Underground |
Underground station. Belsize Park informerar den stora rödblåa skylten som sitter ovanför ingången till tunnelbanestationen. Det är redan mycket folk ute på gatorna, även om den värsta rusningstiden inte är förrän om en timme. Längre bort på gatan stannar en röd dubbeldäckare för att hämta upp mera folk vid busshållplatsen. Jag tar fram plånboken ur innerfickan och börjar febrilt leta efter tunnelbanekortet. Alltid likadant varje morgon. Men jag brukar oftast finna det till slut.
Jag går in i byggnaden, bort från gatan. Ställer mig på första lediga trappsteg i den ändlöst rullande rulltrappan. På min vänstra sida rusar folk förbi i full fart. De som försovit sig, eller helt enkelt de som är tidsoptimister. Men tågen väntar aldrig på dem. De går i alla fall.
Någon hejar i all hast men jag hinner aldrig se vem det är innan han försvunnit. På väggen sitter reklam affischer uppklistrade bredvid kartor över tunnelbanesystemet och alla dess stationer. I taket visar pilmarkerade skyltar vägen till de olika tåglinjerna. I vanliga fall är de många men här finns bara två att välja på. Man åker åt ena hållet eller åt andra.
Rulltrappan slutar och jag fortsätter på planmark mot biljettspärren. Kön är inte allt för lång idag. En man i yllekappa och portfölj är just på väg genom spärren och han följs snart av en ung tjej i skotskrutig kjol och högklackat. Framför mig står en medelålders kvinna med sin son. Hon ser sliten ut med sin lite säckiga hållning. Pojkens bruna ögon möter mina för ett ögonblick. Blygt. Sedan vänder han sig om och de fortsätter framåt.
Jag har kortet i handen och stoppar in det i automaten samtidigt som jag kastar en blick på mannen som sitter i den bemannade biljettkontrollen bredvid. Han ser trött ut och hans blick vädjar om att få ligga i den varma sängen som står kvar hemma. Men han har, som alla andra, tvingats gå upp och sedan tagit sig till jobbet.
Biljettspärren piper och kortet kommer ut ur den smala springan samtidigt som lampan lyser grönt och spärrhjulet rör sig framåt. Jag går ut på perrongen. Det är redan mycket folk där och bänkarna är fullsatta. Ett par fötter sticker ut ur telefonkiosken som står längs bort, vilket påvisar att någon fortfarande sover djupt eller haft en otrevlig natt i fel sällskap. Men ändå tycks ingen notera scenen speciellt.
En digital skylt i taket informerar om de näst inkommande tågen. Northern line. 2 minutes. Jag ställer mig vid väggen i väntan på att tåget skall komma. Biljettkortet som jag fortfarande håller i handen stoppas jag ned i plånboken igen och hoppas på att jag hittar den nästa morgon också.
Tåget skall snart vara här. Folk börjar resa sig från bänkarna men jag står kvar här ett tag till. Lite längre bort står två barn och diskuterar högljutt om något.
Nu syns två ljuspunkter långt in i den mörka tunnel gången. Ett vinande ljud av tågvagnar som bromsar in hörs och trycket från luften när tåget rusar in på stationen. Dörrarna öppnas och den välbekanta rösten hörs från högtalarna.
”Mind the gap, mind the gap.” Några få personer kliver av men de flesta skall åka med längre. Längre in i stadskärnan.
Folk börjar kliv på nu. En rullstolsbunden kille släpps genom mängden och tar sig smidigt upp på tåget. Kvinnan med barnet jag såg vid biljettspärren sätter sig på ett ledigt säte och låter sonen sitta i hennes knä för att spara plast. Hon är mycket medveten om hur fullt det kommer att bli.
Tåget är nästan halvfullt när jag kliver ombord och nästan alla sittplaster är redan upptagna. Jag ställer mig vid en av utgångarna och håller mig fast i ett sådant handtag som hänger ned från taket. Alla har kommit ombord nu och rösten hörs igen.
”Gates are closing.” Det upprepas två gånger med samma entoniga röst och sedan stängs dörrarna.
Jag ser mig om på människorna i vagnen. En bit bort sitter barnen, fortfarande inne i sin högljudda konversation. De är klädda i likadana skoluniformer, svart veckig kjol med en vinröd tröja under jackan, troligtvis på väg till skolan. På sätet bredvid mig sitter en ung kille i lång svart rock gjord av låtsas skinn. Ansiktet är pudrat med vitt och ögonen kantas av grova sträck med svart eyeliner. En piercing i form av en stål pinne är trädd genom näsan, mitt emellan ögonen. Förvånansvärt nog så håller han i händerna en bok som han verkar vara djupt försjunken i. Det är tyvärr något i min trångsynthet som gör att jag inte förväntar mig det. Bredvid honom sitter en äldre dam i tjock pälskappa med en liten korg i knäet. Ur korgen sticker nosen på en liten hundvalp upp. Damen lyfter på locket på korgen och stryker den lille krabaten lätt över pälsen. Pojken som sitter på sin mammas knä ser innerligt på. Jag ser en djup önskan i hans ögon efter att få hålla den lilla hunden.
Tåget stannar snart vid Chalk Farm, sedan Camden Town. Farten börjar sakta in. Jag flyttar mig från dörren för att kunna släppa förbi dem som snart ska kliva av. Det blir ljust utanför fönstrena och lampor blinkar förbi. Jag ser en kort skymt av skylten med stationens namn innan vi stannar helt. Högtalaren kopplas på igen.
”Chalk Farm” säger den och det upprepas en gång till. Utanför fönstret ser jag folkmängden som väntar på att få kliva på. Tanken slår mig att jag kanske skulle gå idag. Det är faktiskt inte speciellt långt till Mornington Cresent härifrån. I alla fall inte till fots. Jag kan redan känna känslan av trängseln på det tåg som inom några sekunder kommer att vara över fullt. Jag tar min ryggsäck som jag stått och hållit i och går bort till dörren som öppnas och jag kliver ned på betongplattformen. Folk börjar redan tränga sig in i vagnen på båda sidor om mig när jag smidigt tar mig ur klungan med folk. Rusningen har börjat tillta och att fler springer om mig på vägen uppför rulltrappan. I kiosken vid utgången är morgonens tidningar snart slutsålda och kioskägaren ser nöjd ut i väntan på nästa leverans. Luften från gatan möter mig när jag kommer ut på trottoaren. Trafiken står stilla, i väntan på grönt ljus.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | r___90 - 28 feb 06 - 03:53 | Jag har varit i London jag med. ;)
Själv tycker jag att novellen blev lite tam. | Forever_you - 27 feb 06 - 00:56- Betyg:  | åh.. underbar.
Har varit i London, och jag känner verkligen igen mej i din
novell. |
|
|
|
