Jag älskar min bror (kap 17) |
Shit vad jag diggar denna tjejs tänkande! xD haha, Hur som helst... Detta är det sista kapitelt ni får på ett tag, för imorgon drar jag och min kompis till Stockholm och kommer inte hem fören sent på fredag kväll. Men jag har så många "fräcsha" idéer nu till denna tack vare min underbara vän, så hon och jag kommer skriva vidare tillsamans så att det kanske kommer ett par nya kapitel till helgen ;) Men bara kanske, får se hur dem blir.
Läs gärna och lämna en kommentar =) <3
Ha det gött folket på dikta! :P
Kapitel 17
”Tack.”
Säger jag till taxichauffören och ger han snabbt pengar när han stannar utanför Londons stora flygplats som jag lika snabbt gav chaffisen pengar springer jag genom dörrarna. Tränger mig förbi alla möjliga människor som står oförstående med sitt pick och pack som om de inte har någon aningen om vart dem ska.
”Turister.”
Tänker för mig själv, fast kanske jag inte borde det? Men jag är väl knappast en turist heller! Jag bor ju här. Bara för att jag inte känner till staden och nyss bott, eller ja, rymt hit så betyder det inte att jag är en turist. (Vänta) Räknas jag som invandare nu? Skumt…
Ha, jag är en invandare! Där ser man, det hade nog ingen trott om mig, nästan stolt över det sträcker jag extra på ryggen och höjer huvudet. Fast man kanske inte vara så stolt som jag är över att nyss gjort denna lilla upptäckt? Undrar om det är normalt, att var stolt över det asså, fast det förstås, jag är ju inte en direkt normal person heller.
För att inte börja tänka i mina underliga tankebanor igen skyndar jag mig fram till tavlan som visar flygplanen, när dem ska och vart dem ska gå.
”Fuck!”
Hur dum får jag bli? Irriterad och något arg på mig själv över min korkhet, slår jag handen för pannan. Jag vet ju inte VART grabbarna ska åka! Hur ska jag nu kunna kolla upp när flygget går dit eller dit eller komma till rätt ställe där deras plan förmodligen skulle stå om jag inte vet vart dem ska? (Jag är så duktig som har en sådan bra koll)
Efter ett tag ger jag upp och slutar stirra på tavlan med flygtider, de gav mig ändå inga svar.
Istället börjar jag gå därifrån, orolig och nere som om någon håller min instängd och kan inte hitta en utväg.
Jag kommer aldrig få se honom igen.
Kom jag fram till och stannar. Ser på alla möjliga människor som går med sina resväskor, stora och tunga en del mindre. Alla möjliga folkslag, tre skottar i kilt och allt som saknades är väl säckpipan. En familj som har fullt upp med att hålla koll på sina småbarn som bara springer omkring och vägrar lyssna på sina föräldrar, lovar, mamman håller snart på att bli galen! Till min förskräckelse får jag även syn på hippie tanten med sina Harry Potter glasögon igen med sin jäkla fågelburar, men ingen med skinnjacka och svart långt hår. Ingen Bill.
Det känns som om jag bara vill falla ihop mitt bland folket, men människans självbehärskning hindrar mig. Aldrig mer får jag se in hans underbara fina ögon, dem choklad bruna och inte höra hans skratt med ljuva klanger eller känna hans varma stora hand i min.
Aldrig.
Jag vill vara stark, visa dem som säger att jag är det men dem kanske inte har förstått att aldrig är en lång tid. Och det krossar mig.
Visst, jag har min Rasmus och jag har känslor för honom och vet även att dem är besvarade, men jag vet inte om jag kan lita på honom. Det är drogerna som gör mig orolig.
Också rädd för hur han kan bli när han är arg…
Jag vaknade ur mina tankar då en bebis började skrika högt och gällt. Insåg sedan att här är det ingen idé stanna, så med långsamma, korta steg masar jag mig vidare mot utgången men tvärstannar lika snabbt!
Det är som hjärtat slår fortare och glädjen är obeskrivlig.
För bara cirka sjuttio meter ifrån mig kan jag skymta ett huvud som jag känner igen mellan folkmassan.
FILM LIVVAKTEN!
(Eller, ja, Saki som han visst hette)
Tro nu inte att jag tänder på trettio åriga gubbar, för det gör jag verkligen inte! Nej, för om han är här betyder det att Bill samt resten bandet är här! (Lyckorus)
Jag ökar direkt stegen gradvis tills jag nästan omedvetet börjar springa, tränger mig fram mellan alla som står i vägen och klämmer fram ett ”ursäkta” ibland.
Film livvaktens huvud kommer närmare men samtidigt längre ifrån.
”De går mot sitt plan!”
När jag kom på det fick jag bokstavligen panik.
”Snälla Gud om du nu finns, låt mig bara få träffa han en sista gång.”
Bad jag upprepande gånger inne i mitt huvud och ökade stegen ännu mer om det nu är möjligt då jag redan springer det snabbaste jag kan trots alla människor som står i klungor.
