varandra särskilt bra. Men vi har på kort tid kommit varandra ganska nära, det kan jag inte förneka och inte han heller.
Jag hör hur han fumlar med fönstret och först tror jag att han är på väg att dra upp persiennen igen. Men istället öppnar han fönstret och den kalla kvällsluften sprider sig i rummet. Jag ryser och tar några steg mot Antony. Nu ser jag honom tydligt, för trots att kvällen är ganska mörk så avtecknas hans siluett tydligt. Han står med armbågarna lutade på fönsterbläcket. Blicken är fäst vid någonting långt borta. Jag stället mig bredvid honom och försöker se vad han tittar på. Men det är omöjligt, kanske tittar han inte på något alls.
”Jag älskar att titta ut genom fönster”, säger han tyst. ”Jag gör alltid det. Vi stannar ju inte så ofta på ett och samma ställe, jag och Camilla. Vi liksom… vi flyr, antar jag.”
”Från vad?”
Jag ser att han ler. Den svarta luggen har kanat ned i pannan och han ruskar lättsamt bort den, för att sedan bli allvarlig igen. När han börjar prata är hans röst stillsam, sorgsen, och inte alls så som jag är van att höra den. Jag kan inte direkt säga att jag gillar den ledsna tonen. Det får mig att vilja gråta.
”Våran pappa kommer från USA. Mamma var svensk. Hon var där på semester och givetvis var de tvungna att träffas och bli kära. Jag önskar att de hade låtit bli. Då hade inget av det här funnits. De bodde tillsammans några år i USA, och då fick de både mig och Camilla. Men när jag var tre så klarade mamma inte av det längre. Hon behövde komma hem, hon saknade det så mycket. USA blev aldrig något riktigt hem för henne. Jag tror inte någon plats blev som ett hem för henne. Hon flyttade alltid och hon reste alltid. Men det hade mest varit i Sverige och Europa. Pappa var inte sån, han ville slå sig ned för gott på ett ställe. Men mamma, hon flydde hela tiden. Hon klarade inte att vara fast där med honom längre, så hon tog med sig mig och Camilla. Först till Tyskland, England och sedan till Sverige. Vi har aldrig haft problem med pengar nämligen, det har alltid funnits en väldigt massa. Pappa bodde ju kvar där och mamma sa att det var därför det aldrig gick bra för honom. Han hade depressioner för jämnan, men det tror jag var på grund av att han förlorade oss. Men han dog sen. En bilolycka. Även det sa mamma berodde på att han var fast. Han var så fast att han lät sig bli mosad av en bil på sin egen gata.”
Han hejdar sig och tittar på mig. Blicken han ger mig är plågsam och jag förstår att det är minnen som kommer upp igen. Jag tar hans hand i min och trycker den hårt.
”Mamma blev sjuk. Jag var väl runt tretton år. Hon ville att vi skulle slå oss ned någonstans så att hon kunde bli frisk. Men hon blev inte det. Och när hon låg där på sjukhuset…” Greppet om min hand hårdnar. Hans naglar borrar in sig i huden, men det gör inte ont. Han har ondare nu, det syns, så jag säger inget, låter honom bara borra in naglarna hårdare. Smärtan är nästan skön.
”…Jag var väl sexton eller något den dagen hon dog. Jag var där. Camilla var där. Hon pratade så lugnt med oss, men det hon sa var så viktigt. Vi fick inte bli fast på ett ställe. Då blev det så här. Nu hade hon förstått att det var för att hon stannat på en plats för länge som hon blivit sjuk. Det var en inre sjukdom sa hon, fast läkarna förnekade det. Vi lovade henne att vi skulle flytta runt så mycket vi kunde. Vi skulle hålla oss vid liv, vi skulle överleva. Och framför allt, vi skulle till USA och göra det pappa inte gjorde. Vi skulle flytta runt där, vi lovade henne det. Bara Camilla och jag, eftersom det bara är vi kvar.”
Inte förrän när han tystnar märker jag de heta tårarna som trillar nedför mina kinder. Jag kan inte säga något, men när han ser att jag gråter så vet han ändå att jag förstår. Att jag finns där för honom. Jag behöver inte säga det till honom, det bara är så.
”Sluta gråt nu”, säger Antony när jag fortfarande står och hulkar.
Jag skakar på huvudet, samtidigt som jag torkar bort tårarna med handen.
”Nu får du berätta en hemlighet.”
Jag fäster blicken på en gatlykta. Vad kan jag berätta? Jag har fullt upp med att smälta det Antony berättade, jag kan inte ens tänka klart.
”Jag är kär i dig”, säger jag till sist.
