Att återvända |
ATT ÅTERVÄNDA
Så var hon på väg tillbaka. Barndomsstaden. Alla glömda minnen från förr hade blossat upp på nytt. Överväldigat henne. Det var som om hon blir intryckt i ett hörn och knuffad på från alla håll och kanter tills hon stod med armarna över huvudet och vädjade till dem att lämna henne ifred. Hon vacklade till, famlade med händerna för att ta emot sig, men marken kom aldrig. Hon bara föll och föll, i all öändlighet. Hon öppnade förskräckt ögonen och såg sig förvirrat omkring. Vart var hon någon stans? Efter några sekunder vilka kändes som timmar kom hon på att hon satt på ett tåg och sjönk tillbaka mot sätet med en tung suck. Det här skulle verkligen inte bli lätt.
Tåget anlände några minuter senare till stationen där hon skulle gå av. Hon samlade ihop sina saker och klev av. Sist av alla. Efter ett sista tvekande steg ner på perrongen sluter hon återigen ögonen och andas in djupt.
Runt omkring henne rusar människor. Alla upptagna med sitt, för blinda för att stanna upp och se på sina medmänniskor. Det är som om hon befinner sig mitt i en strid fors. Hon är en sten som saktar ned flödet, men runt omkring forsar vattnet fortfarande lika vilt. Som om hon var den enda som stod stilla, den enda som orkar stå emot. För stå emot, det måste hon.
När hon tidigare lämnade staden med ett sista vemodigt ögonkast över axeln hade att fly känts som den enda utvägen. Nu visste hon att den bara varit den lättaste.
Fötterna hade börjat röra sig utan att hon märkt det. Bort från stationen, förbi centrum och bort mot villaområdet några kilometer längre bort. Samma väg som hon vandrat hundratals, om inte tusentals gånger tidigare även om det var länge sedan nu. Där var konsum, ungdomsgården, skolan, alla gamla villor där vännerna från tonåren bodde. Jossan till exempel. Alla fester som hölls där under deras gymnasietid. De skulle inte kunna räknas om så man slog ihop hela klassens fingrar och använde dem att räkna på. Där var skogskanten där de för första gången druckit sig berusade, där var lekparken där de lekt under barndomen och där man senare under deras uppväxt kunnat se glöden från cigaretter. Det var där de kysst sina pojkvänner för första gången och det var där de senare suttit och beklagat sig över sina förhållanden. De hade varit bästa vänner. Vart hade den vänskapen försvunnit? Varför hade de låtit den rinna ut i sanden så som den gjort?
Alla minnen forsade återigen över henne och hon satte sig på en bänk i parken som hon passerade igenom. Såg ut över den lilla dammen. Funderade ett tag på om hon kanske skulle strunta i allt ihop. Vad tjänade det egentligen till? Frestades av tanken att bara sitta kvar där på bänken i alla oändlighet. Leva av nuet och av stillheten, strunta i allt vad ansvar och samvete heter. Nej. Hon måste genomföra det här. Just nu skulle det kännas skönt att bara strunta i alltihopa, gå tillbaka till stationen och ta tåget raka vägen tillbaka där hon kom ifrån. Men senare, när mörkret föll och hon återigen låg ensam och sömnlös i sin lägenhet skulle hon ångra det. Hon hade redan gjort det så många gånger och visste mycket väl hur det kändes.
Ett plötsligt hundskall fick henne att snabbt återvända till verkligheten. En brunfläckig collie kom rusande emot henne, skällande av lycka. Lite längre bort såg hon en man småspringa åt efter hunden. De såg båda två bekanta ut. Men det kunde inte vara han. Det var helt omöjligt. Han som alltid talat vitt och brett om sina framtidsdrömmar. Efter gymnasiet skulle han genast ut och resa. Skaffa sig en bar eller restaurang vid Medelhavet och bosätta sig där. So long suckers, och ett hejdå till kalla Sverige. John. Med sina underbart djupa ögon och sitt mörka hår. Men, det var som sagt omöjligt. Hon kunde inte tänka sig att han var kvar här efter all den tid som gått. Hundens glädjefyllda försök att komma upp i hennes knä störde henne och hon återvände återigen till verkligheten. Hon hade verkligen blivit en drömmare på sista tiden, och kanske var det delvis detta som fört och mådde bra, låta honom förstår varför hon försvunnit och att hon fortfarande var hans henne tillbaka. För att lugna collien rufsade hon till dess päls, men såg upp när hon hörde att mannen nått fram till henne.
”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag förstår inte vad som tog åt henne. Vanligtvis är hon otroligt blyg inför främlingar, annars skulle jag inte ha henne lös.” Han log ursäktande åt henne och kliade sig försynt på ena örat. Så välbekant rösten var och så välbekanta hans rörelser var för henne. Det kändes som om hon aldrig hade varit borta. Hon tvekade. Skulle hon ge sig till känna? Låta honom glädjas åt att hon trots allt inte var försvunnen eller låg och ruttnade i något dike? Låta honom få veta att hon levde än och med detta återuppta vänskapen emellan dem, även om hon vid tillfället hon försvann ville vara så otroligt mycket mer än bara en vän?
