Stegen tillbaka. (Feedback uppskattas) |
Klockan är fjorton i prick, solen steker ute i den kväva vårdagen, 18:e April.
Nils Jakobsson är som varje annan dag på sin rutinmässiga promenadstur, från sin lägenhet i fornudens enklav till stenberg's skogskant, och så hem igen förstås.
Den 18:e April är dock en dag icke lik de andra, den står ut på ett sätt som kan kännas i luften och hur den ömma atmosfären smeker sig mot kroppen.
Vid övergången från Brantvägen mot Örjeby's park ställs Jakobsson inför sitt ofrånkomliga vardagliga dilemma. Eftersom Örjeby's park är ett ökänt fjortishak och har egenskapar som förvisso tilldrar även kärlekspar, så kvider det i magen varje gång Nils måste välja att antingen ta en lång omväg eller att stå ut med att bemötta dessa parkparasiter.
Stadens kyrkklocka slår bong, och Nils tar ett impulsivt direkt beslut om att gå igenom parken.
Vid infart stöter han på ett medelålderspar.
Det hänsynlösa paret tar självklart upp hela den trånga trottoaren, i och med att de ska gå sidjämn varandra och reklamera sin föråldrade kärlek genom att hålla hand.
Jakobsson blir tvingad att undanmanövra halvt in i det högra buskaget när de passerar varandra. De tycks inte ha gjort något fel alls. Nils ber dem båda två hoppa i graven i sina tankar, och I just den sekunden så hör han två raskt klampande fötter närma sig i ett raketdån bakom honom.
Ett ögonblick senare känner han en knuff mot sin bakredel. Jakobsson vänder sig om och möts utav en liten flickas blick, som är igenfylld med tårar som vilken sekund som helst kommer att explodera.
"Oj, hur gick det?" frågar Nils.
Den lilla flickan svarar med att han är dum, och börjar därefter lipa okontrollerat följt av öronbedövande skrik.
Det går ett fåtal sekunder och snart är det hänsynlösa paret som Nils tidigare passerat, där på plats.
Kvinnan omfamnar sin lilla flicka och torkar hennes tårar. Mannen frågar först sin dotter som nu är i sin antagna moders säkerhet och tröst, om vad som har hänt.
Hon svarar som innan och tillägger att mannen med den svarta luvan knuffade henne. Mannen, antagligen fadern vänder sig om och tittar på Jakobsson, med vad han uppfattar som en dödensblick.
Jakobsson står förstenad och tänker vilket jävla misstag det var att ta den här routen just idag.
Inte utav sympati för den lilla flickans vaga verklighetsbild eller de sorgliga föräldrarna som har allt förtroende i sin lilla princessa sanning.
Utan just det för att han möjligtvis skulle komma att begå något väldigt illa, som skulle kunna få förkrossande konsekvenser för honom.
Fadern blåser upp sig på ett sätt som liknar en tupp i stridsfas.
Han ber hädanefter att modern ska ta flickan och avlägsna sig hemåt.
Jag kommer snart, tillägger kort därefter han. Modern tittar på honom med en oroligblick och Nils hör sedan en viskande röst "Karl, låt det vara.."
Fadern, Karl höjer rösten mot kvinnan och upprepar ännu en gång hon ska gå hem.
Kvinnan tar då barnet utan ytterligare muntligt motstånd och beger sig fort iväg.
I detta ögonblick inser Nils att det inte finns någon återvändo. Någon var tvungen att gå på knä, och det syntes i varderas blickar att ingen var redo att böja sig för den ena.
Nils kunde ändå inte låta bli att tänka hur komisk den hela situationen var och hur ett simpelt missförstånd utvecklades till något så dramatiskt.
Han betraktade mannen en sista gång, knöt nävarna och intalade sig själv, denna gång är det inte mitt fel, det är inte...mitt fel
-
En kortstund senare, vaknar Jakobsson upp. Synen är sudig och det värker i varenda del utav kroppen.
Han försöker resa sig, men det tar emot i nacken. "Nej, ligg stilla" hörs en vädjande feminin röst säga.
Ytterligare ett par sekunder går och hans syn återhämtar sig till det normala. Nils ser en kvinna och en massa av blandade människor stå i en cirkel kring honom.