Jag tittar inte på honom, så jag vet inte hur han reagerar. Men tyst är det, bara ljudet från en bil som åker förbi hörs.
”Det var ju det som inte fick hända”, beklagade sig Antony.
Jag svarar inte, fast jag inte förstår.
”Måste du gå och vara så dum att du blir kär i mig?”
”Det kan väl inte jag hjälpa”, svarar jag ynkligt.
Jag sneglar på honom och ser hur han ler.
”Jag är kär i dig också”, säger han. ”Och det fick verkligen inte hända.”
Vaddå fick inte hända? Han snackar bullshit, hör han inte vad det betyder? Förstår han inte? Det betyder oss, han och jag. Han och jag tillsammans. Vi två, bara vi två. Resten spelar ingen roll. Vi behöver inte bry oss om några andra, vi är vad det handlar om nu.
”Förstår du inte?” kvider han.
Lyckan försvinner långsamt ur kroppen. För jag förstår inte vad som kan vara fel nu. Allt går ju så rätt, det fungerar så perfekt. Vi är gjorda för varandra, han och jag, det vet han det. Ändå så pratar han som om det här vore jordens undergång.
”Jag kommer inte vara här länge till. Hur länge vet jag inte, men vi kommer dra vidare snart. Hitta nåt annat ställe att hyra, fattar du inte? Vi kommer fan dra till USA! Det kommer inte bli något mellan dig och mig – det FÅR inte bli det! Det vore en JÄVLA HELVETES KATASTROF! Vad fan måste du gå och BLI KÄR I MIG FÖR? Och vad fan ska jag vara kär i DIG för?!”
Hans skrik skär i mig, lika mycket som orden gör.
”Du vet inte ens när ni flyttar nästa gång”, säger jag med skakig röst. ”Ni kanske stannar här ovanligt länge.”
”Men vi kommer flytta någon gång eller hur?” Hans röst är bitter och nu vägrar han titta på mig igen. ”Och det kommer inte jag klara i så fall. Det är sjukt, eller hur? Egentligen känner jag inte dig alls och ändå betyder du så mycket för mig. Om det skulle… om vi skulle… ja, du vet, jag vet inte om jag skulle klara att skiljas från dig sen. Det skulle göra så ont. Det gör ont när jag tänker på det nu.”
Jag gråter inte nu, men jag vill skrika. Jag vill slå, jag vill gorma, jag vill ha någon att skylla på. Men det finns ingen annan här än Antony och honom klarar jag inte att vara arg på.
”Måste ni flytta då? Ni trivs ju här sa du…”
”Vi ska till USA ju”, säger han hest. ”Vi lovade mamma. Dessutom skulle jag inte kunna vara kvar här någon längre tid. Jag skulle bli galen, alla minnen skulle hinna komma ikapp.”
Nu har jag inget mer att säga. Det känns så overkligt – det kan inte vara såhär, det får inte vara så.
”Men jag behöver dig”, mumlar jag. ”Jag behöver dig för att funka.”
”Hur vet du det? Tills för några veckor sen klarade du dig utmärkt utan mig.”
”Men jag kände hela tiden hur någonting fattades.”
”Jag med”, säger Antony. ”Jag tror jag hittade den största och viktigaste pusselbiten här. Men det finns så många andra pusselbitar också, och tillsammans är de viktigast. För utan de så tappar Camilla sina pusselbitar.”
Det han säger är både hemskt och vackert. Jag lutar huvudet mot hans axel och han håller om mig hårt. Jag njuter av doften från honom, att äntligen få ha honom i mina armar. Men han skjuter bort mig snart. Med tårfyllda ögon ber han mig att gå. Jag vill inte släppa taget först, men när han upprepar det så lossar jag på mitt grepp och börjar backa ut ur rummet.
Innan jag går kastar jag honom en sista blick. Han ser blek och mager ut och de blå ögonen lyser inte. De är rödkantade och hans underläpp darrar.
Jag bestämmer mig då för att gå ut ur hans liv för alltid. Den tjänsten tänker jag göra honom.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | viunderregnmoln - 23 maj 09 - 20:51- Betyg:  | | ouch, vackert | | love__ - 10 aug 08 - 13:20- Betyg: | | åhh jag älskar denna novllen. den är så underbart vacker <3 | | familjeflickan - 10 jun 08 - 19:01- Betyg: | | neej, det ska bli de två <3 =)=) | | sandruskapuska - 2 jun 08 - 02:57- Betyg: | | Snyftar. Nej gråter. Så himla fint <<3<3<3<3 | | lillolisen - 12 maj 08 - 18:20- Betyg: | | Hanna vänta bara AAAAAHH!!!!Xo | | woops - 20 apr 08 - 14:24 | danniflickan: du gör mig såhär -> tkhdnrtihntuhntujhthbtb-glad :D Och förlåt för att jag är seg med nya delar
Haley: Men lilla rara :')
VampyrenSamantha: Inte du också xD :') Nu får ni skärpa er innan jag börjar grina själv.
