Min hand i din (en del) |
(Är det nån därute som vill veta hur ’tvilling-magi’ funkar, så kan jag bara säga att hur mycket jag än försöker är det svårt att skriva sorgligt. För någonstans djupt inne har jag en känsla av hur min syster är glad nu, leendet som dyker upp utan att jag menar det, står för det. Och vi är inte ens tvillingar, så nästa gång jag ser/hör en intervju där Bill/Tom pratar om hur jävla speciellt deras band är kommer jag koka över!
Dich bist nich’ ein ff, dt är bara att dt känns lite konstit att skriva om två syrror, eftersom, tja… Jag har en? Och, tja… då blir det två killar eftersom ja int pallar skriva om en av varje xD)
Där fanns inga ord som kunde sägas. Inga ord som genom bara ett läte kunde ge svar på alla de miljoner frågor som folk frågade. Inga ord som han överhuvudtaget orkade öppna munnen för att säga. Det kändes så onödigt nu, som om de meningslösa orden utan betydelse han skulle ha kunnat säga inte var värda den gigantiska uppoffring de hade krävt i det här läget.
Em kittlande känsla trängde genom hans mur och fick honom att inse att näsan börjat klia. Men just nu kändes det ungefär lika viktigt som att hans ben somnat och hela kroppen värkte av den obekväma position han satt i.
Tröttheten hade övermannat honom utan att han egentligen märkte det. Inte förrän han för första gången försökt flytta på sig, det hade känts, kändes, så omöjligt. Allting värkte bara vid tanken att behöva flytta på sig. Inte ens släppa det stenhårda greppet om hans brors hand kändes möjligt just då. Även om musklerna för länge sedan slutat arbeta och nu bara satt fast, som i kramp, runt de bleka fingrarna.
En svag rörelse i hans ögonvrå, och tröttheten, värken, försvann direkt. Besvikelsen sköljde över honom, igen, när han märkte att det bara var ytterligare en hallucination. Han satt med huvudet rest, och kände hur han varken orkade fälla ner det eller hålla det uppe. Lösningen blev en sorts kompromiss han visste måste se otroligt onaturlig ut. Men det var som om där fanns en spärr ner till det, åtminstone någorlunda, avslappnade läge där hans huvud legat innan. En spärr som inte ville falla ner utan istället hålla fast hans huvud i en obekväm position, som egentligen var på exakt samma ställe som där huvudet varit innan.
Där fanns ingen tid, inget som kunde avgöra om det gått flera år eller bara en timme. Tröttheten fanns bara i kroppen, och det var inte den trötthet man tänker på vid det ordet. Oron hade lagt sig som ett skal utanpå kroppen, och förvandlat ledvätskan i varje led till klister. Men handen kramade fortfarande hans brors, något han visste att den skulle göra tills de uppslagna ögonen inte bara blev en hallucination…
(Okej, jag vet. Kort… Men va glada att dt kmr nått överhuvudtaget xD Dessutom svårt att skriva långt på bara känslor ;P Kommentera?)
|
|
|
|