Precis när jag tänkte göra ett tappert försök att ropa sprang jag rakt in i någon och faller.
”PUH”
Hörs det från personen som helt oförbrett blev på sprungen och faller ihop på det hårda golvet så att den ligger ner, med mig sittandes gränsle på dess mage.
Några går förbi utan att ge oss en blick medan andra tittade ogillande.
”Oj, förlåt!”
Pressade jag fram men tystande.
”Tom?”
Frågade jag förbryllat, nästan mer eller mindre paff över att det var just han jag råkade springa in i. Kommer ihåg första gången jag råkade falla över en, på just samma flygplats som nu fast då var det hans tvillingbror. Personen under mig flinar och hans bruna ögon tittar busigt in i mina blåa.
”Japp, det är mitt namn så vitt jag vet.”
Skämtade han, log brett och kan inte undgå se likheten mellan honom och sin bror. Samma perfekta näsa, bruna mandel formade ögon och ett smile som får en att le.
”Får man fråga varför du hoppade på mig, eller ville du så gärna ha mig?”
Han flinade än och skrattade lätt. (Han är verkligen sån!)
Jag har hört att Tom Kaulitz är en som älskar att skämta och dra med andra och känd för sina one-night-stand. I alla fall att han har absolut inga problem om att prata om dem och om sex.
Log fånigt tillbaka men skakade sedan på huvudet som svar.
”Jag vill prata med din bror, vart är han?”
”Vad vill du honom? Jag tror nog allt att jag duger lika bra.”
Skämtade han på, men jag gav inget fånigt leende tillbaka utan frågade en gång till.
”Vart är han, för jag måste prata med honom.”
Tom tystande, rynkade pannan som om verkligen tänkte så att det knakade och sedan brast han ut som i triumf.
”Du är den dära tjejen va?!”
Stirrade på mig.
”Sara hette du va?? Shit, snacka om tur! Du kanske kan få tyst på han, Bill slutar ju för fan aldrig snacka om dig eller så flyger han bort i sina tankar och är totalt okontaktbar!”
Tänker han på mig? Tänker jag lycklig, Bill pratar om mig och tänker på mig, kanske har då också saknat mig som jag saknar honom?
”Ja, det är jag som är Sara.”
Strålade jag.
”Vi möttes på flygplasten då jag råkade springa in i honom och…”
Mer hann jag inte säga fören Tom avbröt mig snabbt.
”Kom så kan jag leda dig till honom, han kommer att bli skitglad! Men först får du ta och gå av mig annars kan det bli himlans svårt att gå till dem andra, eller du kanske hellre vill ha mig?”
Skrattade han hjärtligt och jag skrattade lite lätt, men tveksamt. Tom var allt en liten finurlig typ… Men jag reste mig upp, hjälpte Tom upp som genast greppade tag i min ena hand och bokstavligen drog mig bortåt mot dem andra. Jag själv kunde inte undgå se hur en del kollade på oss, som om vi vore från planet mars, men Tom verkade inte märka detta utan försökte nästan springa med sina alldeles för stora kläder.
Säckiga kläder, stora pösiga byxor.
Minnes bilder dök upp som blixtrar, mannen som förstörde mig hade burit säckiga byxor. Illamåendet kröp sig fram, kändes om jag skulle kunna spy men Tom verkade fortfarande inte märka något då han blev så uppslukad över att ha hittat mig. När vi kom närmare dem såg jag för första gången nu Gustav, trummisen i bandet och Georg, basisten. Samtidigt som hjärtat slog volter då jag äntligen fick se det välkända svarta håret och grön skinnjacka, samma som hade första gången jag såg honom, så är jag också nervös.
Då det slog mig, jag har nu träffat hela Tokio Hotel!
”Ey! Lillbrorsan, titta vad jag hittade. Din lilla flickvän, hon kanske kan muntra upp dig!”
Ropade han och snabbt vändes allas tre huvuden åt vårat håll där vi kom kånkande till dem, även Film livvakten tittade åt vårat håll plus några till som jag gissar på vara några som hjälper till som ljudtekniker och sånt. När Tom äntligen stannade bara några få steg ifrån dem, log han stolt och glatt, jag själv blev alldeles torr i munnen, Bill tittar överraskandes på mig och det är som om mitt hjärta stannar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | sandruskapuska - 13 jun 08 - 01:17 | | Shit vad bra!! <3<3<33< | Mangasagan - 5 apr 08 - 12:40- Betyg:  | | åh, jättebra!<3:D | | foreversacred - 2 apr 08 - 19:53- Betyg: | | forsätt gumman jag ska hjälpa dig | | tjoh - 2 apr 08 - 19:36 | underbart !! :D <33
kul att det blev så seriöst fast du var på de där flumhumöret haha ^^ :D superbra ! :D fast.. så seriöst var den kankse inte alltid fö rja satt o log för mig själv men hihi ! ;D fortsätt ! <3 |
|
|
|