Lovely__: Dina kommentarer är ALLTID innehållsrika och superfina :')
Mp3: Jag har inga ord :O TACK
XxCinderellaxX: Jag tar upp hakan åt dig om du vill :)
Mangasagan: *hick* :'')
IchLiebeTom: Jag älskar också Tom. Haha, jag klarar inte av att säga mer för era kommentarer är så sjukt fina.
Miccq: Herregud, vad ska jag svara? :')
M-424: Naaaaaw, *joinar snyftkören*
Justmyfault: Iiih, tackelitackeli :D
prickigthallon: Ännu mer snyft, hahah, shit, vad rörd jag blir :')
Heartbeat: Ser det framför mig >< Hahaha, herregud, jag kan inte svara på era kommentarer.
billtom: Ärligt, jag kan inte svara någorlunda normalt :')
Guldvattnet: fucking tack :´)
_ingen_: :') ooow
alexz_th: O.O fortfarande kan jag inte svara normalt
Dj_snuffe: Du har rätt, det måste bli bra. Herregud, hur ska jag kunna fixa det här? Vad fint sagt :') | | Dj_snuffe - 16 apr 08 - 13:49- Betyg: | :'( :'( det måste bli bra <3 det bara måste det :'(
du skriver så gripande och verkligt! | | alexz_th - 15 apr 08 - 20:26- Betyg: | | Gud va bra du skriver kvinna <3 | _ingen_ - 6 apr 08 - 20:46- Betyg:  | | jäkligt bra! | | Guldvattnet - 6 apr 08 - 19:47- Betyg: | | fucking underbra :´) mera <33 | | billtom - 5 apr 08 - 23:07- Betyg: | | åhh. så jävla bra.. skir meer mer mer meeer!! | | Justmyfault - 5 apr 08 - 20:05 | *tårögd*
Så bra skrivet!<3
Och alla längtar till nästa del: ) | | M-424 - 5 apr 08 - 18:12- Betyg: | *snyft* Så jävligt bra skrivet<3 Och sorgligt.
Meer snart för du skriver massa bra. | | Miccq - 5 apr 08 - 17:08- Betyg: | Börja gråta.
Och det är inte ofta jag gör det, så du fattar nog hur jävla bra du är på att skriva <3 | | IchLiebeTom - 5 apr 08 - 16:58- Betyg: | | Herregud va bra .. <3 och så sorgligt :( Antony får inte lämna honom nu.. hm.. Jag är så dålig på att komentera, men du ska veta iaf att jag älskar det du skriver <33 :D Femma såklart, fast egentligen förtjänar du mer ^^ | | Mangasagan - 5 apr 08 - 12:57- Betyg: | | Åh, Gud! Jag sitter här och snyftar nu:'( Mera!!<3 | | Mp3 - 5 apr 08 - 11:04 | | vad finns det för ord som kan beskriva hur underbar och fantastiskt denna novell är? Det finns helt enkelt inte något. Så därför så kan jag egentligen inte skriva något som är helt sant till dig , för man kan inte skriva orden för den här novellen, för ingen har kommmit på de än. men det närmaste jag kan komma med att förklara är att den här är helt eneklt underbar och så otroligt vacker. <33 | | Lovely__ - 5 apr 08 - 10:43- Betyg: | denna novellen/följetongen, vad man nu ska kalla den...whatever. den är så jävla fin, att varje gång jag har läst klart så sitter jag och försöker hitta orden för att åtminstonde kunna ge dig en ordentlig kommentar som inte är helt helflummig.
haha, jag vet inte om jag har lyckats? xD men du har väl iaf kunnat lista ut att jag gillar den^^
skriv mer snart, för denna är rent beroendeframkallande..och jag..nu tappade jag orden igen.
men skynda dig och skriv! | | VampyrenSamantha - 5 apr 08 - 10:00- Betyg: | *snyft, snyft**grinar*
*den äe så vacker får inte fram nån kommentar*
wwwwwwwwwääääääääääää | | danniflickan - 5 apr 08 - 00:16 | NEJ VAD SORLIG!;O ;'(
Är besatt av den här (Aa)
Men nu på bonemangen xD
/DnZ |
|
|
|