”Det är lugnt. Jag gillar hundar.””Har du någon egen?” Han slog sig ner bredvid henne på bänken. Han var precis som hon mindes honom, lika impulsiv och spontan.
”Nej… Men en vän för länge sedan hade en.”Han tystnade och hon kunde känna hur han betraktade henne. För att undvika spänningen som vilade mellan dem och verkade vänta på att laddas upp tittade hon ut över dammen och låtsades vara väldigt intresserad av ett par änder som bråkade om ett stycke bröd. Också de påminde henne om det förgångna.
Hon vände ansiktet mot honom och skulle precis till att fråga honom något när hon såg in i hans ögon och såg en igenkännande glimt. Det var som om hans ögon var två brunnar dit solljuset aldrig nådde och så plötsligt nåddes de av en ljusglimt, om så bara för en sekund. Hon kände på sig att han inte vågade hoppas. Han gjorde en ansats till att säga någonting, men som för att förhindra det reste hon sig plötsligt upp.
”Jag måste gå.”
Han försökte också han resa sig upp men under de sekunder han tvekade tog hon tag i sin väska och gick snabbt därifrån. När hon kommit ut ur parken andades hon häftigt. Det hade varit omskakande att träffa honom igen. Hon hade inte anat att känslor kunde ligga gömda under ytan så länge och sedan flamma upp efter bara några ögonblick. Det borde ha varit omöjligt. Det borde inte gå att älska en annan människa så mycket.
Hon såg sig omkring och märkte att hon befann sig i utkanten av villaområdet där hon växt upp och hennes föräldrar fortfarande bodde. Efter några kvarter var hon framme. Det välbekanta, röda huset med den välskötta trädgården och det vita staketet.
Trädgården var hennes pappas liv och den såg om möjligt ännu mer välskött ut nu än den gjort när hon växte upp. I de flesta hem stod kvinnan vid spisen och mannen skötte grovsysslorna. Så var det också här, men inte på grund av gamla traditioner utan eftersom det var så hennes föräldrar ville ha det. Modern älskade matlagning och Fadern att påta i trädgården. Det högg till i hjärtat på henne när hon insåg hur pass mycket hon saknat dem. Det vita staketet som omringade tomten hade en grind och hon hade precis lagt handen på den för att ta de sista stegen upp till dörren och ringa på när hon hörde steg bakom sig.
”Är det verkligen du?” Hon hörde hur hans röst darrade och hon stelnade till. Sedan, efter en lång och obehaglig paus nickade hon. Sakta. Den laddade luften som tidigare varit fylld med hopp blandat med en desperat förtvivlan bröts och ersattes med ett glädjeskall från hunden som hon nu upptäckte stod bredvid honom. Det var som om collien också förstått innebörden av rörelsen hon nyss gjort. Innan hon hunnit tänka något som helst befann hon sig i hans famn och hon kände tårar på sina kinder. Varför visste hon inte. Hon hade ju bestämt sig för att inte sakna honom. Sluta älska honom och börja om på nytt. Vad hon inte vetat då var att kärlek kan vara för evigt.
I ögonvrån såg hon en kutryggig man räta på ryggen och förvånat se på dem där de stod. Sedan brast han ut i ett brett leende och skyndade upp mot huset. Ändå från där de stod på gatan kunde hon höra honom ropa på hennes mor.
”Hon har kommit tillbaka!”
om jag ska vara ärlig och skryta lite över mig
själv så är jag grymt nöjd med denna. men jag vill
oerhört gärna ha era synpunkter också eftersom att
jag möjligen skickar in den till ngn framtida tävling
eller ngt sådant (a) tja, om ni gillar den och ger mig vad ni tycker ! jag skulle verkligen bli jätteglad :)
vi kan ju göra såhär.. jag kommenterar ert, ni kommenterar mitt ? har vi en deal ? GREAT!! :D <3
puss på er, då säger vi så! ! :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8) | Harrypotterlover - 14 nov 08 - 07:46- Betyg:  | DEn var jävligt bra!!
Du är skit bra på att beskriva och denna liknade inte
(som Danding1nTheDark sa) "sweet home alabama" xD
Man kunde se allt framför sig, väl uppmålat!
Fortsätt så :D
//Sara | | Airya - 23 jun 08 - 17:48- Betyg: | | den var verkligen bra, fastnade redan i början och du skriver fantastiskt, känslorna, tankarna och så berskriver du otroligt bra! :D | Danding1nTheDark - 21 jun 08 - 19:03- Betyg:  | Jag fattar att du är grymt nöjd med den här!
Det hade jag också varit om jag vore du.
Det här var det mest välskrivna jag har läst på länge - och då menar jag länge!
Redan vid första meningen lyckas du fånga mitt intresse och det höll i ända ut.
Jag har inget jag vill klaga på utom kanske en sak.
Det hela påminner väldigt mycket om filmen "Sweet Home Alabama".
Men en stark fyra :)! | | Mangasagan - 3 apr 08 - 20:31- Betyg: | Åh, den här gillar jag<3 Den här gillar jag verkligen! Du är så himla duktig på att skriva:)
Deal! xD |
|
|
|
