En lek med döden (kapitel 2) |
Lizzie satt i väntrummet för svar från datortomgrafi. Läkarna hade tagit
prover och blivit oroliga när Lizzie berättade syntomen.
- Ingen fara, en rutin koll bara, hade Dr. Larsson sagt. Mer hade hon
inte sagt, Lizzie tänkte bara att det var något i magen eller något, men
när de började rönka huvudet på henne så visste hon att något var fel.
Varför kolla huvudet? Dr. Larsson kom ut och visade Lizzie in. Hon såg
hennes ansträngda fel och såg direkt att något var fel.
- Varsågod och sätt er, sade Dr. Larsson med samanbiten min och lade fram
bilderna på Lizzies huvud. Hon pekade på en svart running, eller om det
var en running visste inte Lizzie men något svart och kollade på Lizzie.
- Du har en hjärntumör, sade hon skarpt. Lizzie kände plötsligt en stor
klump i magen. Hjärntumör? Det var ju farligt. Hon kollade på Dr. Larsson
och såg hon hette Monica.
- Me-men.. var allt Måns fick fram som var med henne på sjukhuset.
- Jag är ledsen, den kan tyvärr inte opereras då den ligger på tryck till
lillhjärnan, det är därför du har glasögon. Den är så stor och om vi tar
bort den riskerar du att dö, eller bli hjrändöd. Vi kan strålbehandla men
du kommer aldrig bli riktigt frisk om du inte är ett mirakel, jag är ledsen
sade doktorn som tydligen hette Monica. Lizzie kollade på henne som om hon
inte var klok. Det går inte att behandla? Om hon är ett mirakel överlever
hon? Hon tog ett djupt andetag och såg på sin pappa. Tårarna rann fritt på
honom. Hon gick och höll om honom.
- Hur lång tid har jag kvar? viskade hon nästan ohörbart till Monica som
ändå hörde.
- Jag är tyvärr inte utbildad inom tumörer men jag tror du har ungefär 3
månader till ett halvår kvar om du strålbehandlar, sade Monica. Hon andades
in och kollade åp Lizzie igen. Jag tror den är elakartad, om du kollar på
formen ser det ut så, men även om den är godartad kan man inte operera. Den
sitter så svårt, om den fortsätter växa så kommer den trycka på hjärnan och
kommer tillslut trycka på hjärnan så att du får fruktansvärda problem med det.
Jag är ledsen, fortsatte Monica.
- Jag vill inte strålbehandla, om jag ska leva så ska jag leva några bra
månader, inte ligga på sjukhus hela tiden, sage Lizzie starkt. Hon skulle klara
detta, hon skulle göra allt hon ville.
|
|
|
|
