Demonprinsen ~ Del 24 |
Del 24
Sandra såg på när Julie viftade med handen och Sandras favoriträtt, spagetti med köttfärssås, uppenbarade sig på köksbordet framför henne. "Wow." Julie skrattade. "Små önskningar är mycket lätta, det kräver inte mycket ansträngning av mig." Hon satte sig och ett äpple som såg ut att vara gjort av snö uppenbarade sig i hennes hand. Hon tog en tugga och Sandra märkte att hon var hungrig och började äta. Hon kikade nyfiket på äpplet som Julie åt, vilket Julie märkte, hon skrattade. "Det är isfrukt, växer på ställen där allting är fruset, som i Ivans rike, förvånansvärt inte iskall och väldigt söt och god." Sandra nickade och fortsatte att äta, när hon var klar satt Julie på bordet och dinglade med benen, Sandra såg på henne och Jule flinade. "Zee skulle bli galen, eftersom han tillbringade sina första år på barnhem så ska man bara sitta helt perfekt på stolar, han brukar säga till mig att sitta ordentligt, så Ivan och Josh sitter slarvigt rätt ofta bara för att reta honom, men han börjar bli van." Sandra log. "Låter som om ni har roligt. " Julie log tillbaka och skrattade. "Ja, faktiskt! De är helt galna, de är vänner, annars skulle de inte retas sådär, de retas med mig också. Tog dem tid att vänja sig vid vad jag är, men Sandra, jag är väldigt lik dig, och alla andra, jag är bara en ung flicka, trots mina krafter och vad jag är." Julie rynkade pannan. "Eller så är ni lika mig, jag vet inte hur skaparen har tänkt när hon skapat allt. Men hon skapade talande träd eftersom hon fick reda på att jag gillar träd."
Sandra tvekade. "Varför är du här då, om det är så farligt att folk får tag på dig?" Julie såg sorgset ner i golvet. "Skaparen ville ha mina krafter, i icke-existensen, där Xelac och jag vanligtvis existerar, har hon ingen makt, men hon tvingade in mig i skapelsen för att ta mina krafter. Xelac övertygade henne om att det var en mycket dum idé." Julie ryckte på axlarna. "Så jag har fått vänja mig vid att leva, eller vad man nu ska kalla det, för dö kan jag inte, så jag vet inte om jag lever." Julie log mot Sandra, Sandra log tveksamt tillbaka. "Du nämnde något, innan vi gick att ditt största misstag var att lita på änglar?" Sandra såg en stor smärta spegla sig i Julies ögon och Julie såg ner. "Lång historia. Men det är inte bara demoner som vill ta skaparens plats, med mina krafter kan man göra det, men jag skulle aldrig göra det frivilligt, så de. De försöker alltid tvinga mig, på olika sätt." Hon kikade på Sandra. "Kanske var det det att man inte trodde änglar var kapabla till det de gjorde som gjorde det hela så mycket värre, kanske var det det att de som inte deltog bara såg på eller vände bort blickarna. Alla. Utom en." Julie såg Sandra i ögonen. "Han fick vad så många längtar efter, han fick en del av mina krafter, jag kunde inte låta honom dö efter att han försökt hindra det som skedde, så jag räddade hans liv, och nu vet jag inte om han kommer dö före slutet på den här evigheten, men han är god, genuint god, en godhet man sällan ser."
"Ja, han är verkligen speciel, Zael." Ivan hade kommit in i rummet, han log mot dem. "Vi är goda vänner, tro det eller ej. Zael studerar demoner, det intresserade mig, jag lärde mig att tycka om honom när jag försökte luska ut hur han kunde studera oss utan att falla. Men som Julie sa, han är god, till och med Xelacsier erkänner honom som genuint god." Julie log. "Ja, jag minns hur det förvånade Zael när de efter den där diskussionen, som är typisk Xelac, han försöker få fram de dåliga i alla, så bugade han sig för Zael." Ivan skrattade. "Han är en ärofull man, jag tror inte det är många han gett sig för sådär." Julie skakade på huvudet. "Nej, han gillar Zael också, Zael försökt ju rädda mig när ingen anna gjorde det, jag tror han tackade honom också." Det var tyst en stund, sedan vände sig Ivan till Julie. "Saknar du honom? Xelacsier?" Julie log snett. "Alltid när han inte är nära mig känner jag mig som en halv person." Hon suckade. "Jag förstår det inte. Han är ond. Jag borde ju avsky honom, jag avskyr ju honom, men jag älskar ju honom." Ivan gick fram och kramade Julie, Sandra tänkte att Julie hade nog rätt, hon var rätt lik dem, ingen övermänniska trots sina krafter, hon hade känslor, funderingar och osäkerhet precis som Sandra själv.
|
|
|
|