"Ligg stilla bara, hjälp är på väg.." säger kvinnan som står på huk och smeker honom över hans blodiga hand.
Det kommer som en storm när han inser att han fått stryk. Nils samlar sin sista bit kraft för att resa sig, men dras ner utav kvinnan som säger "Nej, ligg!".
Efter flera upprepade försök blir Nils less och drämmer iväg en örfil mot kvinnan, som faller bakåt.
"Stick, jag behöver ingens jävla hjälp!" vrålar Jakobsson.
I denna stund hörs ljudet utav sirener i bakgrunden. Flocken av gamar börjar upplösas medans Nils förmår att resa sig upp trots värk.
Nils betraktar kvinnan som försökt hjälpa honom, hon möter hans blick med ett oförstånd. Jakobsson är fast i slowmotion, i ett fåtal sekunder som känns som år.
Han vill be om ursäkt, men är för stolt. Han vet inte, känslorna mals inuti honom. Tillslut säger han det, förlåt, kort men ärligt. En total mes får jag vara just idag, förklarar han hädanefter för sig själv, innan han börjar skutta ifrån platsen.
-
En timme och femtio minuter senare ligger Nils hemma trygg i soffan igen, efter att ha halvkubbat in i skogen, återhämtat sina krafter, avvaktat och smygit hem.
Han minns inte särskilt mycket utav det hela händelseförloppet med mannen Karl, och försöker inte heller anstränga sitt minne angående incidenten.
Jakobsson går iväg till köket, värmer lite kaffe och kletar i en sked marmelad.
Men något vägrar bli förträngt. Kvinnan på platsen, den där kvinnan som var där när Nils vaknade.
Hon gjorde bara sin medborgliga plikt, men ändå var det något med henne. Sättet hon såg på honom, hennes förtvivlan om att hålla honom kvar nere och hur hon smekte hans hand. Han slurpar slut på kaffet, lägger sig i soffan igen och sträcker ut benen.
Paralellt till detta går kvinnan som tidigare har vårdat Nils vid händelsplatsen, upp och ner för trapporna i Nils bostadsbyggnad.
Tillslut bestämmer kvinnan sig för att hon ska knacka på, efter att ha skuggat Jakobsson sedan han flytt från platsen.
Det knackar på dörren. Nils rycker till. Det är snuten, killen är säkert död, är det första som kommer på tanke.
Han stänger av tv:n och smyger i snigelfart mot dörren. Eftersom det redan var släckt i korridoren så förmår han sig ganska tryggt sätta ögat mot dörrkikaren.
Jakobsson blir helt tagen när han ser vem det är. Han öppnar sakta dörren som knakar och där står hon, kvinnan som tagit hand om honom.
Jakobsson hade inte i sin vildaste fantasi kunnat få ihop det bättre än såhär, men ändå kändes det som om han skulle klanta till det.
Kvinnan står blyg och röd om kinderna utan ord, likaså han.
Tillslut säger dom "Hej" nästintill samtidigt, perfekt synkroniserat. Ett fniss följer kort därefter. Nils frågar hur hon visste var han bodde?
Men förstår sedan när hon genererat säger att det är en hemlighet.
Felicia presenterar hon sig som, när de två sätter sig i vardagsrummet.
Nils Jakobsson, jag hade verkligen inte förväntat mig något sånt här, nyschar han.
Nils frågar sedan om hon vill ha kaffe eller vatten, för annat fanns det inte. Hon tog vatten och förklarade att hon var i en strikt diet.
De satt och pratade ett par timmar, inledningsvis om vad som hade hänt borta i Örjeby's park men kom också senare in på djupare plan.
Nils var inte en sån typ som höll undan saker, utan pratade öppet om hur hans liv varit och hans åsikter. De fann att de hade ganska mycket gemensamt, särskilt deras syner på samlevnad, samt att de haft någorlunda liknande erfarenheter i livet.
Nils mjuknade upp i hennes närvaro. Han satt en stund och tänkte en stund, och kom inte fram till något annat än att det var ödet som fört dem samman.
Det fanns ingen annan rationell förklaring. Hennes sätt, hur hon tog i honom, hur hon hade jagat honom, och hur Nils hade förmått sig att faktist be om ursäkt för det han gjort. Det enda han slaget han ursäktat för sedan tidiga tonår.
|
|
|
|
